vildmarken andas
de höga tonerna
vilka är de djupa
i hennes trädgård växa träden
träden med de tysta kronorna
vari vinden susar i rötternas
närhet
hon är vildmarkens orörda rörda
huden är vildblomstrens
nektargömmen
ett av träden
bär kronan tätt sluten om sig
barken är muren hon vävt
blöder ymnigt av sömmade
ärrlinjer
han ser
rör
tag dina fingrar bort
de bränner mig
ändå
varsamt lägger han ordhanden till
viskar
så stannar jag
deras rötter är stjärnvägar
förenade till trots av det gjorda
var då
stilla
kan du se mig
kan jag se dig
hon rör vid hans ansikte ögonen
läpparna rösten vilken vilar
stilla
hon rör vid bröstet pulsen
hon klär av sig oron
barken
livsbarken
står naken blottad
med fingrarna sträckta in i moln
hon böjer blygt blicken
du har ej lämnat spår
marken är orörd
var lärde du dig dessa steg
ömt kysser han hennes nacke
ömt kysser han nyckelgropen
klär sakta av henne
hudnära
i drömmen av mitt själv
drömmer jag iskyla
den värme isen är
drömmer jag isgrottans facklor
hör bjällrorna
ser snörökens gnistrande
molntunnlar
i drömmen av mitt själv
drömmer jag
det skymningen gör
tänder mildrar skärper
i drömmen av mitt själv
drömmer jag det enda jag
kan
göra
*
ekarna i lunden den helgade
däri vandrarna ännu sover
midnattssteg
däri danserna äro slocknade
ryter väcker stormarnas är
hasselträdet skälver
i gråtandesläpper sina frukter i
ekorrens händer
så må det ske
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar