fjärilsfingrar

med fjärilsfingrar

avkläder hon honom huden

den hud vilken blivit hans fästning

löser

varje

fog

sårkant

med kyssen av sina tårar

viskar lugn

glaset spricker

sanden rinner ut

han står i kiselsandsmjöl

det grönvingade smaragdhavet

andas korallrevens djupa sånger

han somnar in i hennes läkedomsfamn

i sjunde seglets ankomst

väcker hon honom varligt

han stiger ur sömnen

minns

en kvinnas fjärilsfingrar

doften stannar kvar av bergsrosens skirstämma