jag ber om orlov
mjukt böjde hon undan blicken
strödde ut silverkornsfrön
över golvets blödande marmor
öppnade
kalkens slutna
liljeblad
solpollen svävade upp
rörde vid hans
frostbitna
ögonfärder
sakta
i gryningen
lyfte hon solskugga
steg uppför stammar
klarnade skyar av
täckta moln
riste manteln ljudlös varvid
vitdun svävade fria
hennes hud
rodnade in i
hymnljus
tysthängen slutes
runt hennes leendeansikte
jag ber om orlov
lägga min hand i din
ur någonstans hör han henne
lyfter handen
vitdun landar
kysser hans ögonfingra
smälter in i hans hud
vad är
detta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar