luggsliten vandrar hon
kläder är
tunna
trådar
frostrosor synes
i hålen
slitna
öar
i dräktens ådernät
hon halkar
hankar sig fram
söker
under
snön
ätbara rötter
frukter
frön
numer
viker hon undan blicken
skyggheten har tagit över
hon böjer
kröker ryggen
söker hölja
sitt hjärta
slagen kom att bli
för
många
luggsliten
vandrar hon
allt
alla
är så långt borta
ändå
så nära
påminnande nära
hur samtalen
runt lägereldar kan vara
hon kryper ihop
krymper ihop
under granens vida mantel
stiger in i
stjärnornas sånger
hennes egenstämma är tyst
hon sjunger
med inrerymd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar