ljusnade

så länge sökte hon vinden

att hon uppgick

i vindens

färder

förenades med havet

i skimrande bubblor av toner

sjönk sakta

in i korallrevens

mjuka böljandevåg

befann sig åter

i fjärilsskalen

ur vilka hon en gång steg fram

och vinden

vinden vaggar hennes längtan

i stunder av

nöd

*

i rimfrostskogens bladverk andas

serenader av ädelstensglöd

vitgnistrande fjädrar skyler

drömknopparnas pärlansikten

snömoln gnistrar av vingrörelse

stenarna förtäljer sagohängen

vilka andas i kölddimmans

skira slöjor

*

jag ljusnade

ur eldblads violetta

i och med att du

rörde vid vinden

*

jag hör mitt hjärta slå

i mina händer i bröstets korg

vilken jag flätade i nätter av längtan

väckt av den mjuka bultningen dina ögon gav

dörren vibrerade

än kan jag dansa i natten i cirkel av eldskålar

trummorna ljuder

skrudad är jag i vackraste fjäderskrud

breder ut vingarna svävar följer dina kristallspår

i skogen bortom längtan

jag hör mitt hjärta slå

i mina händer i bröstets korg

vilken jag flätade i nätter av längtan

väckt av den mjuka bultningen dina ögon gav

*

säg mig

vad lägger du i den vänstra vågskålen

är denna en vågskål en viktskål

vikt av vad vilket material

vikt av värde vikt av tyngd lätthet

är denna vågskål havets våg

oändlig i skönhet är denna skål

vågskål en mätskal vad mäter den då

kanske är den en mätarlarv

det är den nog liknar havets krusningsvåg

är denna skål en balansskål

ja kanske staven vilken balansmästaren brukar

paraply kan den ju icke vara

eller

klart jag kan håll mig upp och ned så ser du

ser du mina stjärnstrålar vägar

pärlandefnissande flög paraplyet iväg viskandes

är denna skål en så kallat gammeldags våg

ser du fiskmånglarna på marknadsplatsen

månglarna på plats marknadsplatsen vad väger de

guld och gröna skogar för och emot

eller

gammeldagsvågen har en ett stativ en pelare

en stam med en fot med en topp

ser du spiran tallen vilken klättrar med lätthet

 uppför berget se upp kottras

ropar ekorren samt finkarna i bergshagar

denna stam pelare har en bärarm

vari skålarna är upphängda

det är sant somliga vågar

vågar du vågar hölls hålls i handen

däri var är armen hållarhand bärarm

i den vänstra skålen lägger jag doften av den högras

i det mitt hjärta skådat handens gärning

vid trädet rotkrona sitter skuggan lutad till stammen

skuggan bär ej hast eller brådska i händerna

snarare ett lugn vilket icke ger vika

ettlugn vilket bjuder in trollsländan att slå sig ned

på ett av skuggans fingrar vilket det var

det kan du undra

i markhänder grönskar sommarfötter

i krona gnistrar snöstjärneklara

skuggan beundrar vännens skimrande vingar

ser samtidigt ned på sin skrud sin matta skrud

ja, inte ned så

skuggan stryker mjukt bort damm samt boss

en droppe ljus når skuggan

skimrar just en droppe av den matta skruden

skuggan andas in djupt

säg mig trollslända

hör du hennes stämma

hon vilken sjunger med vinden

hon vilken lever vid floden

i grottan bakom vattenfallet

negligera ej elden

vilken brinner i ditt bröst

se henne sväva i skira genomsiktliga

slöjor tonande hud

jag släpper slöjorna fria

hör henne det gör jag ej

men jag brukar reda ut vattenfallets långa hår

så kvinnan får bättre sikt in i flodens stenröster

skuggan tystnar medan droppen torkar in

skuggan viskar ohörbart nästan

aldrig har jag sett henne i detta

säg mig

är hon vacker

stämman säger mig så

det är hon

så säger trollsländan och fortsätter

talvandringen vänd till skuggan

säg mig, varför sitter du här e g e n t l i g e n

här är välan en god viloplats

jo ser du trollsländevän jag inväntar ljuset

skuggan lyser upp ansiktet

kanske skall vi spela skuggteater i väntan

skulle du tycka om det

solen har ännu lång väg att vandra innan bladen kisar ljuset

det skulle jag vilja

låt oss bjuda in myggorna vilka dansar

likt ett diadem där vid floden

och hon vilken lever i grottan bjuder vi in

nej

se det

är jag ej redo för till

sa skuggan och halkade nästan ur vilan

skuggan skyndar sig täcka

 ansiktslysandet

så bjuder de in myggorna vilka sätter sig i orkesterdiket

däri klövern växer

däri smörblomstren odlar smultrondoft

åkervindan ler till kattfotens mjuka tassar

vilka spelar viol violin

utan att skuggan hinner uppfatta det

sätter sig kvinnan ned i den höga grässjalen

och följde skådespelet i förtjusning

vad spelet handlade om hur spelet vandrade

det vet väl egentligen endast stammen

vilken tar emot alla bilder

så susar bladen stilla i applådernas trumvirvelpinnar

kvinna harklar stämman

säg mig skugga vad längtar du till

att du skall fylla kalken gralen med ljuset ur dina ögon

samt fukta läpparna dina med det jag var

innan jag steg in i är

*

negligera ej elden vilken brinner i ditt bröst

se henne sväva i skira genomsiktliga

slöjor tonande hud

*

hans hand omfamnade min

lade händerna till hjärta sitt

hör du sången av din närhet

viskade hans ögon

hörde sången gjorde jag

i en stund av tillit lade jag

huvudets tömda

till hans bröst

han doftade

värme

tårar steg upp

flög ur mina ögon

*

han matade min drömeld

med torra kvistar

fnöske ur skogens glömda

flammorna steg

höga så högande heta

värnet brast

elden slocknade

jag steg in i ökenvandring

till visso

i full vetskap att kristaller

blommar

under sandens

sträva yta

mjukas

av älskandes fotsvar

*

jag hör

mitt hjärta slå

i mina händer

i bröstets korg

vilken jag flätade i nätter av längtan

väckt av den mjuka bultningen dina ögon gav