komnatystnad

regnfolken

bygger murar med vatten

glänsande

kristallkupoler

tonar in

i

stegens

runda gatstenar

minns händerna

händerna vilka ömt lade dem

till barfotavalv

vari andningen är vitskimrande

ur

rosengården

andas purpurfjärilar

dofterna

komna är

ur den vilken mjuktassad

följt stigen ur

berget med den tunna luftens blåsilver

blåsilverelden

brinner silverrök

förenar

natt samt dag

dag samt natt

i hennes kupade

morgonskymningsögon

alltmedan

orangemantlar

rör vid silverklockor i dalens

hjärtbladsskålar

vaggar

liv

and i näckroshamn

följer bladens lagda

hjärtgolv

golvet vaggar mjukt

vassens höga plymer

årorna

stiger upp ur bädd

andas

ro

ylskogar

viner runt uråldriga träd

kristaller strålar

ur sfinxers

genomskådande

var

var är ditt hjärta

i natthamnarna

broderade hon

gryningens silverrosenbård

kaveldunens

grind är öppnad

ur dimman vandrar

ett ansikte

över havets stillhet

rosensilke

tonar bardens mjuka stämma

till han vilken rör vid lyrans strängar

därvid stenträden växa

hon är den trettonde i ringen

spegelns

spegelskålens

spruckna gång helas

ur ylskogen stiger

sopranstigar

ur

mollackord

druidorden skälver

stämhöga

trumman glöder i nattsolens händer

målar deras mötes

talande skuggbårder

bär bloss i händer

havspilarna

flätorna är lösta

håret böljar i havets

rörelse

ur tårar komna ur

ögonglober

kanalerna är frigjorda

släcker kvedosången

in i hennes tystnad

alltmedan

gnistor stiger

taltröst

breder ut taltrastens strupfärder

in i hennes

komna

tystnad