detta är mitt dygn
orden var många i natten
lever ju mer eller mindre i en
flod
den är vacker den floden
mattar stundtals ut
det är då jag dukar med den vita
duken
tar fram levande ljus
vackra skålar
ber de talande att sätta sig helt
stilla
så inmundigar vi tystnaden
den brukar vara en minut eller så
nu har du vilat färdigt säger de
är mycket glad till sällskapet
att de bär vilja att vara med mig
hos mig
är jag sinnesförvirrad
nej
nej
jag är bara jag
denna natt svann ord många in i
rymden av
drömfjädrar ty pennan var alltför
tung att lyfta
hävstången var bruten arm
blickade tom
natten vandrade med mig i hand
gryningsfjädern sov jag vidare
med i hand
steg välan upp
så småningom
är litemycket trött nuförtiden
kallt är det också
rullade samman sömnbladen
lade dem i asken från kina
den vilken är snidad i elfenben
med elefanter med rosor
med
skönhet
hälsade vaknandet kärleken moder
jord
tackade natten morgonen dagen
vände ansiktet in i de fyras
steg i kroppen
den är lite motsträvig ibland
är väl inte så underligt
så ensam och övergiven i bädden
medan jag dansade
jodå tråden höll jag i
svävade fri i rymder av
välkomnande skönhet
blickade då och då
till kroppen
den vilade i ro
rokroppar är vackra
steg alltså i kroppen
för att inte gå in i detaljer
så var det tända spisen
tända ljus
äta några kanter
börjar bli mycket tomt i skåpen
tvagade alla veck och vinklar och
vrår
dansade vals med snöskoveln
nej nu drog jag en vals
skottade gjorde jag
lyfte snöfällen för att se
vidare
andas lugn
måla skriva vika tystbladen
dörrknacken var tom
stigarna släckta
himlar badade i skönhet
talade en stund med vingfolken
gav dem det sista
innan jag bar in veden
steg så in i stugan
vidtalade elden
kokade soppa på en spik
här gäller det att ta det vilket
finns
funderar på att gnaga hål i
väggarna
det kan ju bli vackra mönster
ge bättre sikt
kanske drar det för mycket
är ju tämligen knarrig ändå
det sägs att jag har humor
är trevlig
och
social
har visst empati
också
märkligt det här
stämmer ej
så sitter jag här och skriver
med öppnad bröstkammare och
levande ljus
det kan inte ersätta
så lyder orden
ordfestmåltid intages
flera gånger i dygnets skålar
och du
min älskade
jag har behov säga de orden
min älskade
så
vackert
du min älskade finns väl
någonstans
kanske bak tredje trädet
i skogens vänstra ficka
troligen ingenstans
så dumt
du kan ju alltid blåsa i sälgens
pipa
kanske
vem vet
stiger jag ur graven av vissnad
hud
högar av målningar och pergament
nej
men
själsöga
så får du ej skriva
varför det
undrar kvinnan
hon var det vilken skrev det
i själens öga vaggas hon lugn
jag brukar faktiskt
smeka min kind med mjuka sidan av
handen
jodå
det har funnits
det finns de vilka tassar och
smyger
katten smyger väl inte runt het
gröt
så mycket märkligt kastas ut
inte underligt att reven i
kastspöet trasslar till sig
verkar inte finnas spärrar till
tummen
jag inväntar
sannhetens öga
om det så är det sista av det
första jag ser
och jag säger dig igen
man
visst är jag tjatig
närma dig ej förrän du är redo
ty jag orkar ej med brustna segel
mitt liv
återblickar är bra
det hela började med
vandrade i kvinnodalen lärde mig
kvinnovarandet
begav mig ut i vimlet till mingel
inte för att jag är speciellt minglande
mingla inte en mink troligen
bland hermeliner
skjuter ej under stol med att jag
har längtat
och visst längtar jag
varför inte blotta mig helt och
hållet
medan jag håller på
det gör inte så mycket däri jag
lever
lever jag
länge har jag försökt andas
mansväsendet källa
källan ser jag helt klart
däri är min längtan
det märkliga är
att dessa mansväsen flyr mig
kanske har jag en märklig sjukdom
pest eller kolera
nu
har jag sett att kvinnohud
vissnar
vissnar då den ej berörs av
fingerrörelse
av ögon höljande
av
orden
djuporden
*
jag drömde att du lade dig
tätt intill mig
att du
smälte in i
min hud
*
hur var då natten
dagen
vilka ord kom;
livet är början till döden
döden är början till livet
våren till hösten
hösten till våren
sommaren till vinter
