så långt
inkrupen
i en snäcka
ett hopp
en gnista
ett pärlljus
syntes
hastigt
in i försvinnande
jag kysste med mina ögon
tonen
ur snäckan syntes
han framträda
i den stund han strålade
mötte han henne
åter
dök jag in i havet
havs vinden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar