pensee i djupviols öga
tonar
själen
silverplymer
bär klingande nycklar
ur
vattensmyckets
skorpionstenar
reser
stammen
ur markens händer
rak
vriden med solens vandringar
ringarna han skapade i vattnet
med hjärtådror
kronor är silverrosors
härkomst
stadens
ljudkvarnar
mal sönder
fridskällans
vilotystnad
regnfolk är gångna
till rådsspråk
däri stenarna är lagda
rosenknoppar
jasminen är vitelden
tänd ur
nattens vandringsfolk
säg minns du den eldröda solen
den vilken täckte himlen direkt i
havets närhet
minns du hur näktergalar samlades
runt
minns du hur tystnaden föll in
likt fyllda
droppar
minns du livet
berget
gräset
minns du ögonmöten så vackra
silvermånen vilken steg upp
den vilken täckte himlen direkt i
havets närhet
minns du
hur du avkläddes
hur du gled in i havet
havet mottog dig
minns du att du i den stunden var
ett moln
seglande strömmande ett
näckrosmoln
molnen vilka du alltid vänt ditt
ansikte till
molnen vilka rör vid dina
tårstränder
minns du
nej jag minns ej
slutit har jag dörren
det rinner stenar utför berget
se djupt in i dessas skönhet
tall i
månskor
skrider ur asfaltsregnblanka
klipporna ropar
ur regnvåta
eldstäder
kittlar ryker
andningsluft
en våg av värme
sköljer genom tallens visshet
detta är
urkällan
askan
askbladen rörde vid
turkoshavsyta
hon lyfter
slöjans revåker
sömmar med
månstrimmeöga
med tråd ur havsmaneters gåva
klippan
bejakar rak
hennes hand
inför skarpblickads inhörande
lagt ögonen sina
i källan har
en
kvinna
mullvadar visade
stigarnas
irrgångar
tände glödstickor i ögonrymder
mantlar
böljar i vinden
vävda ur
tätt
tätt
regn
ögon
regnbågsfjädrar
stavarna ur ebenholts
lyfta de
med kraft
sätter de
stavarna i
jord
hennes skri är
den nyföddes strupe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar