nioblad i cittraton

kyss mina huttrande fingrar

låt dina kyssar

vara mina

vantar

krama mig

ömt

till ditt bröst

smek mina ögon

med din syn

av dalklockans

mjuka

järnklang

*

av snöjordar spann hon trådar

till sidenduken vari hon höljde

ansiktets stilla sorg

hon vandrade i

stormar vreda

såg vindar

vridas i

tvära

kast

satte sig helt stilla

där under månträdet

slog rot i månskärans vagga

i dagar av nätter i nätter av dagar

inväntade hon orden

vindarna stillnade hon lyfte slöjan av våg

såg vildblomstrens ängar bäddas i

snövippors höga gräs

byggde sig en hydda

till eldens

skimrande

låga

*

diamantljus pudrar hennes hud

kronföljen strålar i solvinds stilla

beröring människor andas rosenmoln

så vet du vad din andedräkt

egentligen är människa

*

I kommande vaggade cittran

strängarna i bäckens vinterdvala

i ide lagda tonerna

i stämda stämmor

bäcken följde jordarnas oceaner

fann vägar till länder

vari saris syntes bölja i vinden

cittran

bytte genast sina kläder

lade sig stilla i mannen

med de bara fötternas

knäfamn

mannen lade mjukt

fingrarna till slöt ögonen

fåglar vakar i träden

fågelmoln i alla vingars

färgskrudar skridande

tonerna pudrade fjädrarna

bars in i vinden

följde luftens oceaner

fann bäcken

vilken ligger slumrande i vinterdvala

pudrar så isen med

fjäderbladskristaller

fåglarna ler i svirrande

gnistmolnskaskader

han drar en kälke allt efter sig

kälken bär fällar

fällarna bär barnet med rosende kinder

strålande ögon

han är mannen

vilken vakar med bävrarna

med uttrarna i skogens djupavita drömsömn

han bar skogens vinterklädnad

lämnar ej steg efter sig

ty kälken suddar ut

det tagna vart

efter

han följer vägen klövarna lade

så många äro spåren

barnet

visshetsler

pekar in i granarnas salar

där domherren målar röda fjädrar

där älgen betar ögonsyn

de når platsen dit vinden förde hans dröm

till kvinnan vilken vakar med elden

barnet sluter han in i sitt hjärta

ej inlåst

ej instängt

fritt likt snövindarnas gnistrandefärder

kälken lutar han till granen den vänstra

stampar så av snön från

stövlarna höga

tar av luvan

knackar mjukt på

hennes dörr

väntad är du

man av skog

stig in

låt oss tala livets strömmar

vid elden vilken väcker bäckens toner ur ide

uttern bävern dessa lyssnar med

så också älgen med

fåglar i kronhav

och domherren målar röda fjädrar

*

hans steg ljuder tysta över tiljornas

nakna ådror följer hennes andning

rör vid hennes ansiktes linjer

kysser hennes

drömvingar

vakna

*

elden slocknade i mina händer

kolet glöder i mitt hjärta

indigobläcket målar tecknen

på insidan av min hud

vad

svarar

du

*

låst dörrarna har jag

reglat dem med kättingar varv vis

nyckeln lade jag i örnens vingar

*

nio blad

lades i eldens cirkel

av myrradoft

stiger de öppna

synliga upp i skärans

helade cirkel

*

stjärnvandrare

förhindra mörkrets infällande

i mina ögon

den vilken är jag

såg dig vandrandes

i molnskogen i all din skönhet

våra ögon strålade in i varandra

brast i regnbågsord

jag frågade dig

är mitt hjärta din vilja

du bejakade det min upplevelse var

de frågade dig i trenne

är denna kvinnas hjärta din levnadsvilja

till detta svarade du dem utan tvekan

så må det ske

trenne klanger hördes ur kopparskivans skönhet

vari våra händer flätades samman

så bar vi våra korgar

flätade av solguld av månsilver

med bladen med skrivdonen av himmelsfjädrar

vandrade bron in i flodens svar

så slöts våra ögon

jag svävade lätt i havet

så skimrande var denna tillvaros färger innan

sedan dess har jag upplevt din hand

väntat ditt ansikte

sedan

dess

stjärnvandrare

förhindra mörkrets infällande i mina ögon

jag ber dig

till dig vänder jag mig

du vilken jag gav mitt hjärta

redan innan infärden

till dig vilken gör att jag ej är hemma

på grund

av ditt vända ansikte

vilket jag skymtar