sepia

väggars sepia bar hud nakna fotsteg
vit bomulls klädnad rinner över, följer


fingrar rör vid lågor, väggar upplyses skimrar värme


vinddrag blåser ut, kylan greppar om
hon längtar, längtar hem.


lämnar kylan, vänder sitt själv in i natten
lång vit klädnad släpar graciöst efter

vind

rör vid vass

fjäderlätta vippor
vajar


mjuk sepia


solstänkt silver
markers steg är i fötter, jag längtar hem.

dimma sänks över, lång vit sidenklädnad följer linjer

Vargmodern strövar sorg, pälsen mister sakta lystern, ögon mattas hon brinner inom.
De höga stenhusen fyrkantshusen med svarta fönster, vinklar inträngande vrår, de skärande bländljusen tröttar hennes hjärta, hon vänder blicken bort, hon vänder stegen in, ser honom vänta, en vindfläkt bringar hans stämma, lindas runt hennes frysande livslågas flämtande ljus.

Vargmodern vandrar genom tids tunnlar vandrar vandrar vind lyfter hennes steg, hon brinner inom, känner skogs andning nära, känner lufts andning fylla, känner frihets andning värma.
Han skymtar bak träds ljus, insvept är han i buffels hud,

ögonen blickar

starka

milda

i kärlek

till

henne

hon längtar, längtar hem, lämnar kylan, vänder sitt själv in i natten, lång vit klädnad skimrar, pärlbroderiers smaragder rubiner safirer klingar, håret böljar vågor, trenne fjädrar är däri, hon bär mantel av silverljus, i kupade händer bär hon låga, bäcken porlar tindrar ljus, stenar andas värme, hon lyfter blicken möter pelarljusen, lyfter låga, ser bilder vävas inom, i varsam väntan lägger hon lågan i hjärtats famn, träd bjuder henne vila, hon lutar livet, nynnar, nynnar visshets ljus.
han följer hennes rörelser, han stiger fram, de ser in i varandra, ögon blandas, andning blandas, liv blandas, skogen susar mäktig sång, hon sträcker fram hjärtats låga, han tar varsamt emot hennes hand, de skänker varandra ljus till värme, värme till ljus, de andas hem, skogen susar mäktig sång in i kvinnan och mannen, högt ovanför synes örnen sväva.