jag har brutit mina fingrars
löften
fingerknoppar vissnade innan
dessa slog ut
ramlade ned i jordmån
de syntes
sakta
upplösas
stigarna är sjunkna in berget
viskar stenmakaren till en av de minsta är brusten makaren helar såret med
värnandeögon vaggar den minste in i läkande i det nionde bladets vändande stiger
den minste ur handbladsvila stenmakaren berget ler med den minstes glittersteg stigarna
är lagda lyftade vandra vandrerska stigen är lagd
vitt är hennes hår snö skira moln
vitsippebladsvita vitbloms blad i skirregn ögonen är djuplystrande djuplyster finns
de synliga valven är mattade så trötta, trötta utmattade händerna är
skattkartor fyllda med stigar hon bär stigarna i djup hon sitter vart det vet
hon kanske har hon följt den vida ängen vilken
leder upp till berget, berget klipporna hon förtäljer egentligen ej det hon upplever för sig varför skall jag vad
förändras av det allt tystare har hon blivit allt tystare hon talar med rösten i
sig i sitt inre strömmar bergen fria hon blickar in i världarna bakom ridåerna ser
ett barn sitta vid stranden jag minns hur jag satt där på i himlastrandens
händer hur jag målade livet kommande minns hur bilden upplöstes hur vi virvlade
ned in i så kom en stund vari jag ej minns kände det ovälkomna sanden virvlade giv
ej upp andan vi har många vågor att rida, mild är vinden vilken rör vid hennes
trötta ansikte mild är hennes rörelse
vågor
hur skall vi rida dessa vågor
näri havet är i cirklande rörelse
cirkel vackra cirkel
vi kanske har en vilt snurrande
karusell att följa
ja nog hade vi och jag anar att
jag kastades ut hon ser flickan gunga stigen ur sin rädsla flickan ler lätt en
vind flickan faller slår i tappar andan ja kanske kastades jag ut ur bilden, hon
tager flickan i hand borstar av sanden ur kjolarna smeker varsamt bort känslan
given av flickans klumpighet stryker tårar ur kinders rodnad sitter med flickan
tätt sluten till sitt bröst ja kanske var det så att jag slungades ut ur bilden
skall jag tro att det var en honungsslunga det verkar ej så i de ögon jag möter
jag är tacksam att jag får vila i
din hand
berg vackra klippa
hon hör vinden röra vid ängsullen
ett vackert ljud
ett molnljud
det är vackert höra moln andas
jag har hört vindarna tjuta lyfta
bergen rötterna likt långa fingrar trådar släppte fästet helt utan att släppa vindarna
ruskade bergen kokor klumpar jordtovor trassel ristes ut jag hörde bergen gäspa
befriade andas ut ordbruken vilka lagts i deras inres värnad varvid bergen
lyfte huvuden blickade in i rosenringen den vilken de burit i sitt bröst nu såg
de rosenringen stiga markerna bar ännu gropar däri bergen suttit nu lyfte
bergen händerna stjärngroddar föll in varsamt lade bergen dessa i groparna med mjuka händer smekte de jord däröver satte
sig helt stilla som sutto de vid spisen som rörde de i järnkitteln som såge de vägarna
de, bergen slöto ögonen hörde snäckor andas hörde havets stilla regn hörde
haven skölja dessa groddar så sköljde
havet en gång våra stigar upp in i land näri bergen såg groddarna stiga upp med
hjärtbladen redo logo bergen samt bildade en ring runt dessa plantor ditin leder
en stig du måste uppleva i ditt hjärta ty hjärtbladen visar viskar dess in, jag
har hört vindarna tjuta genom sprickor genom
lås bergen uppdagade att de gömda nycklarnas
nio var kastade land över lä de drog genom golv väggar tak i dessa betongkuber låsen
vred sig varv efter varv dörrarna skakade slutna kanske skakade dörrarna i iver
snart , snart är vi fria vindarna gavs korn av ljusfolken lade dem i sprickorna
kornen lyste upp det mörkerlagda kastet djupt in i revan syntes nyckelringen vindarna
lyfte ringen ur detta kast for vidare till dörrarnas nio låsen gav svarsklang dörrarna
gled mjukt upp
nu ljöd vindarna som trumpeter som
tromboner som flöjter som blås instrument andas, andas du vackra människoblomma
hör nycklarna klinga näri hon skrider upp för trappan med de tretton stegen
jag är tacksam att jag får vila i
din hand
berg vackra klippa
hon hör vinden röra vid ängsullen
ett vackert ljud
ett molnljud
det är vackert höra moln andas
se stillheten
stiga
in
sakta faller ett regn är det
tårarna i flickans ögon asfaltens blänkande hud doftar regn allen
fäller blad en vind blåser lätt bladen
virvlar till torget vari kullerstenar lagda minns stenmakarens händer hur de
kom till berget hur de lade händerna till berget lade händer till berget bad berget om lov berget bejakade berget hade
släppt dessa minnandes stenar in i markernas händer jag såg bergen stiga ur
markerna rista sina långa hår uppdragna med omsorg med vördnad bar stenmakarna stenarna
hemom i förkläden givna av hud och stenarna kisade blygt runt omkring varje
sten hade stenmakarna tagit i hand lyssnat förberett jämnat med mjuka rörelser så
begav sig makarna in i staden till kärnan däri brunnen doftade källa och
brunnen var navet i den stjärna makarna lade stenarnas kuller kan förtälja varje
fots rörelse trädmakaren hade planterat sju träd i torgets krets så vackra
samtal har stenarna kuller samt träden sju minns lyssnar till skogarna till
bergens rötter med vilka stenarna kuller samt träden sju aldrig skildes de
förtäljer i gemensam sagorna till fotbladens mjuka svar och havet vänder ögonen
in i kiselsandens värmda av hon vilken stiger ur havet hon vilken bär skalet
hon vilken lägger äggen i sandreden
hon minns vägen vilken ledde
henne till klipporna där bortom heden
havets händer sträcktes till henne
glittrande glimmande leende. lämnade pärlblänken i hennes händer. hon steg
närmre kanten drogs sakta till och visst kände hon svindeln. den bar hon ju
städse med sig. nu sluter hon ögonen viskar in i havet må det ske.
jag klättrade upp i trädet drömträdet.
med den vida kronan med de vackra silverbladen där inte någon vet att jag är.
trädet har tillrett en bädd till mig. med mossa djupt in i
bladverkssymfonierna. kommer någon samt blickar upp så är det enda de ser
trädets grenar. ty trädet gör mig i de stunderna till en gren. trädet har
förtäljt mig att jag har en väg endast därför kan jag ej alltid stanna här.
näri jag vilat näri trädet vaggat
min smärta lyfter trädet ned mig.
så vandrar jag åter in i
hårdvägarna. däri stormar viner däri väggarna sluts allt tätare om. asfalten
lagd över rötter har börjat spricka så sakteliga så är det med pålagt. rötterna
följer den djupa rösten anpassar sig ej med det kvävande lyssnar till rörelsen
vilken stiger upp ur rötterna vilken väcker bladens symfonier. här vandrar jag
i staden med de stora kuberna med de vassa ljusen när en längtan i mitt bröst.
längtan är ej det samma med att drömma
asfalten brukar jag laga med kokande tjära.
tjära doftar gott jag minns hur
de kom för att tillreda en väg hur tjäran doftade asfalten. minns de stora
vältarna monstren så upplevde jag dem. upptäckte att tjära gick att tugga,
tuggummi. detta var innan de skövlade de flesta frihjordsmarker
träden ser jag rötterna spräcker sakta det pålagda
dofterna jag menar oset det
vilket osar är inte alltid gott mer stank
då jag möter stanken ser jag
djupt in i under huden under rustningen så vacker är den ängen. med vallmo
klöver timotej doft ur smultron tjärblomster barfotafötter. grinden
gärdesgården stigen vilken leder till den vackra pumpen. ett vackert träspann
står där och vattnet är så glittrandeklart doftar gott. ty allt har ett vidare
djup än det pålagda.
det fanns de vilka gjorde hål i
asfalten samt planterade potatis i hålen så lustigt för se potatisen gjorde det
trädens rötter gör. maskrosor kan den
konsten skänker kiselljus till asfaltsögon. tro nu inte att jag misstycker till
asfaltsvägar. inte alls de doftar gott i regn. nåväl jag kan ju undra om det
verkligen behövs hela detta märkliga hårdverk.
kuberna fyrkantskuberna hur
formar de liven livet. kanske är det att baka sandkakor i hink ja kanske blir
liven fyrkantiga och visst vet jag att liven livet ej är sand.
så lugnt så stilla sitter han med
skålar i ring. sanden är färgad i regnbågshav. han målar med sand vackra
mönster. lyssnar målar tanken den tanken sitter ja han har satt den i
körsbärsträdets kronverk. han målar med hjärtats penslar med rötterna och det
är vackert. i lugn stillhet lyssnar han in liven livet.
sand är visst en beståndsdel i
dessa kuber vem vet kanske målade han. blåste lätt sanden i alla riktningars
väg till husmakaren vem vet kanske mönstren viskar toner i natten.
här i staden är så många
tröttande ljud så många liv så märkligt de verkar gå om varandra. minns
rådjuren i skogen hur de skyggade innan vi lärt varandras insteg. kanske är det
däri detta omvandrande sker. de skulle ju bara behöva sträcka fram ett leende
klara ögon en hand. varför förväntar de sig slag. visst vet väl jag att slag
har utdelats ändå varför bygger de lägger dessa rösen varför icke de vackra.
ja jag blir ofta trött här i
städerna sakta börjar jag lära mig vandra utan att andas in allt det jag möter.
har sett dem vandra i havrefälten sett dem sålla och jag tror det kanske måste
vara så sålla utan att för dens skull göra illa. vi har alla gemensamma rötter
däri sker de rena mötena så kan det vara. sålla är varsamhet är kanske att
fålla fållen.
städerna är många ibland undrar
jag hur hon mäktar bära all denna tyngd. hon gör det utan att klaga visst hör
jag henne sucka ibland ändå bär hon i kärlek.
jag har en bok i mitt bröst en
livsbok iland brukar jag bläddra mjukt i denna bok. undrar varför så många
märkliga tecken liksom skrivits över de ursprungliga. och de ursprungliga
liksom lyser igenom det påtryckta uppfyller mina ögon då undrar jag ändå mera
vad detta dessa märkliga tecken är. är det mitt ohörande mitt virvlande sinne
vad är det. det är svårt inse taggtrådarnas djupa rispor hur illa läkta de är.
det är bäst lägga denna bok i
duken i mitt bröst samt lyssna till de blad boken vänder fram. jag minns hur jag
satt där i himlasanden samt skrev denna bok.
hur sanden virvlade svävade mjukt
hur jag landade i grönskan
nu vandrar jag i öknarna
med brännande fötter
fötterna sökte svalka
stigen bar mig ut över heden till
kanten
denna gång ryggade jag ej
havet tog min hand
lyfte mig med
det sista jag hörde från där var
trädets viskning
far väl
här väntar jag dig
vaggar dina stigar
allt djupare drogs jag såg
bubblor stiga nådde botten
så trodde jag innan jag varsamt
satte
tanken i trädet
hasselträdet
flickan vilken jag såg satt i en
karusell. karusellen snurrade farten blev allt hastigare.
svindeln har städse varit mig
nära. upplevde hur jag nu fördes in i havets vida rörelse ja det var så att
karusellen med ens blev ett hul blev havets vida cirkel och jag fördes upp till
en strand.
stranden vilken tog in mina
stigar mina steg hälsade mig vänligt. den doftade kåda doftade barr doftade jag
såg ett högt berg jag hörde vargen yla först syntes det vara ett vitt skimmer.
detta var innan jag hörde vargen sjunga
kalla vaka. här stod jag i mjuka mockasiner i en mjuk skrud med pärlbroderier.
folken kom samt tog min hand. vi vandrade till de fria öppna markerna där
molnbärarna bufflarna vandrade med blicken riktad till hennes bröst. vinden
rörde vid min panna vis mina ögon och vi vandrade fria in i den djupa skogen.
ur havet hade en åder stigit först en flod så en bäck och här hade bävrarna
byggt en damm. en damm däri vi gavs löfte tvaga vårt resdamm ur.
i nattens kommande tände vi
väckte vi elden lyssnade till de äldste. här är jag ej trött här lever jag. så
vackert att lyssna till folkens röster vara ett med ett vara ett med livet liv.
den äldste ser djupt in i mina
ögon stiger in. ja jag kan uppleva den äldste vandra mina stigar och jag hör
livets bok vända blad. pärmarna doftar duken är ren och den äldste stiger fram
inför mig viskar med mild stämma läs. varsamt tar jag boken i mina händer duken
är ren är hel jag viker upp duken och möter denna boks skimmer, varsamt öppnar
jag de blodröda pärmarna och ser bladen de märkliga tecknen är borta skriften är
ren med vita ark med vitt bläck är tecknen skrivna framom bakombarnet bär
indigokläder.
tag dessa trenne ark segla med
denna båt in i dimman näri du når ögats pupill lyft dina händer samt se dimman
lyfta sänk dina händer se dimman förenas med sjön med havet se din trädgård
blomma upplev kolibrin viska vägen in i din örsnibb stig in i trädgårdens
öppnade tempel hör silverklockorna ljuda se månskäran hänga likt ett smycke i
kedjan du gives att bära smidd av bergsfolkens äldste. se berget med de vita
ögonen blicka vida vaja, vaja fjällbäcken ren bär guldlöv in i hav sju gyllene
skepp bär molnsegel slöjan faller sakta, sakta ned i hennes händer berget med
de vita ögonen blickar vida
den äldste rör vid mina sinnen
lugnar bruset tonerna framstiger rena
jag hör vargen yla
vandra vandrerska stigen är lagd
och jag bugar inför folken följer stigen upp för berget. stigen är lindad runt
berget ett gyllene band vem har strött dessa silverblad dessa pärlblänken till
ledning. skogen doftar kåda doftar barr doftar innebörd jag bär mjuka
mockasiner trädens rötter är fria så är mina steg når bergets topp där det
skimrande molnet avlägger synen. jag hör en mansstämma mjukt sjunga
välkomstorden lycka uppfyller mig ty detta är välkommen. han sträcker sina
ögonrymder till mig så vackra så rena så klara. så länge har jag skämts att
vistas bland visa mig han tager min hand samt rör vid mitt inre.
hon minns vägen vilken ledde
henne till klipporna där bortom heden
havets händer sträcktes till
henne glittrande glimmande leende. lämnade pärlblänken i hennes händer. hon
steg närmre kanten drogs sakta till och visst kände hon svindeln. den bar hon
ju städse med sig. nu sluter hon ögonen viskar in i havet må det ske.
du har ej brutit dina fingrars
löften
myren
är en häll
med djupröd ljung
honungsdofter
svävar fjällvida
guldpärlor
bärnstenar
stigna ur trädhav
glimmar i
handskopa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar