nej
jag är ej längre
till
glädje
dansar till kolibrivingars
rörelser
ur mina ögon stiger
dimman
så
mjuk
förförisk
mina
ögon
är spruckna hav
mina händer söndervittrade
nattgapet
slukar
mig
snöträden
vill jag
stiga in i
vila i snögräset
kunde jag
blicka genom
glasets
hårt tillslutna ram
smälta glaset
se sanden åter
rinna
fri
in i
vågornas andning
kunde jag
vara vingarna
solfjädersvingarna
vilka fläktar
din pannas heta glöd
kunde jag
vara oasen
vilken svalkar
dina händer
kunde jag
ana
liv
än en stund
till
dröm
däri
tar du dina spår
i handen
ställer dem
innanför tröskeln
lägger ömt dina armar
runt mig
kysser min läppar
djupröda
mogna
min hud glödande
mina ögon
svämmar över
jag vet nu
att isar
kan
smälta
så vore jag
en snöstjärna
smälter på dina läppar
aldrig
kommer detta
att
ske
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar