fallkjolar
Månsten
tindrar i hennes panna
Månsten
brinner
i
Solgård
stiger in i gnistregns
vita fallkjolar
jag vandrar saktmod
gnistregns vita strålar bär mig
upp
till
molnblomma
synes sakta segla
i
himlars hav
vidrör
hård jord
sluter kramp om rötter
kärleks hand smeker
stilla
jord andas
lucker
hjärtblad niger
stjälk längtar
bugar spiral inåt
kärleks hand smeker
stilla
sakta
reser sig stjälk
knoppar öppnas
blå ögon ler
i mitten
solögon fem
vita stjärnstrålar
ur gräshänder stiger hon
viskar
rör vid mitt hjärta
18 maj
barkklädnad
hennes steg hade stannat
fötternas undersida
speglade jord
bad om tillgift
jord tillät
tårna växte djupt in
kände
liv inom
hon bar fotsid barkklädnad
sträckte armarna vida omkring
upp mot
ur fingrarna växte fingrar
växte
fingrar
växte
fingrar
solfingrar
pärlors blad
susade dags gröna
susade natts silver
hans steg fördes till
hans händer
vidrör
smeker
känner
hon böjer ögon blygt
hans händer följer kropps linjer
under dem i dem blir barkklädnad mjuk
hon avlövas sakta
sensibelt kaos råder inom
19 maj
oh vackerhet
skogen
skogen
doftar
djup gröna stegs sånger
fotvalv möter fotvalv
speglar
varande
varandra
cirkel
sjunger
guld
solöga öppnas
fransar smeker färger
vinröda knoppar
doftar
ormbunkar lockar fingertoppskänsla
smeker
spindeltrådar
droppar klara
månsilverklanger
oh vackerhet omfamna mig
smek mig in i gryning
solhänder
månhänder
flätas in
ses sväva i himmels famn
stråk av
glasvingar
membran
andas
stråk av
luften vibrerar
vibrerar
andas
djupbilder
trummor dånar
händers fyllda fackeleldar
brinner
mellan
stammar
mantlar
musikslingor
sveper runt min kropp
sveper
skönsveper
viner
smeker av
klädnad
kropp är inte mer
böljar
vind
eld
vatten
vattenmantlars regnbågspärlor
frihet
vingar bär
glasvingar
membran
andas
stråk av
luften vibrerar
andas
djupbilder
droppe
Droppe
oval
ellips
båge till båge
speglar utan ram
rena linjer
gränslösta
uppenbara droppes livgivande
händer vidgas
jag väntar stilla
droppe andas in
är i havs djupmönster
stranden hälsar mina steg i kärlek
Känn hur du står på marmorgolvet
känn varm kyla
strömm ande leva runt fötterna
se ådringen
låt dig
föras
föras
föras vidare
tillåt
känn kronbladen kupas runt dig
lyssna stilla
tomhets
ljus
vandra
under
undren
in i
ytan
genom
under
märk jordens rörelser är aldrig stilla
du är skrudad i genomsiktliga slöjor
skirtrådar är dess vävnad
huden andas blå
andas aprikos
blads grenar växer
sirliga
dina fötter står stadig varande
klappa dina händer
känn rörelsen
du möter
det outsagda
du ryggar inför det häftiga plötsliga
du var inte beredd
ändå
beredd
du andas mod
ser eldandars kärlek
känner värme
vet att du lämnar
åter
icke är.
I livets vandring känns ibland det omgivande varat kallt,
det finns inte levande möten.
Marmorn var en gång sten,
block, block av minnen, fyllda var dess blodådror.
Stenens block bröts, förbereddes
bereddes, då av goda händer
kännande händer.
Golvet lades, blocken, de beredda blocken lades sida vid sida
passades in i varandra
skönhetens pussel.
Så polerades blocken
de beredda blocken oljades in smordes i helgade örters andningsljus
Ådror framträdde
talade i vind.
Väggar växte ur dess fästen
rena väggar
kala
fyllda väggar
En valvbåge lades över, en kupol
Du står på golvet
I livets vandring känns ibland det omgivande varat kallt
det finns inte levande möten.
Vindarna andas djupa du mister balansen
något an faller
ramlar
ned
över
dig.
Upplevelsen är att rusa in i en vägg, är att allt
rasar
samman.
Du står golvlös
Det är klappen i händerna.
Hårt möter något dig.
Du är inte beredd ändå är du det ty du vet att balansen sviktade.
Du vet att du hörde men inte ville höra.
Klappa händerna allt blir svart
svart
svart.
Du fryser vill inte mer
orken är borta
då
dansar eldandar
det är inte vanlig eld
denna eld är kärlekens eld
Den värmer dig är Moderns famn
Den värmen bär dig genom stormarna till stranden.
Där vaggas du i Månskärans händer
Hon sjunger stjärnljus
I varje stjärna bor ett väsen
tillsammans sorterar ni livet
ditt liv.
20 maj
vakar
vakar
i
träds rotbädd
under
krona
ögonrosor
vänds
upp
möter
körsbärsträds purpurhav
skirark
knopphänder viker vita skirark
morgonvind andas
kysser
sömnöga
vaket
morgonönskan
dansade
med
bara lätta fötter
daggens droppar
virvlade
sakta
ljus
fötter
lätta
bara
morgonönskans röst
naken hud skimrar rosendagg
vita fjärils vingar
rodnar
purpurskrud
faller mjuka vågor
dina händers
vingar
lyfter mig in i gyllenbädd
där vilar jag ro
21 maj
sandfolket
sandfolket
vandrar steglösta steg
vågor vilar stilla
andas hav en gång hav
spåren suddas ut
är där
sandfolket
sveper sandslöjor om
ögonen ser det intet ser
de lyfter händerna
ur fingergrenar blommar Magnolia
sandfolket känner kroppslöst
är vind är icke vind
höfter vrider följer
ryggslinga rörs
sandbjällror klingar runt hennes höfter
hon lyfter armarna högt
vänder ansiktet till solen
sandslöjor svepes av
hon är den blommande oasen i hans famn
i om om i är
när du är i mig
är jag i dig
när du är om mig
är jag om dig
detta är
Är
i dröm
såg
dina händer öppnas
i dröm
lade mig i dem
kände
din värme
i dröm
regntrummans sång
Hon hörde den milda regntrumman sjunga silverdroppar klingade
hon vände blicken in i daggkåpebladens skålar
såg händer visa väg.
Stilla begrundade hon synens sannhet var det är eller intet var det tänkt tanke
eller djup grönska.
En liten fågel satte sig på hennes vänstra axel
drack vatten ur hennes skuldra
ännu en liten fågel slöt följe satte sig på hennes högra axel
drack vatten ur hennes skuldra.
Vind kupades stilla runt rygg
regntrumman ljöd starkare
strömmar regnbäckar
lyfte stegen ur
tvekan.
Fåglarna flög nu vid hennes sidor höll hennes händer fria
skogen hälsade hennes närvaro hon avkläddes det vilket är synligt icke synligt
lades i mjuk mossbädds doft av rosenmandel
luften andades gardenia
vinden slöt hennes
ögon in i dröm
Han tilläts komma henne nära länge satt han vid hennes sida med lyftad hand
vågade ej röra hennes stilla andningsljus
genom hennes öppnade bröst såg han
skimrande hjärtblommas
purpurvingars
eldsljus
hans tanke tog över han förstod ej språket
Ur trädens stammar flög vingar skira av glas
fjärilsvingar andades luften smekte hans händer rör vid rör vid
varsamt smekte han hennes slutna ögon hennes läppars amorbåge kindernas bågar pannans oval strålade stjärnljus i månsilversmycke
sakta började huden skimra under hans händers beröring framträdde hennes gestalt
Hon ligger i mossbädd drömmer kärleks svar
känner livet sakta fylla
torkade marker
hans händer
följer känner
hon svarar
är liv i hans famn
Allt blir tyst
hon sitter på knä i handen vilar en droppe
sakta stiger hon upp tackar drömmen vandrar in i de slutna rummens grönska
22 maj
stegen förde mig
Stegen förde mig till bäcken
där mötte jag henne
hennes vackra fingrar lyfter bladen ur bäcken
boken
flyger skönhet
tecknen klingar skönhet
Vandrar vid bäcken ser henne
ser hennes vackra fingrar smeka
bäcken
lyfta blad ur
boken är i hennes famn
hon lyfter armarna
tecknen flyger fria
klingar
vandrar vid bäcken
ser hennes vackra fingrar
smeka vattnet
lyfta helgade arken ur
hon bär boken i sin famn
lyfter armarna
tecknen gives fria
Dessa glasvingar har kommit att vara viktiga för mig
de döljer intet
därför
är jag endast trygg i dem med dem
de är av överjordiskt ljus
de känner
de vet
lägger mina händer åt sidan
Moder
jag niger djupt
inför
dig
jag lägger mina händer åt sidan
ber dig;
smid mitt hjärta
till ditt smycke
fyll mina ögon
till brädden
med
ditt klara ljus
gör mina händer till
din kärleks skålar
Moder
jag niger djupt
inför
dig
giv ditt smycke
in i
rätta händer
jag lägger mina händer åt sidan.
