av ädelstensglöd

molnskogarna rörde vid mina ögon

i natten vari allt var ängder givna av

ädelstensglöd

lade dagen i korgen av flätad ljung

humlor pudrade mjukt min hud

med helandepollen

jag trodde jag vandrade

bars av molnfåglar

dessa lindade mig

i snöblad

*

inbäddad i vågen av

in dig go

andas hon regnbågsskogar

i ljusvandring

*

av den bok jag skrev innan jag här insteg finnes endast

sönderrivna blad förmådde ej läsa raderna

de jag skrev; livsvägen

hur var de skrivna; ögonen tappade jag

i magmaflodens strömmar

spjutet gav mig dödsstöten

innan jag här inträdde

det sägs att jag finnes

finns jag

var

*

allt är ansamlingar av vad

av drömda städer eller av vad

jordskönhet

i ljuset av den du är

*

gnistrande hav

snövidders skönhet

förbarmande ädelstensbroar

bäddar in marker

ädelstensrosor bäddar in bergensvida fötter

trädens kronhav kysser himlens himlarnas

allseende skaparögons vishet

*

vilsen i solrök bland skenbara gestalter

vandrar en kvinna av månstädernas silverblad

fläktar ögonen med fjädrar av snö

*

säg mig

älskade

har du sett björkarnas stammar

har du följt björkarnas cirklar

björkarna visar oss solens dans rörelse

låt oss värma stenarnas ord i eldglöden

himlen bär den speciella blå färgen

vilken ej har namnats av stjärnorna vars ekrar vidgar hjulet

cirkeln vilken omfamnar allt vilket är

cirkeln vilken omfamnar allt vilket icke är

det regnar stjärnor denna natt

vargarna kupar händer runt bergens ögon

kylan ylar rykande nedför bergens sidor sluttningar

hon bär en slöja av istonande kulörer

i östan rör eurus vid minneshjärtan

de tänder kulörta lyktor i träden vaggas de i floden vaggas de

bergen är bandet vilket håller ekrarnas vägar stjälkar

de drar släpor bärandes fällar bärandes dukar

släpor  rispar ej hennes hud

driver upp damm ur den skördade höstjorden

de vithövdade med djupålders fåror i ansiktet

med händer fyllda av färder sitter kvar far väl

vid stenarnas slocknade eld

vi har vandrat goda stigar cirkeln är fullbordad

maka make makaren väntar oss vid floden där dimman lättar

bilden skingras i det ögonen slutas

i det färgljuspelare dansande värmer himlen vari norr möter syd

vari syd möter norr

hjärtan förenas med hjärtfloden

hand i hand vandrar de

bilden skingras

vildhjordar rinner nedför bergen

lasson viner fångar in

hästarna är spända

framför

vagnar drar in med klirrande seldon

vaggande skepp med hjul

präriehundar rör mjukt vid marker

gnagare kryper in i värnande jordhänder hålor

vargarna följer åkdonen särar fingrarna

bergen ser

släpper de vidvingade vakande till

markfolkens ansikten skingrades

vägar utarmades

hungrande frysande andas

markfolken av människa

under jorden den synliga lever de visa

och kanske är det slöjan vilken är lagd

dessa upplevde hörde såg nöden

dessa stiger upp

visar vägen

klövar rör mjukt vid gräshavets fästen

jordefester vaggar oron

hornen ljuder vidatonande

dessa bär molnen mellan hornen

så är det andas jordens hjärta

han lägger armen mjukt om henne

hon lutar sig till

älskade

säg mig

har du sett björkarnas stammar

har du följt björkarnas cirklar

björkarna visar oss solens dans rörelse

låt oss värma stenarnas ord i eldglöden

himlen bär den speciella blå färgen

vilken ej har namnats av stjärnorna vars ekrar vidgar hjulet

cirkeln vilken omfamnar allt vilket är

cirkeln vilken omfamnar allt vilket icke är

det regnar stjärnor denna natt

vargarna kupar händer runt bergens ögon

kylan ylar rykande nedför bergens sidor sluttningar

hon bär en slöja av intonande kulörer

*

vid floden sitter han med händer kupade

runt eldens jordblad

han följer flodens lopp

hennes kropp

skimrar genom vattnet

lotusmolnets rörelse

stiger upp ur

hennes kropp ryker i den tidiga dagen

ögonen möter rakt

hans

han höljer henne i sin mansvärme

andas in

källans doft

*

molnskogarna

rörde vid mina ögon

i natten vari allt var ängder givna av

ädelstensglöd