vintern till sommaren
så mötas dessa i bröstet
håller rådslag runt lägerelden
vid urkällan andas de
jordeorden i stjärnnatten
*
frostbringarna ställer sig helt
stilla
andas rim andas det vita över
ögon
*
han vässar sina penslar
målar med skärpa synerna tillkomna
*
solen målar snövidderna i guld i
varmgyllentoner
björkar andas vit dräkt granar
sträcker sig når himlar
tar emot måndroppar av pärlljus
stenar andas åter fria
lyssnar du noga kan du höra
stenar berätta sagan
tornets saga
det begynte med sjön
sjön vilken vidgades till
forsfärd stillnade i flodbädd
flodbäddens karmar rörde vid
floden eller var det floden vilken rörde vid karmarna stränderna
vandrare nalkades vilka ville
vandra över floden
detta kunde floden ej besvara ej
heller bejaka
floden kunde ej giva dem tillträde
från den ena stranden till den
andra
stenarna var komna slippriga
meningen var detta slippriga
vadställen fanns ej att bjuda
hur mycket vandrarna än sökte
truga samt beveka floden
vi får väl dricka upp floden då
sa en av dem med sprängbullrande
stämma
floden drog sig samman reste en
våg vilken tystade sprängbullret
floden upplevde helt klart att
det var något vilket ej stämde
orden deras doftade ej snarare
osade
gnistor slog ut från dem då
floden vägrade ge med sig
så begynte dessa vandrare hacka
loss stenarna
vad gör de frågade floden vinden
vinden svarade
jag såg dem rita i marken en bro
kallade de detta
och just så blev det
de byggde en ta sig överbro
lade stenar samman
band stenar samman med murbruk
och hur stenarna än sökte ruska
vagga sig lösa satt stenarna fast
vandrarna tog sig över till den
plats de hade utsett till sin ägo sinägo
röjde undan allt det de ansåg
vara i vägen
vad gör det frågade floden åter
vinden
vinden svarade
jag såg dem rita i marken
ett torn kallade de detta
och just så blev det
ett torn byggde de
några vandrare bullrade över bron
återvände alldeles strax
de ledde en kvinna med handleder
fastsurrade med remmar
vilka skar in
fri hade hon varit i skogarnas
berg
i skogarnas vatten
henne satte de i tornet
murade henne in
fyra gluggar hade de lämnat henne
så vänliga de är
i det kan jag följa vägen
i tornet sömmar en kvinna
i händerna håller hon en cirkel
hon sömmar
fjädrar vita av silkestråd
släpper fjädrarna
fria
*
i lapis lazuli andas jag
ametistskogarnas vita månhav
*
frostade glas i min hand stigna
ur sotade glas inblick
är snölyktan av is i mina händer
mina ögon tänder lågan vilken
skimrar nattögas origo
*
snösolen bär silverskimrandevit
mantel
rör vid isbladens rena linjer
intill hjärtat smälter istappar
dropparna är ur mitt ögas sikt
*
i glädje ljuder hans stämma
lindar ljusbårder i vackra
mönster
runt stammarna
människorna i dalen ryser över
vargens
ylande
vad
vems
skall vargen riva
han sitter
i det blåvita bergets krona
glitterstjärnor
regnar ned över manteln
hon vandrar stigen
i glädje
*
i natten lägger jag snöstenar
fann dem vid tjärnens isskugga
hon lade stenarna av snö i min
famn
jag bar dem genom ängens höga
snövågor
i boplatsen lade jag snöstenar i
ring
bad elden in i snöögas mitt
till lågorna dansade jag hymnen
med ögonvingar slutna
innan gryningen
rörde hans fingrar vid mina ögon
snöstenarna var smälta vi
avklädde oss allt
steg in i sjön av det smälta
detta kunde vara verklighet
och är det ej verklighet
är detta verklighet i drömmens
stund
ögonfingrarna
lever i
huden
*
stjärnvandrare du sändes mig
för att undervisa mig
stjärnbladens glömda
jag sändes till dig av samma
detta är stämman vilken ljuder
i gonggongens aftonstjärna
meningen står skriven i våra
händer
när skall de
kan de nå
varandra
jag har mist hoppets glöd
så
är ej vackert att leva
*
nu önskar jag er alla en god natt
att natten väver er vackra
drömmar tackar jag
samt drar åter
mosstäcket över mig
jo
jag har börjat använda ett mantra
finner ro i styrkan
styrka i ron
det håller mig
lugn
håller mig
kvar
*
jag drömmer
att du
lägger dig
tätt intill mig
att du
smälter in i
min hud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar