hon hänger
önskedroppar
i trädens tystkronor
tysthängen
rörs av vinden
toner
öppnas
ljud
ljud
vackra
viskar hon
vilken
satt tysthängen i trädens finger
skålar
i det denna skymning faller
andas purpurvingade
moln
vida i omfamn av seende ögon.
åter infaller stillheten i markernas skärpta sinnen.
stigarna stråken är blottade
ådror. hon vandrar med utslagna händer.
linjerna är flätade in i
vidvingades färder.
här i denna vandring är hon trygg
ljuden
störljuden ligger i träda
stilla andas hon in skymningen
sjön är glödande spegelglas
barn behöver ej speglar av glas
barn behöver förebilder
behöver speglas
i kärlekens ögon
hon ler
stiger in i skymningsvattnet
vattnet bränns icke
hon kan här uppleva närhet
händerna förenas med vattnet
i en av alla stunder
sitter hon där
helt nära
denna skönhet
andas in
reser
reser sig
följer vägen in i ängen
följer vägen in i skogen
svagt kan hon höra bäcken
åter fylls hon av denna detta
leende
de lägger vägar
ändå
är du här
hon rör vid stammarna
lägger kinden till mossklädda
stenar
når kärret
i kärret synes glödgade fält
ännu är solen i nedstigan
hon vet att träden från kullen
till synes är silhuetter
att hon är silhuetter
en tanke pilar
vi kanske
skall leka skuggteater
barn tycker om skuggteater med
fingrar
hon ler
en tanke lyfter fram de svarta
arken
under det svarta lever pasteller
ur håret tager hon en nål
lätt
varsamt
lockar hon fram tonerna
bilden
av
hjärtats land
hon följer kärrets andning
följer bäcken
mossan doftar så gott
är så mjuk
bär diamanter
fukten
kvällsronnan nalkas
det är mognadens doft
höstens instigan
hon ser dem beta
där ibland träden
på andra sidan bäcken
varsamt
smyger hon över den fallna
åldersstammen
vilken bär hennes steg
de betar vidare
förunderligt tänker en pilande tanke
de brukar lyfta blicken
för att kvicksmattrande fara iväg
månne är jag här
inte här
vi delar skogens stigar denna
skymning
så tänker tankens liv
hon väver stigen
träden står tätt
hon är vävtråd
når berget med vitmossan
vit eller grå
mjuk med lingon
rubiner i
malakitblad
och där i skymningselden
med blicken riktad in i sjön
sitter det en man
mjukt andas han i flöjten han
täljt
ur trädgåva
kanske hör han henne
kanske är hon väntad
mjukt möter han hennes blick
hon sätter sig stilla
lyssnar
till vindens toner
om detta bar vilja till att vara
sant
då fanns det kanske en gnista
till att orka liv
ty detta att speglas i kärlekens
ögon lämnar ej barnet
kvällshänder
rör vid
eldröda segel
vid min pannas
febervågor
rör vid
liv
linden
sänder blom
löpandes i vinden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar