nio

Ögon tindrar
i krona


vind slingrar armar runt


händer omfamnar


mellan träds fingrar


väver fjärils vingar


citrusljus

11 april


Katt


svart


Månmoders händer


skira slöjor



skimrar nattljus


strålar

blixtrar


krökt är ryggen


bro över bäckars lek

förenar


tassar mjuka spinner måntrådar


stjärnögons fransar


målar silverbollar


droppar

stålblå


stenar stiger upp

dansar lekande lätta med stammars längtan

sveper gröna mantlar om


hon sitter djupt in i dalen

klädnad är riven i trasor

hon gömmer ansiktets skålar

i händer stumma
11 april



Havets vågor
stiger
skyhöga

Turkosvindars ringar

dånet stänger alla
snäckors
spiraler

Raka strålar skär svärta

svart är inte svart
svart bär alla möjligheter


Hon sätter sig
i soldroppen

håller armarna runt hjärtat

händerna pressar vingar samman

stanna
stanna
liv stanna


Tår

faller tung
över
stensuckan

klädnad skimrar
havs
grön
anemoners vita linjer spinner runt
svartögon ser
pupiller
blodstenar

stenstol stiga ur molnen

famnar henne

hon ryser
skälver

hon lyfter blicken

ser solstrålar
fästa
vid
markernas rötter

hon lyfter fingrar

andas in soltrådar

solvögon ler

hands skyttel
fots tramp

väver gyllen mönster

förenar
himmel och jord
10 april

…

Silverdalen stiger upp bär skimrande silvers mantel
sveper
sans i hudarnas längtan
ro fylld andning höljer knoppande ljusen
Fåglars vingar dansar ljus, mantlars veck skimrar guld
vindars händer fattar varligt runt flikars yttre spets
böljande vågors smäckra linjer
vårblå skimrar himlars höjd
stjärnorna sluter ögon
pärlors skimrande ljus speglar inre ljus
aura, auraljus lindas runt växande liv, blad rullas sakta ut grönskimrande matta, grönskimrande fingrar andas in i sol
Solens strålar skriver växande liv.

Strängar sträcks i tomrum
ådring lever
Fingrar andas stämma

Strängar sträcks i tomrum
ådring lever
Fingrar andas stämma

Himmelsfärder(na) töms
Molnseglare är stilla

Kanalen har avsatser, trappsteg.
Vattennivån regleras med kugghjul,
hör deras klanger,
järnets eko ur svunna ådrors skönhet,
svunna ådror vilka är i sångljus,
järnets sång, blodets sång.
Vattennivån regleras med kugghjul, rattar, portar.

Du ser vallgraven,
hör trumpetstöten ljuda från det silverne hornet,
vimplarna smäller i luften,

kastanjetter, hon dansar med svepande kjolar, rosen bär hon i håret.

Du hör kugghjulen och ser vindbryggan fällas,
du hör dunsen, det är samma duns då den stängs,
urdunsen är det
det befästa steget,
den befästa viljan,
du ser slottsportarna,
tvenne är de, grova träds stammar, järnbeslag.
Du ser vakter, väktare, var väktare över ert liv.

I kanalen förs, steg för steg skeppet, farkosten in i havsfamn.

Du ser vallgravens ring runt slottet,
du ser de tvenne portarna,
du ser tvenne vita svanar segla i vallgraven,
du ser dem lyfta och segla i silversjön,
i näckrossjön inom slottets murar,
i paradisängens famn, i slottsträdgården.

Himmelsfärder(na) töms,
Molnseglare är stilla.
moln smeks ut
planas ut
föränderliga bilder
enhetlig yta

vattenvägg
luftvägg
stiger
andas lever i varandra
skimrar i tusende ljuspartiklar
guld, silver, vit, turkos till grön, gul och orange

Det är lufttomt, det är vacuum, det är verkligen att tömma himlarna på luft, den gjorda andningsluften, den tagna andningsluften, det uppblåsta självförverkligandet.

Det uppstår ett ”sterilt” rum, ett skinande rent rum. Skulle du se vacuum, skulle du upptäcka detta skimmerljus, det är total balans.

Se barnet inom livets moder, detta rum är ”lufttomt”, ett tätt rum. Pärlan är tät i sin densitet, musslan eller snäckan, du tycker om den bilden, snäckan. Snäckan är tät, den är en hand runt pärlan.

Lyran, Harpan består av en kropp vilken är en ram av trä, given av träd. Det finns skruvar, stämskruvar runt vilka eller i vilka strängar fästs.
Var sträcks de.
Strängarna sträcks i tomrummet.
Endast i tomrummet kan den rena klangen leva.

Strängarna stäms med en nyckel,
framförallt genom lyssnande öra, kännande fingrar och gehör.
Gehör var en omedveten gåva, gehöret har aldrig sinat. De gudomliga gåvorna sinar aldrig, däremot avmattas stundtals er förmåga att ta emot, ta till er.
Gehör är och vill att du övar upp det.

Gehöret är den himmelska dansens parallell till den jordiska dansen eller tvärtom varken eller; de är i varandra, de är doftande blomstergirlanger.

Doftande blomstergirlanger,
Det var en gång vintermarker
vita sidenjordar böljade ljusgnistrande färder
skolade ögats renhet, tvagade linsen i silverne gyllenljus
Själens ande var ren strålade turkos grön gul orange i vit.
Ljuset blev starkare i varje dags famn givet av stjärnornas visdoms kraft i nattliga salar.
Solens händer kupades runt, isarna smälte sakta,
jordens hudar drack siden, vit siden in.
Jordarna dansade spiraler
knoppar steg ur hjärtats händer
knoppar, pärlor, skruvar.
Stämskruvar.

Ofta återkommer vi till Träden och de har en större betydelse än den människan vill inse.
Se åter trädens stammar, upplös den och se strängarna skimra silver, ser du strängen, den är en skir tråd, en ljusklangstråd, runt den i spiral lindas trådar för att befästande ge styrka.

Vandra under jordytan och se rötterna, du ser pärlor runt dem, pärlor eller skruvar, kanske vingmuttrar, ja – det är en go bild, behåll pärlan i bilden.
Rötterna är avkännande i jordfamnen, stammen är där och se så kronan, den är beströdd med pärlor och bladen rullas sakta ut.
De rullas ut och linjerna blir synliggjorda,
De skimrar i tusende grönljus.
Ser du pärlorna, skruvarna,
De spänns eller sträcks i tomrummet.

Stammen har icke blivit sönderflisad, den har vidgat sitt liv, den har blivit ram till strängarna.
Strängarna är de ljus och värmeströmmar vilka är livets två grundpelare.

Vi behöver icke gå djupt in i stämnyckeln ty naturligtvis är den i alltets händer, stundtals händer det att väsendet roffar åt sig stämnyckeln, ofta sker det då att tråden brister, det gör den förr eller senare, det går icke att vandra bort från sitt klangväsen.
Vi sade att den brister förr eller senare, skenbilden brister, den falska ytan brister,
Vi är alltid runt och lyssnar, vi känner stämnyckelns styrka och strängens liv.

Var är då förbindelsen

Förbindelsen är i det moderliga varat
i ömhetens famn

Förbindelsen mellan mor och barn
är moderkakan

Navelsträngen
Strängen
Stängeln

Tvinnade
spunna trådar

stäms till liv

Modern bär barnet
Vi bär barnet

Börd är bära sitt liv

Efterbörden är moderkakan

Lev efter mening
Efter börd
Gudomlig börd är alla väsens liv.

…


Tunnel

autostrada, en vid väg en asfalterad väg, en sådan där väg där människan kan fara fram likt, låt oss säga en virvelvind.

jordborr borrar
runtrörelse

tunnlar

borren snurrar runt
jord lägges runt

tunnel, en åder

Dessa tunnlar kan liknas vid blodådror, de bebos av strömmar, av blodströmmar vilka innehåller vita och röda krafter.
Vita riddare och väna jungfrur.

guldglitter
kopparglitter

jordens guld, olja kallas det av vissa den är svart, då solen belyser den skimrar den i de färger Skalbaggen bär
olja
motorer går

förbränningsprocesser

Skalbaggen
Scarabe´

Förbränningsprocesser

Olja smörjer också, olja ger värme, det gör även blod.
Svarta Modern
Röda Modern
blodets lavaströmmar
allt länkas
samman


tunnel
virvlande rörelsen
borrörelsen

stjälken, alla stjälkars stjälk, bladen lindar sig i spiralform runt stjälken, de följer stjälkens insida, de följer denna spiral/borr/virvelrörelse.
Den är icke gjord eller ditlagd för att susas förbi, den är där för de stilla medlevandet

Visshetslevandet

Bladen lindas i spiral
följer den inre spiralen
varje blad har en nerv vilken länkar samman bladet med stjälken, från denna nerv finns ”utskott”, linjer, skrivna linjer, med de inre ögonen går det att skönja dessa linjer, de målar hela växtens varelse.

Blad skimrar gröna
i själen vaknar en längtan
en vilja till aktivitet

en slags förbränningsmotorik
levandegörande av ljusminnet

Genom att ”vila” i det gröna, det yttres betingelser inte dras med i susandet förbi, väcks i det inre viljan till att levandegöra ursprunget

Hjärtats liv

Det minne vilket går att utläsa i varje spädbarns ögon, de bär framtiden i ögonen, då du ser in i dem, vänder du dig samtidigt bakåt och ser deras tillblivelse ur kärleks händers gärning.
Så borde det vara. Så är det då den svarande sundviljan lever.

Tunnel

Utlopp

Silverne stjärna

vänd till dig
omsluter
dig

Det går att likna vid trollkarlen vilken sluter handen runt örat och visar dig ett mynt.
Stjärna
kristall
silver

sluter handen om

I det ögonblicket vänder den ut och in är pärlfästet runt knoppen.
Så öppnas knoppen sakta.

tunnel
virvlande rörelse
stjälk, alla stjälkars stjälk
blad lindas i spiralform runt
följer insida, följer spiral/borr/virvelrörelse

stilla
medlevande

visshetslevande

Blad
följer
inre spiral

bladnerv

länkar
samman

”utskott” lemmar

linjer, skrivna linjer
målar hela växtens varelse

Blad skimrar gröna
väcker längtan
håg komst

levande gör ande av ljusminnet

Genom att ”vila” i det gröna, det yttres betingelser, inte dras med i susandet förbi, väcks i det inre viljan till att levandegöra ursprunget

Hjärtats liv

Det minne vilket går att utläsa i varje spädbarns ögon. De bär framtiden i ögonen.
…

de träder in i salen, ledda av, möter Ceremonimästaren en staty i liv

Slottet stiger fram
höga torn
vimplar smäller i luften
kastanjetter

Ljuskaskadslycka berör för

Slottsporten öppnas
Dov andning

Vindbryggan faller med djup duns

Hovar trummar trummar
stolt vackerbud

Han bär hennes band runt spjutet

Hennes rodnande blossande kinder
flödar över ögons breddar

Ögon tindrande blå gröna
turkosbrunnar öppnas

Fransarna
målar hennes skrud

Håret är kammat lagt i vågor
bestrött med vita pärlors ljus

Hon hör livshjulen snurra hastigt nära lugnt
Hjärtat andas åter stilla vind

Hon förs in i slottssalen
balsalen andas hennes skönhets vackergång

Marmorgolvet en blank sjö med seglande vita svanar

Uråldriga ådror strömmar under bågars gång
genom cirklar

Väggar skimrar purpurljus
Pelare bär
Taket tindrar strålar

Ceremonimästaren slår staven i golvet

Havs droppar stiger upp ur marmorgrotta

Han skrider fram lägger bandet
runt hennes hand
Deras ögon blandas
De svävar
dröm
…

Den vita duvan flyger in i kupolen

Grönskande kvistar sveper om körsbärsträden blommar
Berättar om frukten om bärets sötma om kärnans sannhet

Om det vilket är liv, livs ursprung

Fjärilen sprider ljustrådar
in i vinden
…

Havs vindars silver brud
glittrande
tindrande
ljushav
känn silvret

Havssilvret fylla själen

vårtecken
vita skrivna

o skrivna

evigt skrivna

alltid

fylld med liv

allt är alltid i liv till för genom med. Det livet är kärlek, kärleken är Rosornas blad, alla rosors rosor, de dansar i ring kring kärlekens bud; det högsta ögonblicket är då ögonens linser flätas in i varandra, blir till hjärtskålar fyllda med rubiners tårar

Brunnar
Skimrande röda
Drick drick
Älskade drick vårens regn

Se blommorna andas ur hennes mun
Ur hennes kärleks bröst stiger blommornas doftande bud
..

Ålderträdet gav honom grenen

bergsfolket gav honom smidet


kniven i hans hand

andas lugna jämna tag


lyfter ådrings livs doft


dalars gräshav

hand vilar fast runt


herde vandrar med

snidad stav, staven med den böjda bågen
sjunger steg


fåren, lammen skuttar är runt honom
i detta hav, de doftande blommorna, fjärilar dansar runt hans steg. Han kände hennes liv, han kände hennes mjuka hud, värnade om henne.
Lammen, fåren, herden vandrade i gräshavets dalar, utmed bergsryggars åsar, uppför bergens länder, de vilade under träds sjungande kronor, han lutade sig till stammarna, snidade en flöjt andades med vinden, han lyfte sitt drickdon tog emot källans vatten.
Han kände hur liven runt glömde, glömde skönheten och vandrade in i hets, hetsägandet, hetsätandet, hets,
Hets.
Vid varje steg kände han hennes övergivenhet, hennes suckan, hennes tårar vilka steg upp ur jordarna, han kände hennes kärlek vilken aldrig ebbade ut.
Han såg hennes klädnad sjunka in under markslöjor, han såg hennes hud torka, bli till synes hård.
Genom sina svarande steg,
Oändliga evighetssteg
Aldrig förtröttandes
Fann han svar
Han upprätthöll hennes livsglöd
Så strålar solen i rosen
Så doftar rosen i solen.
…

Se den vida ängen,

I vinterns händer är den vidsträckta snöjordar,
en gång för längesedan var den hav,
hav havsljus, silver, havssilver,
hon dansade virvlade cirklade

Slöjdans var hon
en kropp var hon
ett hav var hon

allt har vänts ut och in så även då

rörelser
eteriska strömmar
fostervatten
livets rörelser

ur vatten stiger hennes kropps gestalt
fötter, vader, lår, höfter, höftkammar, ryggrad nacke huvud och så vidare.

Hon är där.

ängen, vinterängen
havet var en gång där

vita sidenjordar, havssilver, stjärnor

Våren anträder och jordarna är mörkt fuktbruna
Mitt i ängen står trädet i jordarnas hårsvall, kammade jordar är det

Grönska
stiger upp
skimrande grönt är nu havet

Trädet, rötterna och stammen kronan

Omnejden

rötter dricker in
näring

livsöden
gemensamt livsödesträd

dricker in den näring det behöver, det är ofrånkomligt