drömvalv
i
natts drömvalv
vaggas
själens ljus
vindvinge nynnar
salvias kvistar brinner
i hennes
händer
röken lindas runt kropps suckan
23 maj
vid bäcken
vid bäcken
satte jag mig ned
dess hand omslöt min
bäcken
höll min hand i sin
ur
dess strupe
steg slöjor
slöjor lades över mina ögon
bäcken förde mig
till
intet
oh hur outsägligt vackert
till intet
förde mig bäcken
var allt nära
kristalljus låga kallade
upptäckt
livets labyrint låg framför mina fötter
steg in i den
fann ut att stegen redan var givna
utominom
Hör du vingarnas sus över dig
de är inte utanför dig
de är inom dig
så
flyg fri
bowling
ljuskäglan stod stadigt
solbollen rullade
de föll in i varandras ljus
24 maj
vindspel
Vindar omfamnar vinds spel
silverne rör hänger i spindeltunna trådar spunna av ljus
sida vid sida
klang vid klangs väntan
hon sitter med silverne blad i hand
täljer rönnens vackerådror
smeker putsar
ur påse lyfter hon kristallflaska
smörjer ådror
med doftande olja
nynnar
slända snurra
snurr snurr
spinn tråden lång och fin
hon fäster vackerådror runt tråd
hänger smycke i silverne rörs inre krets
Vindar omfamnar vinds spel
vindspels klanger
ljuder
silverne stavar är händer klangfamnande händer
hon sitter stilla rörelse ser in i natts vida vackermantel
lägger blå sjal runt axlarnas linjer vandrar
vandrar
vandrar upp för
med bergets slingerstig
ormen ringlar
runt klippan
hon nynnar var med
hon står högst upp på klippan
lyfter sjalen
ser den flyga vindvågor
hon nynnar ler frids stillhet
jag
sveper min vackraste vindmantel om
beskådar mörkret
det faller över mig
Vindar omfamnar vinds spel
25 maj
om varsin sida
i bladet
slumrar
gryningsdroppe
de
sitter på varsin sida om
ögon
blandas
i
droppe
klarnas
blick
i blad slumrar gryningsdroppe
morgonvinden omfamnar kvällsvinden
andas
de
ser droppen öppnas
viljevingar är runt dem
visar
väg
Ur markens händer stiger droppen in i blad
in i blomskålar
i allt
strålar
klara droppar
blommorna är bladen är barn
se dem i gryningsljuset de kastar bollar kastar bollar till varandra
vad är klarare att skåda
I blad slumrar gryningsdroppe
du ser droppen i bladets hand den är ren klar
de kastar klarljusbollar
mellan
sig
de jonglerar
med
bollar
bollarna öppnas
är
glasvingefjärilar
kristallfjärilar
från
det vilket benämns vara från svunnen tid
vingarna andas
klanger
vingar sänder
ut in
skira toner
ohörbara för yttre öra hörbara för öppnat sinne
kristallstavar sattes i rörelse
se
känn
barnen
ty dessa är edra inre barn
de dansar inom er själs äng.
