ordtårar
väter det vikta arket
löser upp
kroppens hörn
dimman sveper mjuk
mellan stenhjärtan
rör vid stammarnas
livstecken
han vaknar
med nyponrosens
bladdofter
dimman stiger
arket det lösta blommar
i hennes händer
en kvinna är
till dig
bär dessa träd
knoppar
vattnet i skålen krusas
i det han tvagar sitt ansiktes
slutna
en gryningsdroppe
sjunker in i hans pannlob
kysser hans hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar