blåbladen

i de blå

bladen

har jag lagt lågan

vilken belyser

mina stammars oro

*

mina händer rör vid bädden av sömnblad

källan springer fram sköljer mina händer

med drömmens väg

*

dagen vandrar med kullarnas mjuka vågor

av höstglöd givan de kallar det vissnade marker

pärlemormolnen rör vid sepiagräsets vägtistlar

invid flodens skymningsskimrande fingrar

huset vaknar av kaffekvarnens malandestämma

trenne lågkjolar sveper med solögas vidgadelins

smeker gryningsgräsets daggdroppar

*

mjuka rörelser följde av skymningsögats sakta slutande

i förstone trodde han det var soldis

ur dagens hetta vari gräset sakta steg in i

det hon målade i sepiatoner

dessa toner vilka hon så högt

värderade

hon hade sagt honom

låt oss vandra in i markerna med grova kängor

snöra våra stigar

uppleva hur stegen stängs inne

uppleva hur detta hårda skaver våra fotböner

så gjorde de

så kom det sig

så kommer det sig

och han kan ej beskriva hur detta är

hur detta var

hur skall hur kan marker kunna förtälja oss detta

på annat sätt än genom vissnande

hon löste snörningen

tog av honom kängorna

smorde honom med saften av helandeblad

tog av sig de kängor hon bar

ur ränseln hon burit med sig tog hon fram

mjuka stövlar

låt oss vandra i dessa i det natten vandrat

cirkelns stjärndans

kängorna

de grova lindade hon in i duk av dubbelvävd kypert

höll dem i eldens rykande helandeörter

återbördade dem till jordens händer

avtrycken läktes med ens

insikt

i den tidiga gryningen

hade hon väckt elden ur glöd

strött tobaksblad i de fyra vägarnas mötesfält

så drog de på sig de mjuka stövlarna

vilka mjukt rörde marken

vilka mjukt följde deras fotböners viljor

så vandrade de

medan de vandrade löstes stövlarna upp

de befann sig helt i stegen

hon viskar stilla

innan hon upplöses i skymningsfallet

detta är

sepiatoners

mjuka

tystnad

*

lyktan vaggar lugn i handen vilken leder stegen

krubborna är fyllda med halm

ännu höres lugntalan

stallen är tomma nu

snöseglen svävarrör vid marker

med insiktsljus

lyktan lyser upp stallet skimrar

ankommandes ögonvyer

*

där ekarna susar i vinterblad

i lunden där gräsvingar sova vita

där grävlingar

nynnar natt nynnar dag

skimrar grånande träden

visar vandrare

de grävda groparnas fall

där i utkanten

lever ett torn

fången har flytt

hon svävar fri

ur murens glugg

dit ekarna förde sina sommarsånger

ur lundens vinterblad

är platsen däri soltempel

stiger ur

morgondimmans hymn

där står en man

med armen höjd

med handen lyft

falken landar mjukt

ser djupt in i mannens ögon

*

floden dånar ned

in i dalen

lägger sig stilla i snövila

*

snöträdet följer hennes stigar

rådjuret med varsamsteg

lyfter blicken skådar in i

oändlighetens rörelse

av ljus given

av värme given

*

du rör vid vägtistelns bladkorgar

vinden blåser dig

in

i

ekarnas dunge

vari du vilar dina ögon

med barkens

förenandeströmmar

hör silverbjällrorna

runt hennes vristspann

snöstjärnans

dans

*

i de blå

bladen

har jag lagt lågan

vilken belyser

mina stammars oro