åttklang

hans kropp

Månmoder strödde silverpärlor i sjön
vitljuset andades
klingande
gled
ytan

undan

hon
var innesluten i sitt själv
såg in i vattens
djupbilder
hörde skogarna dåna
hörde vindarnas sorgesånger
havets tårfloder vina genom
hennes hjärta

lågan, den skimrande handskålslågan
flämtade flimmerljus
varsamt lade hon den i stenskål
innerlighetsljuset
syntes
vida

hon den älskande
stod högst upp
på klippans platå
hon såg
dimmor skingras i dalen
långt bort såg hon
sorgetåget

hennes skri
genomfor
vinden
hennes sorgevingar flög vida
omfamnade
smärtan
hon
drog
indigomantel över
sig
täckte
huvudet med dess vida kapuschong
vandrade
stilla rörelse
med stigen
ned efter runt klippans sidor

Stannade vid dess fot kände markernas händer hölja sin frusna gestalt

Nära såg hon sorgetåget
män med fotsida kläden
hudar skimrade brons
hon såg hans violmantel bölja glanslös
såg den lyfta såg vingarna sväva över
den vita ståtliga hästen vandrade med böjt huvud
manen svansen hängde stilla vind
inför henne drogs svart sorgemantels hud över dess liv
männen lyfte hennes älskades kropp av
springaren stegrade sig högt flög
med vinden åter in i sol
männen lade hennes älskade
i markbädd av mjuk mossa
stenar vandrade runt
vakande eldar tändes däri
hon föll på knä
berörde hans
lämnade
kropp

ur sitt hjärta lyfte hon två brinnande facklor
lyfte dem in i vind
bad

må det ske

hon såg kroppens skal
ur hans bröst steg
den sanna bilden
vit skimrande
regnbågsljus
den rätte
stiger
fram

hon känner
hans sannhet
hon ser
honom
stå väntan vid hennes sida
omfamna
utan att omfamna

händer smeker
indigomantel av lägger
deras händer om varandra
lindar band
runtom

de böjer sina huvuden
in i viljande svar
i stilla rörelse vandrar de stigen
upp för runt klippans sidor
Månmodern
hälsar dem
de stiger
in i sjöns
vatten

stiger upp i vita klädnader

hon lyfter
skimrande
handskålslåga in
han gives
vandringsstav
deras ögon är i varandra
dimman stiger ur dalens händer
markerna haven vindarna skogarna susar ljusdans

violljuset skimrar runt de enade
de ser en vit springare
vänta i
dalen

han täljer

Se den gamle sitta i solen
han håller en kniv i handen

han håller en gren
en kvist

en bit av ett träd i den andra

Länge sitter han och ser träbiten
vandrar in i träbiten är ett med trädet

han ser ådrornas riktning

känner flödena strömma inom sig
blir varmströmmar

han andas

lägger kniven mjukt an
rörelsen är mjuk följsam smidig

flisor regnar ned små lockar stora lockar
flisorna är inte flisor

den gamle ler

flisorna
är inte

flisor


Trädet är där
står framför honom


de talar med varandra
i sam språk.

gjord bild

den kärlekstörstande
den kärlekshungrande
söker sig allt längre bort från kärlek
genom den gjorda bilden av kärlekens ansikte

vattnar

jag vattnar jag vattnar jorden med alla mina ord

en gång tårar

ser ljusblommor växa in i himlen

friskog

hon vandrar i
friskogen


fötterna är bara
kännande


hon bär en mjuk hjortskinnsklänning


ögonen är fria

runt halsen ligger blå stenar


hon andas lätta steg

Fjärilar dansar med henne

hon är lycklig




fångstnätet kastas över
dras åt


du sitter i en fångstgrop
tillfångatagarna bär alla stenar i hand
var gång de passerar kastar de en sten på dig

varje sten gör en linje i luften
väver

svart lock

locket
nätet blir

tätare

tätare

till slut
ser du inte ut

ser du honungspärlan
hon spottar ut den

med den linjen förs du upp, ur

hon vandrar i
friskogen


planlöst
vindar sjunger

böljande svepande vågor
gröna

I händer synes solblommor
Maskrosor

så visdomsfyllda
våra tankar flyger
tar över
förvillar

gör oss irrande

underbart vore det då vi blir planlösa

lösta från
tankens plan

planen planerar vårt liv

det
gör att vi går vilse

inte ger oss tålamod

vi svischar förbi

lägger våra händer i "fel" händer

Ser alla kroppar röra sig
ser hjärtans liv
ser obalans


rosa
vindar viner
grön böljande rörelse
vindar viner
så ock jag

moln seglar stilla
dröm

så ock jag

det är en vacker gest stilla rörelse gest

liv viner virvlar - förbli stilla seglande medföljande visshet.

livet är inte alltid rosa,
då virvlarna stannat
kanske vi orkar se den rosa färgens sannhet

Denna dag har böljande sammetsmantlar
regntunga
regnfyllda

tuuuunga

fyllda
levt

droppar har klingat

detta eländes regn

klingat

sånger
sjunger

sorg
sorgen är mycket vis

solblommor

de är vackra