förglömmandes sig själva
säckvävsklänningen
hölls samman av rep
jordrep
hårda
skär ande
stegavstånden upphör aldrig
spetsiga vasständer biter river hennes fötter
röda pärlhalsband
rinner
hennes ömhets blick smeker markerna
hon nynnar lisa för själ
huden doftar orkidé
i håret bär hon titels skönhet
i vänstra handen är en prästkrage
i den högra är lavendelkvisten
hennes namn är Azalea
hon har vandrat länge
i natts dagar i dagars nätter
strupen törstar källan sjunger i klippors hägn
hon längtar till
glömmer
stegblicken
sprickan fattar om foten
håller fastbunden
vrider
om
hon faller kvider kommer inte loss
inser
förenas med sitt vingslag
ler stilla lägger sig i spiral somnar i kropps smärta
i natten skimrar vit päls
glimmande godhets ögon
mjuka smygande tassar finner hennes spår
stannar
ser henne ligga fasthållen hör henne kvida
han nosar andas in hennes älskade doft
där är du min älskade
våra steg
har
vandrat om varandra
mannen sätter sig med hennes huvud i sitt knä smeker hennes panna viskar dröm ord ser klippans spricka släppa foten växter lindar händer runt i dagar nätter tolv sitter han hos henne baddar hennes rosenläppar i sömn säras de han håller bladet i handen lutar det varsamt till droppar källvatten in hon andas djupt in andas värme ut ögonens fjärilsvingar darrar deras blickar möts äntligen
deras steg hade länge vandrat om varandra
nu vandrar de tillsammans i
viljans
var ande
förglömmandes sig själva
varför stängsla
I skogens djup vandrar de, djuren är djuren djur, varför åtskilja, varför stängsla runt.
I skogens djup vandrar, lever livet
mörk fuktig bördig är jorden med mjukt svepande gräs
rörelsen av vingar vingandning
är det fåglar är det fjärilar
är det andning
stammar sträckes når himlens fröjd
seglande vita molnblommor är deras kronjuveler
grönskimrande doftande barr stickor strängar stråkar ljuder
klippor stiger upp ur hennes bördiga livsandning
vattenfall dansar mantelljus
regnbågsfärger
kaskader
in i
sjö
vida vingar sveper med himlars sånger
skarp genomträngande är blicken
fylld med kärlek
vemodssång ljuder
söker
svar
den lilla gossen vandrar med den lilla flickan i handen, de skuttar dansar stegs pärlskratt
finner en glänta jorden är bar mörk fuktig bördig
barnen lyfter den in i händer formar gestalter till livgivande
nu dansar de alla i skogens famn
flickan lyfter ur hjärtat en vit blomma
lägger den i gossens hand.
Tiderna vandrar gossen blir man
hans moder har vävt en förunderligt vacker mantel med säregna mönster hon lägger den
över hans axlar fäster fjädrar i hans långa mörka hår
vandra min son.
han följer stigen upp för med västerklippans väggar
övar varje stegs beröring stegen blir smygande kännande vishet
han lämnar alla gjorda tankar alla villfarelser
når klippans högsta punkt
där brinner en eld i stenars ring
elden hälsar hans steg ber honom att träda in
han lyfter manteln av viker den konstfullt samman
bugar sig och träder in
naken sitter han med slutna ögon
ser livs steg
möter
liv
genom nio drömportar vandrar han
vinden öppnar hans ögon ber honom resa sig upp
han bugar inför elden berör varje sten stiger ur
viker konstfullt upp manteln lägger den runt kroppen
hans mörka långa hår dansar i vinden de vita fjädrarna tre andas
han bär blåskimrande stenar runt halsen
vänder blicken mot
ser vattenfallets
mantel
hon står i sjön skrudad i vit skir klädnad
den följer hennes linjers vackergestalt
han känner den vita blomman tala
vida vingar sveper
med himlars sånger
skarp genomträngande är blicken
fylld med kärlek
vemodssång ljuder
söker
svar
finner hjärtans kronblad
bär honom till
henne
han står helt stilla väntar med kärleks brösts andning
hon känner hans närhet
vänder sitt ansikte till
ber honom
stiga in i
sjön
hennes händer är öppnade skålar
hennes hjärta är hans
tolv stavar ställes i ring
bindas samman
de ser manteln lyfta läggas runt
hans moder har vävt en förunderligt vacker mantel med säregna mönster hon lägger den
över hans axlar fäster fjädrar i hans långa mörka hår
vandra min son tillsammans med din hustru
detta är er boplats värna om varandras liv
viskade hennes röst
genom vindarna
I skogens djup vandrar de
djuren är djuren djur
varför åtskilja
varför
stängsla
runt.
I skogens djup vandrar
lever livet
26 maj
upprepning ( 19 maj)
upprepningens skönhet.
Det lilla barnets behov av upprepning, älskar upprepning
Modern och barnet sitter samman
barnet är uppkrupet i hennes knä.
Modern berättar saga med lugn vackerstämma.
Hon betonar inte överdriver inte.
