länge har jag besett min hand

det tilltalar mig ej
det
jag ser


hur mina händer är i
benkross


vrider sig i bön
ack
låt mig leva


leva mina steg


benkross
mal


sönder min bön


bröstet
jag vet ej hur länge till det mäktar


*
länge har jag besett min hand


med förvåning ser jag min hand bli fågel
jag stryker trött över ögon


kanske
träder bilden fram


jag har skrivit den förr
regnbågsfolken
regnbågskrigare


inför mig ser jag mannen


han står i denna strof


han står


högt upp på en klippa
vänster ben står sträckt fram
höger står sträckt bak


en vacker triangel med basen i klippans händer


höger hand är sträckt fram i rak linje
vänster är riktad rakt ned
ett gyllne spjut
genom hans kroppslinje


mannen bär mockasiner
mjuka


byxorna är den vita buffelns hudgåva
bär ej fransar
bär ej pärlbroderier
bär pärlor
ej synliga för alla


hon sömmade dem till ensliga mörkernätter
de bär hennes doft


hans överkropp är naken
muskler hud av brons
skimrande hjort


håret kopparsvart
korpsvart
långt
skimrande


trenne fjädrar är i
örn kondor falk


halsen är sträckt
hakan fast
läppar vackra
vindars segel
andas
hans
kärlek
näsan är böjd
skarp näbb
ögonen viker ej undan
pannas vackra båge
valv
är ljusgenomlyst
upplyst
är
tempelgården


höga skogar susar sång tätsamman runt
eneld flimrar svag
han sveper ut
cirklar
sänder
eko
svarar


han hör hennes
slokandestämma
huvudet
mot
bröst


han ser en spirande grodd
huvudet böjt
till
bröst


hon drömmer det vilket alltid är
väntar honom


han andas mjukt in i eneld
låga spirar
stärkande


åter


han står


högt upp på en klippa


vindar andas
han bär mantel fästad med solsmycke


han väntar
henne


sakta lyftas hennes huvud
hon bär vita buffelns klädnad
ej med fransar
hans doft är nära
klädnaden bär hans pärlor
mjuka mockasiner


trenne fjädrar
örn kondor falk


i handanom lägger sig fjäder av hök till båda


hon bär mantel fästad med månsmycke


vindar de fyra andas


hon vandrar uppför
han vandrar nedför
i alltid
vandra de


tvenne vitskimrande möts i hjärtsal
deras händer är hemma




spår av tassar synes i vintersömnens sanna dröm


de är vandrande tillsammans


i nätter lindar deras ylande
helandeljus i
mörknade
skogar