stråfolk

i ruinen

av mitt hjärta

rörde stjärnordens stråfolk

väckte

ängsullens

värmande månvind

*

drömmer jag

ja jag drömmer liv

*

slumrandevinden i trädtempelgårdar

spinner gnistrande drömmar

stegmoln virvlar upp ur de gångna stigarna

bäddas in i mjuka svävandedun

vallar drivna av snöherdar skapar slott ur

kristalltonshav

*

bidande i vinden

sitter han

vid lägereldens vita glöd

under savannträdets

hav av ekon

vattensmycke

vid hans fötter

målar syner i kommande

*

han smekte tyngden

av den påtagna skulden

lyfte oket av hennes axlar

lyfte ämbaren in i brunnens

renandekälla

han stödde henne i det

de blickade in i vattenkalejdoskopets

skönhet han rörde mjukt

vid hennes skuldra

*

så hade han följt stigarna

gossen mannen

han hade lyssnat in i varje sten strå

kvist

varje gång tanken ställde sig för tog han ett skutt

det är en kvistig fråga

låt oss

se med vår hud

in i hjärtskogen

så hade han följt stigarna

gossen mannen

han hade lyssnat in i varje sten strå

kvist

upplevt varje nuddande snuddande rörelse

ja allt vilket passerar lämnar ett doftkrus kvar

han minns kvinnan

hon vilken levde vid stranden

där elden brann jämn

i dygnets alla toner

de kom att kalla det tid

den märkliga cirkeln de införde med visare

de kom att kalla det urtavla

tavla av ur

tidur

ur

tid

urtid

kvinnan minns han

hon vilken av jordar formade doftkrus;

vart och ett hemmahörande hos den vilken kom

till lyssnan av den vida sjöns sagor

han minns henne tydligt

samtalen de haft

minns hur hon

i en timaklang bredde ut vingarna

lyftes in i det dansande ljuset

däri

samtalade de ännu

han passerar klipporna

minns modern hur de plockade äpplen

passerade äpplen fria från skal kärnor sådor

doften steg in

han passerar klipporna vilka bär stigar i sig

gossen ungmannen hade väl mest levt med stigarnas äventyr

ej lämnat så myckna ögon in i

från var klippan klipporna kom

han hörde saxen vina

han hade ej tyckt om saxar

han passerar klipporna vilka bär stigar i sig

gossen ungmannen hade väl mest levt med stigarnas äventyr

ej lämnat så myckna ögon in i

från var klippan klipporna kom

visst hade han samlat frön

i denna stund i ålder lugn stannade han samt

lyssnade till klipporna

han såg en stad

där klipporna ej var täta

var de månne av glas

han minns speldosan med kristallsvanen

melodin vilken fyllde hans hjärta

nej dessa var stigna ur hav

kristaller var detta

han hade storögt; barnet

lyssnat till legender sagor vilka målade fram slott

i detta inser han klippornas härkomst

i denna stund lyssnar han in i klipporna

ser kristallstaden stiga fram i helandeljus

sakta tonas markerna in i röda

sanden är röd

klipporna är röda

visst hade han samlat in frön

följde stigarna mångvandrande

upp till

den höga platån

med vidsikt

där i ringen av skogsstjärnor hade hon mött honom

han hade tillåtits av hennes kvinnoväsen

nära

såg örnen sväva fri i vemodsstämmas skönhet

han hade kommit underfund med att denna stämma

smekte de sökandeirrandes ögon

gräset andades åter högt

de fällda

de sårade

var instigna uppstigna

vildrosor blommade i öar

här och var

utan taggar

han stannar inför

lyssnar till varje rosenös saga

historia sägs det

den gamle gossen mannen

lutar sig till trädet med den vida stammen

grova sade de

vit är denna stam

kronan bär röda blad

sakta stiger sjön upp ur marktäcke

vindar nuddar mjukt vid kronan

rötter breder ut sitt kronhav

mjuk sand är filten han vilar lyssnande på

ser du varje sand korn

varje korn

ett

 livs

historia

är ett sandkorn plus ett

sandkorn två

det är två samt ett

han ser henne komma ur skogen

från östanfjället

en vit varg följer henne

hjortskinnsklänningen följer mjukt hennes rörelse

så vacker du är

älskade

pärlbroderierna sjunger hennes väg

fransar böljar i vinden

hon bär en fjäder i hand

han ler ömt

ser fjädern i sin hand

vargen förenar sig med stammen

hon sätter sig mjukt inför honom

ögon vandrar in i varandra

hon lägger sig med huvudet i hans knäfamn

han förtäljer henne

vägarnas hjul

*

ur trädet

lyfter snövinden

gnistrande vita moln

gryningshimlen andas

i persikotoner

kärnan drömmer i jordögas

vidsynta blick

tar emot solkornet i sitt

spirandebröst