skäl

ur land

ur hav

stiger skogar

över land över hav

när natten släpper ut sitt långa

gryningshår

breder han ut händerna sina

mjuka över hennes drömmande hud

väver

i trädramen

skälen till morgonstrimmans

fjäderskrift

kysser hennes händer

vakna

viskar i hennes öra

kärlekens ord

han skriver svaren

i hennes hjärtblad

ända tills

hon hör

det är i den stunden

ögonslöjan brister