Sagans ord är bäckens lugna livsvatten.
Barnet vilar i hennes bäckaröst.
Väntar med förtjusning på de bilder barnet känner igen.
Pärlor stiger upp inom barnet.
Ibland bubblar pärlorna över och ur munnen forsar pärlskratt.
Det är en trygghet för det lilla barnet att möta upprepningen.
Den tryggheten försvinner aldrig.
Inte i huvudet (19maj)
Nu andas vindarna
söker rena
vädra
bort tankemonster
Huvudet måste kylas, det är överhettat
Kärleken sitter inte i huvudets sfär
en förklarande viskning
*
drömmar,
drömgömmor.
Alla de ord
önskningar vilka inte vågats andas eller
alla de drömmar vilka du inte vågat uttala
Se natten, den är mörk även då den är stjärnupplyst är den mörk.
I natten lever drömmarna ty då är livet inte så hektiskt upptaget av de yttre betingelserna.
Det är dock fullt möjligt att drömma under dagen i dagens famn.
Drömmen är inte tidsbunden
det finns inte drömbundenhet.
Hur du än söker binda den så tar den sitt väsen och flyger fri
natten är mörk även då den är stjärnupplyst
se dessa stjärnor vara önskebrunnars ljus
Ibland är locket mycket hårt pålagt
Det är då det mullrar
Åskan
Åsktrumman ljuder
Det inre vibrerar
Jorden vibrerar, darrar.
Blixtar viner.
Allt blir upplyst
lever i förklarat ljus
andning
Drömgömman ser ljuset
rösten sipprar ut
Rösten berättar om det finns behov av att gömma drömmen eller inte.
Rösten berättar om det är nu stegen skall tas för att förverkliga det vilket är menat.
Drömgömman en tillstängd drömgömma.
Drömmen har behov av hjälp och får det genom åskvädret.
Locket lyfts.
Drömgömman är alltså även en önskebrunn.
Drömmen har en förbundenhet med självet och en frihet med anden.
Drömmen är liv, sant liv.
Mardrömmen uppstår då tanken/egenmäktigtanken stör den.
Egenmäktigtanken är mineraltanken, skelettanken utan märg.
Drömmen har en boplats inom varje väsen, denna boplats är en gömma.
Den personliga integriteten i intighet.
Den personliga integriteten är tom, lyssnade
i tomheten är den vitfylld
I denna gömma lever kärleken
Från gömman höres den viska;
rör vid
vidrör mitt hjärta
Din dröm skall varda sann
*
en förklarande viskning
handkläppen (20 maj)
Känn hur du står på marmorgolvet
känn varm kyla
strömm ande leva runt fötterna
se ådringen
låt dig
föras
föras
föras vidare
tillåt
känn kronbladen kupas runt dig
lyssna stilla
tomhets
ljus
vandra
under
undren
in i
ytan
genom
under
märk jordens rörelser är aldrig stilla
du är skrudad i genomsiktliga slöjor
skirtrådar är dess vävnad
huden andas blå
andas aprikos
blads grenar växer
sirliga
dina fötter står stadig varande
klappa dina händer
känn rörelsen
du möter
det outsagda
du ryggar inför det häftiga plötsliga
du var inte beredd
ändå
beredd
du andas mod
ser eldandars kärlek
känner värme
vet att du lämnar
åter
icke är.
I livets vandring känns ibland det omgivande varat kallt,
det finns inte levande möten.
Marmorn var en gång sten,
block, block av minnen, fyllda var dess blodådror.
Stenens block bröts, förbereddes
bereddes, då av goda händer
kännande händer.
Golvet lades, blocken, de beredda blocken lades sida vid sida
passades in i varandra
skönhetens pussel.
Så polerades blocken
de beredda blocken oljades in smordes i helgade örters andningsljus
Ådror framträdde
talade i vind.
Väggar växte ur dess fästen
rena väggar
kala
fyllda väggar
En valvbåge lades över, en kupol
Du står på golvet
I livets vandring känns ibland det omgivande varat kallt
det finns inte levande möten.
Vindarna andas djupa du mister balansen
något an faller
ramlar
ned
över
dig.
Upplevelsen är att rusa in i en vägg, är att allt
rasar
samman.
Du står golvlös
Det är klappen i händerna.
Hårt möter något dig.
Du är inte beredd ändå är du det ty du vet att balansen sviktade.
Du vet att du hörde men inte ville höra.
Klappa händerna allt blir svart
svart
svart.
Du fryser vill inte mer
orken är borta
då
dansar eldandar
det är inte vanlig eld
denna eld är kärlekens eld
Den värmer dig är Moderns famn
Den värmen bär dig genom stormarna till stranden.
Där vaggas du i Månskärans händer
Hon sjunger stjärnljus
I varje stjärna bor ett väsen
tillsammans sorterar ni livet
ditt liv.
hedmarker
hedens vidsträckta vingar
vilar
ödslighet
över stenar
ligger mosshud
lindad
döljer
gömmer
stegs börd
de reser sina liv
stolta stilla
ser
blickar om
gröna mantlar faller
i vågors böljande veck
rinner
utmed marker
gräshavs andning ytberörs
hedens vidsträckta vingar vaknar
ur hennes bröst flyger kärleks buds viljande vilja
till svar
bliv svar
ödsliga stränder vaknar havet famnar om om
hon lämnade sin kvinna var ickekvinna
steg in i sitt sanna väsen kvinnokvinna
den ensamma ickekvinnan
vandrar in i vindfång
minns
hör havets sång
känner vattenvingar bära
bära mantels ljus
hon är en fågel svävar över gräshav
landar
ickekvinnan dansar
för dem med dem
bäddar om dem
bevarar orden
hon sitter vid elden
berättar för de hörandes hjärtan
hedens vidsträckta vingar andas liv
vinddans
huru underbart vacker är inte vindens dans är vindens dans
djup andnings sång
träden böjer sina kronor
smeker marken
löv är gräs gräs är löv
vågor höga
vind vind
vindspelen följer stormen andas
lyfter
jag flyger
är fri
fri i denna dröm
här i vindarnas famn
vindarna andas djupa vågor
trädens kronor smeker markerna
löven är gräs
gräset är löv
allt är enhet
enhet är allt
allt stillnar in andning
så susar livet
andas ut
träden öppnas
händerna är kronor
ur dem stiger klanger
vindspelen möter
sjunger
följer
bär mitt hjärta
27 maj
läkemantra
kärleken flyger in är en läkevind; läkavind
kärleken flyger in är ett läkamedel
är läkeverkan
läkemantel
läkemantra
hon är en blommoder
i
tidig
grynings svepande kjolsvall
stiger
ljusstavars klanger
sköljer
morgonmunnars ännu sovande stämmor
sömmar vokaler
leder konsonanter till
hennes kjolsteg känner
gräsets lockars böljande svall
hon är en blommoder av kärlek vigd till livgivande
passager
Vindsånger böljar djupa vågor
reser sitt liv
reser
regnbågsmantlar bär de
huden är sand
len mjuk sand
ögonen är tindrande havspärlor
hämtade
ur
djuphavets sanddyner
håret är svart ebenholts
de bugar inför dig ber om din hand
du
är
en vindvåg en vågvind
ni andas djupa sånger sveper susar strömmar
träden böjer sina kronor
smeker marken
löv är gräs gräs är löv
vågor höga
vind vind
vindarna andas
andas djupa vågor
trädens kronor smeker markerna
allt är enhet
enhet är allt
allt stillnar in
andning
så susar livet
andas ut
träden öppnas
händerna är kronor
ur dem stiger klanger
i gryningen är allt stilla
Solfadern breder ut sin mantel
du vaknar
minns;
är i
vågens rörelse
hindren är där
du finner
passager
inte snabbvägar
passagerna är ljusvägar
sannhetens ljusvägar är öppna
tillsammans är de
Kvinnoljus är inte mansljus
inte det samma som mansljus
ej jämförbart
tillsammans
är de
ljusstyrka
Danserskan
Vindarna viner starka, till synes är sångerna sus, strömmande rörelse.
Vill du urskilja ett avsnitt av ljudet är det lövrassel, eller grenars möten.
Genast ser du händers applåder, trumpinnar, stråkar, stråk av.
genast
ser du henne dansa med kastanjetter, hennes hals är smäcker en svanhals
pulsarna andas hennes skuldror är fria hennes axlars bågar är välvd skönhet
hennes bröst äro vackra kullar
hon är en virvelvind
ryggraden är en sträckt båge hennes svarta långa hår glänser i eldens sken färgas det rött denna danserska bär inte skor hennes fötter är bara
Du ser hennes kjolar, våder, våd vid våd, klockor klocksvall,
hon är en virvelvind
hennes ögon blixtrar vid håret fäst i håret är den röda rosen,
den böljar vit till röd röd till vit, den doftar alla rosors rosor.
