kopparklanger

solen glöder

inom moln

kopparklanger

i fjärilssnäckan

sitter hon

målar dalen

hav

trädens bäddar

sjön i västanom

allt

i tonande sepia

ringarna synes sväva

i dimmans infallande

stigande

vari

skymda ögon

dolda bak ståljalusier

ett hjärtas djup höres svälta

skymögon

bevakar

livens rörelser

kan ej höra

klipporna i havet

gråter istårar

röda ur smärta

kristallbergen

är brutna

förenas i styrkan av toner

med havet

sälar bär bergens bud

till de vilka vakar i havet

floden stiger i cirklar

sveper upp grundens mening

vrålar

bygg ej vid samma mynningspipa

han rörde aldrig

vid månskäran i hennes hjärta

tonen uteblev

en kvinnas händer blöder

av

händer doppade

i bykgryta

nariga i vinterkvidande

stenblad

rötterna

sargade

av lut

hälldes i strupens

stigande

hopp

tonerna slocknade

av

urvridande

hand

regnfolken samlas runt lägereldar

i ravinen däri klippor mötas

shamanen lägger huvudet bakåt

ur sånger stiger helandeorden

läker hennes sargade bröst

berget det höga viker upp mantlar

ur berg växer trädet

 med vit stam

med eldblad

ändå

brinner

skottet

av