askkvisten

hon är given

klädnad av hjorthud

fransarna bär pärlor av snödagg

armar är målade

med vackra rörelser

hon bär en handtrumma

med vilken hon hälsar vägen

hon bär halsband

givna av

släppta tänder

fjädrar bär hon trenne

inflätade i sitt vita

snöhår

hon rör vid marken

med kupad hand

örter helande

stiger

i

hon lägger dem i kitteln

i eldens hjärta

dofterna sprides

helar markens sargade stigar

hon sluter ögon öppna

fasaner

lyfter hesa

ur kristallgräs

guldbelysta

mitt i ängen

strålar månstenspärla klar

i kvisten av

asken

vilken reser sig upp

ur

glömda

hon

ler