ur land
ur hav
stiger skogar
över land över hav
när natten släpper ut sitt långa
gryningshår
breder han ut händerna sina
mjuka över hennes drömmande hud
väver
i trädramen
skälen till morgonstrimmans
fjäderskrift
kysser hennes händer
vakna
viskar i hennes öra
kärlekens ord
han skriver svaren
i hennes hjärtblad
ända tills
hon hör
det är i den stunden
ögonslöjan brister
morgonvinden
rör vid mannens drömöga
han breder ut vingar
svävar djupt in i drömska skogar
cirklar klarnar mossans
gryende pärlor
ur kristallhängen
han flätar
av silvertrådar
givna av hon
en gunga till kvinnan
han ser i kärlek
vaggar henne i silverdröm
in i sina solhänder
i det molnen drages samman
väcker han henne
med sin kyss
hon
har lagt sig stilla nu
i insikten av klösande vridna
stigar
reser ej mer
reser med sitt hjärta
i insikten av det vilket är sker
löser de
vridna stigarnas
rebusar
över hav
landar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar