eka

det faller en skugga

ut över furugolvets ögon

handtaget

lossnade

ur årtullarna

ringarna förenades i vattenfallets frisläppta

stiger

vattenmoln

körsbärsträdets kvistar

andas eldrubiner

i den upp och nedvända

ekan

lever en kvinna

glömd av det siktade mjölet

ur kolglöd

frigörs tolv korpar

hennes stämma

är sorgens smärta

sången är

klagan

ur det rivna hjärtat

den sista gnistan

ser hon tafatt

pulsera

i hennes händer

armarna har hon skurit

till lindring av smärtan

hennes stämma

är sorgens stämma

dig var ej dagen kommen

dig var ej natten kommen

det tidlösta

leder vägen

källan tonar

i ditt hjärta

ur molnstäderna

ljuda hammarslagen

smideseldar brinner

bergens röda

de smider

silversmyckets skära

locket till skrinet är öppnat

hon

dansar i diamanttrådsskrud

träden

dansar i nattsolen

silverskivan

snurrar i hennes hand

han skär gräset

med rena snitt

gräset klagar ej

skäran klagar ej

väven väves

i nattsolen dansar träden