gryningen
väcker läsarögon
morgonen skriver rena blad
slätterna är
vitplymade hav
spindlar väver slöjans
rosenmönster
örnen
för
händer samman
näri
molnöga
seglar
vida färder
isblå skymtar
genom lätt kisande
de väver
väver mognad
i
markernas händer
skriver tecknen
i
kärnornas
fruktbärande
till lika
axeln
vrider sig
runt skalet
klippan täljer stenen rund
hjulet snurrar
veven är i hans hand
torg
gator
glittrar skenande
kopparmynt regnar in
slipade blad
hänger tonande i trädfingrar
ett moln ser de
skingras
vari han ler
regnbågsögon
han hör
gonggongen
mjuktona
sammetsmantlar
sveper han
runt hennes frysande axlar
hon
bär
en skrud av slitna trådar
stärkta
av
sländans vingar
bröstet hennes är blottat
ökenvindar
har farit
där igenom
allt för långt
han vaggar hennes gårdar
järnrost
vittrar fängselgrind
dammar synes öppnas
tömmer vattensäckarna
skuldrornas last
han är
en sherpas
av bergshöjder
vitas
ja
isblått
hav
av vita moln
vattnat
ett vitt
fyllt
segel
sakta purpurrodnande
fjärden
är ett blankt ansikte
kvinnan
hälsar
med lyftade regnbågshänder
gryningstemplets vardande
vit
lyfter
svanens skrud
blottar
bröstets rede
fröet
lades i jordespann
hon följer bergsstigen
tänder lyktorna
i varje kupa
med lågan hon bär i händer
där
i
cirkeln
lagd i platåns händer
tager han
hennes hand
vilken hon lägger i hans
du
är den utvalde
man
hon leder honom
in i
regnbågsstigen
