bergsrodnad

bergsfolken rodnar i stjärnspanns närhet

doften skogen följer himmelsdansen

*

i mitt frusna

växa

snödroppar

omfamnande mitt trötta

trädgården

djupt i mitt inre

andas ren

vit

snöstormarna

bäddar in

tystkronornas skönhet

*

du vid elden där bergen är släckta

rör vid järnets gnistor

väck ådrornas hjärtsång

rör vid hennes stämma

in i pulsarnas flämtande

*

han vakar in i snöröken efter hon vilken

lämnade spåren hon vilken lade

händerna mjukt kupade över elden

klädnaden så kristallfrasande

vindarna snövindarna

blåser spåren bort

hon är ett med de vitas

böljande mjukhet

*

vindhästarna

driver jordarna framför sig

vid klippkantens tvära

blåser vindhästarna frustande

stöter de hoven i enklang bestämt

jordarna  delas i tvenne

fåglarna i molnhav

ser cirkeln skapas i strömmen av

hennes hjärtas sånger blå

fyra vägar

fyra vingar

rör vid hjärtats urkälla

vindhästarna stannar i stillabetraktan

av solbladens fallandestigande

manar böljande

tysthet

följer hennes fingrars rörelse

elfenbensvita i skir aprikoston av solguld kyssta

fingrar stjälkar grenar kvistar

vajar gracila turer

nakna oklädda i skimrandeandning bidande

sakta utan mak knäpper hon

flätar hon fingrar samman i bön

häller bönepärlor ut in i markhänders bejakande

vindhästarna driver snömolnen in

mantlar av pärlljus

av då in i fram in i är

hon lägger sig mattad ned med slutna ögon

tvenne snöstjärnor lägger sig stilla över ögon

smälter

vattnar hennes syner

öde är markerna

hjordarna är lagda stigna

in i under

vakande med stegens sviktande

dukar vita

i dammolns virvlar av skodda

andas in naglarnas nagelfararnas räls

av gnistrande antänds präriegräsets silverbjällror

hon såg dem vira taggtrådar

runt armvrister

med hovtång med taggtråds sax klippa upp

cirkelns gyllene band

hon såg det dessa ej såg

hur cirkeln värnande lade sig

åter

åter

stenarna lade sig åter i vägarnas dyra

i mitten en ros

hon såg folken bära solars cirkel

i band runt halsen likt en hand över bröstet

de skär sina hudar folken

vilka bär solens cirkel likt en hand över bröstet

i band runt

halsens stämma

strupfåglar darrar

sångerna stiger

sjunker in i under

tusende stjärnor tändas

i mörkret fallna

viskande vinden rinnande floden

vita molnet månblomman stjärnstråle

dansande elden så viska de

in i jordarna

upp ur

under

hennes hjärtas eviga kärlek

till allt det vilket är

vilket icke är

synligt

*

jag ser dem

genom hennes ögon

klarnande vandra in genom

solens vita pupill

*

där under ett av de vida träden

sitter en man

*

han vakar in i snöröken efter hon vilken

lämnade spåren hon vilken lade händerna

mjukt kupade över elden

klädnaden så kristallfrasande

vindarna snövindarna

blåser spåren bort

hon är ett med de vitas

böljande mjukhet

*

jag vandrade in i skymningen

tillät skymningen röra vid mina ögon

sepiafälten gav vilofärder

träden stod i caligrafisk rörelse

i ögonkammaren syntes han

mästaren med de mjuka penslarna

ur körsbärsdalens tempelstränder

vilofärder gav sepiafälten

pupillfärden drogs samman i det

det första av det sista steget klingade ut

in i det sista av det första

kolibrivinge tog min hand

ledde mig in i irisfälten

där under ett av de vida träden

sitter en man

*

stenen i ängen drömmer

gömd i mossans täcke

hon lade sig i en stund

vari höstens sista blad icke syntes mer

inväntade

de vita molnens penseldragspärlemor

vilka skänkte henne tystträdens astrakaner

han fann dessa vid hasselns gryningshymn

*

i den stämman lägges deras händer i varandras

vandra med fjädrarna i edra händer

skriv i sandens längtan

oasens källblads

ådror

*

och bergsfåglarna

med de blånande vingarna

kysser

hennes ögon

*

jag ser dem

genom hennes ögon

klarnande vandra in genom

solens vita pupill