örnvinden

vad är

livets nödtorft

kanske

livets

ödmjukhet

örnvinden

sveper

ur kvinnomolnets

ocean

droppar

skimrandevit

pärlemor

han kastade nätet

utan att se

pilen

genomborrade hennes bröst

lade mitt ansikte

på min älskades bröst

stjärnor föll djupt

in i nattens mörker

höljde mina arma ögons brustna nät

ur dimman såg jag ärren helas

av rubintrådars smaragdögon

genom ögat i

spindelvävsspunnen skrud

svävade jag fri

hans hjärta viskar

fann du

frid

ur kvinnomolnet

sveper

örnvinden

det svaret

väver vingen