i nyckelgropen

i silversolsdaning

av de trenne besläktade

framträder

ur dimman

är

*

sträcker min hand

allt

längre

bara för att finna

tomheten sluka den

frågar mig

vad är tomheten

är tomheten mitt hjärtas gråt

när

skall gråten upphöra

det vet du

viskar vindens moder

*

fåglar väver solstrålar

vinterängen blommar

silvergulds klarhet

ännu en dag

vari mina händer

sluter

sig

*

det vandrar en vitmåne i molnskogarnas

mjukklara stjärnvidder

molnfiskaren sitter med metspö

utan krok

och är det en krok

är det nålen med öga

han nedlägger en stjärngåva

i en frysande hand

vitmåne pudrar marker

i diamantstrofer

den rosen

är av oblatsljus

*

mitt ibland stammarna synes en låga skimra

är det en låga

är det en stjärna

är det ett hjärtas bön

hon följer skimret

kvinnan vilken vaknat i rimfrostrosendalen

är i upplevelsen av att detta skimmer är en utsträckt hand

vilken mjuk omfamnar hennes

eller kanske är det en lina

vilken drar henne till sig

allt närmre kommer hon

står slutligen inför en grottöppning

vilken bjuder henne stiga in

lågan mitt ibland stammarna

skimret stjärnan ett hjärtas bön

är en eld i kretsen av stenar vilka i skimret av eld

är rosor omfamnande värnande elden

vid elden sitter han vilken ej släpper hennes hand

ögonen är milda ansiktet är visvackert

han hjälper henne sätta sig ned

nu släpper han handen

reser sig lägger värmande mantel runt hennes axlar

gångarna är många här draget visslar stundtals

han häller upp värme i lerskål vilken han lägger i hennes händer

hon befinner sig i förundran

glömmer drycken

varsamt rör han vid hennes glömska

drick

hon dricker

värmen sprider sig

det bleka ansiktet skimrar rodnande

han lyfter skålen ur hennes leendehänder

tysta vandrar de betraktelsens närhet

låt mig undervisa dig

visa dig undrens väg

*

i hennes vackra vinterträdgård

växer spår

luta dig närmre vandrare

blicka in i det vilket är runt spåren säg mig vad du ser

gnistrande blad i finaste filigran arbete

skapade av smeden smyckemakaren

luta dig närmre in i spårens sammanpressade

ja, vad annat är dessa spår

i hennes vackra vinterträdgård

andas ändock

det tystnaden skänker

vad hör du

en upplevelse av upphöjt lugn

andakt

i hennes vinterträdgård andas träden vita

lyft blicken i det solen rör vid grenarna

bländas du av

svävar singlar frigörs glimmandegnistrande fjun

upplever du

vilka når din kind

smälter in

vilka når dina ordspann

läppar

smälter in

hur kan då klanger ljuda falska

och träden andas ut skönheten av sina inren

in ren

låt oss vandra vägens ren

ren är dess vita gnistrande dunbädd

bäddar in våra steg

i hennes vinterträdgård växa träden

hur länge får träd vänta

innan dess frön gror

hugger du ned ett träd med dess löfte till dig

plantera skottet ur ditt hjärta

vildmarken är hennes trädgård

så är vi alla trädgården

i våra händer lever värnandegester

ur hjärtat klingar ej toner falska

kan du se mig

kan jag se dig

*

vildmarken andas

de höga tonerna

vilka är de djupa

i hennes trädgård växa träden

träden med de tysta kronorna

vari vinden susar i rötternas närhet

hon är vildmarkens orörda rörda

huden är vildblomstrens nektargömmen

ett av träden

bär kronan tätt sluten om sig

barken är muren hon vävt

blöder ymnigt av sömmade ärrlinjer

han ser

rör

tag dina fingrar bort

de bränner mig

ändå

varsamt lägger han ordhanden till

viskar

så stannar jag

deras rötter är stjärnvägar

förenade till trots av det gjorda

var då

stilla

hon rör vid hans ansikte ögonen

läpparna rösten vilken vilar stilla

hon rör vid bröstet pulsen

hon klär av sig oron

barken

livsbarken

står naken blottad

med fingrarna sträckta in i moln

hon böjer blygt blicken

du har ej lämnat spår

marken är orörd

var lärde du dig dessa steg

ömt kysser han hennes nacke

ömt kysser han nyckelgropen

klär sakta av henne

hudnära

i drömmen av mitt själv

drömmer jag iskyla

den värme isen är

drömmer jag isgrottans facklor

hör bjällrorna

ser snörökens gnistrande molntunnlar

i drömmen av mitt själv

drömmer jag

det skymningen gör

tänder mildrar skärper

i drömmen av mitt själv

drömmer jag det enda jag

kan

göra

*

ekarna i lunden den helgade

däri vandrarna ännu sover midnattssteg

däri danserna äro slocknade

ryter väcker stormarnas är

hasselträdet skälver

i gråtande släpper sina frukter i ekorrens händer

så må det ske

älskade

i drömmen av mitt själv

drömmer jag det enda jag

kan

göra