huset
det rasade samman
av
illmar
vilken frustade pustade
blåste
stenar ligga i
sörjande
högar
hon vattnar med helandebrygder
vindar
knådar stendeg
i bakstugans kittelvärme
så
reser
sig
berget
ur söndrade leder
söndrandets led
stjärnorna
stjärnorna tänder orden
med vilken
husmakaren
ånyo
bygger grunden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar