mulor

vattenhjulen

lyfter

skovlar

tömda

mulor

skriar i nattstigar av

skrovliga röstläten

piskor viner

ur

stenbrott

mulor skriandehesa

bärandes

bördor av

bundna

slag

de längtade så mycket efter tecken

tecken till tro

han

vandraren följde rösten

hennes stämmas glöd

lyfte ekens frukter ur jordbädds hölje

blåskrudad vakar hon

i tornets

falkögon

taggen har hon dragit ur sitt hjärta

blöder ymnigt

de vände

till

tro

mulornas långa öron spetsades

lystrande in i vinden

vinden rörde vid deras stämmor

skriet stillnade

av rösters mildstämda toner

de möts

i det eken blommar

hon ler

i vakandeblommas blå

bergsvallmo