Han står vid bilden
håller instrumentet i famnen, hennes mjuka former, hennes gestalt, hennes hals är en svanhals, hennes midja är, hennes strängar är, hennes
han är inte han det är strängar strängar spända mellan vid
vind spelar vinds fingrar berör strängar
hon dansar virvlar lyfter händerna hon bär kastanjetter svarta av äldreträd de ljuder böner till liv till levande liv givande
hon är en virvlande vind
är djup sann
kärlek
eka
Nattens
Skönhet
väver silvertrådar
regntrådar
mantel skimrande
lägges
runt hennes livsäng
blommor andas drömsömn
månskäran
en eka
eka - sjö - gryning – skymning
fåglars sköna vingsånger
vacker stillhet seglar jag in i
livets puls
livets puls
andningens puls
puls
rytm
upprepning
hennes kropp
livets energier
årstidernas skönhet löper
runt hennes
midja.
Sagoboken
se sagoboken; läs inte;
bläddra; stanna vid en sida; läs inte;
beskåda raderna;
se hur tecknen flyter samman;
dessa är inte längre bokstäver;
bokstavar;
dessa är nu ett mönster;
varje sida i boken är ett mönster;
boken har ett innehåll; ett livs mönster; boken är livets bok.
det går inte att läsa denna bok i all hast; från pärm till pärm;
det går inte att sluka visdomar; de stannar inte då de slukas; blir uppslukade;
de faller då ned; väsendet orkar inte bära dem; blir däst och sövs; vaggas in i god tro;
det går inte att bryta denna boks mönster; den är en vackerväv;
däremot går det att bryta tryckfelsmönstren; dessa är negativa mönster;
den goda tron är att överlämna livets bok i någons händer;
överlämna redigeringen; renskrivandet till någon
utanför dig;
renskrivandet är de lyssnande stegen;
Lyssna
Allt
Allt är evigt av sig självt.
Allt vackert är belyst av sitt själv; sitt själv.
En fulländad individ är självbelyst
Lyssna till
livets puls
29 maj
ni är lyckliga
vindarna viner
djupa
våg
svall
blåskimrande händer strör molnblommor
solstrålar öppnar blads linjer
skira är
de gröna slöjornas bladandning
trådar linjer
silver
guld
i pärlemorljus
bladen bär hela trädets liv
formspråk
form är
rörelse inte forma
form är synliggjord ande
Vind vingar fjäder faller
är pil är spjut är stav
är fjäder
vit fjäder
skriver
Boken ligger stilla väntan
rörelse
djupt in i grottan
facklor vakar över dess liv
eld andas
Hon är lycklig
ni är lyckliga då ni möts
med varandra
i är
det halva
snäckskalet, det ovala är halvt
hennes huvud vilar i hans knä, hon är stilla bortom mänskligt liv
hennes kinder är vita genomsiktliga
han smeker hennes panna han kysser hennes blod till liv
det långa håret är böljande silver är bäcken
hon sjunger sånger
till hans hjärta
innan
De hade väntat länge
i tvåtusen mänskliga år
blickade de in i varandras ögon
innan de tillät sina kroppars förening
de hade väntat länge i tvåtusen mänskliga år
varginnan i nord vargen i syd
det sjunde året var gånget
det åttonde strömmade belivande harmoni
det sjätte vändes till spirande liv i det nionde
vindarna andades från öst från väst
havets vågor lyftes höga
bar dem in i hjärthamn
skrudade är de
i vitt ljus
deras händer
äro eldskålar
i varandra
i tvåtusen år mänskliga år
blickade deras ögon in i varandra
silvervita mantlar bär
deras längtan
ur
till kärlek
in
i hans öga
hon syntes vandra in i solnedgången
hela natten kupade hon händerna runt livshavet
runt hans
vilas bädd
hon såg honom stiga upp ur bädden
gav honom ren klädnad
hon syntes vandra in i soluppgången
hennes ögon tårades
föll i blommornas hav
lyfter värmes mantlar
runt hans
vilja
hon syntes vandra in i solnedgången
stjärnan ler kärlek
in i hans
öga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar