Surrealistiska tankar sliter
river sönder tankevävens logiska skönhet.
Modern väver värme in,
helar
hela vävens mönster
Den surrealistiska tanken;
surrandet, surrandets vilsenhet,
inte det mjuka följsamma seendets tillit.
Detta är bilden av dimman.
du vandrar i skymningen, det är ängsmarker,
du anar att vatten finns nära ty dimman stiger upp,
det är skymningskjolarna,
dimman höljer dig, du ser inte stegen.
Har du tillit;
ja, jag känner tillit.
Dimman leder dig, värnar om dig, är din svepnad
svepnad är en hand vilken varsamt höljs runt.
Det är dimmans lycka då du säger: ja, jag känner tillit.
Det är dimmans sorg då du säger: nej, jag känner inte tillit. Jag känner rädsla.
Då kan du i gryningens öppning,
genom gryningskjolarna se daggens droppar i varje blommas, blads öga.
Det är drömvävarnas tårar, dina tårar, alltets tårar.
Dessa vattnar markerna.
Känn inte att du bringar sorg, ty genom att dessa tårar vattnar markerna,
väcks ditt seende; du ser blommorna.
Det lever i alla folkvisors vemod; jag lindar av... ur vemodet sker vaknandet.
Moderns kjolar är alltid kärlek.
Våra händer är alltid kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar