kärleken är det
kärleken är den vilken lyfter moderns tyngd ur hennes bröst
därmed alla kvinnors tyngd i sitt/sina moderliga urkällsvara/urkällsvaran
därav den ensamna kvinnosjälens längtan
och i det jag skriver detta kanske du lyfter ditt ögonbryn man; varför gör du detta – lyfter ögonbrynet
tag brynet i din hand samt vässa ditt ögonsvärd
och du skall se innebörden av detta
fredag 30 september 2011
fördjupning
vandrar in i
ned i
jordkristallisering
däri tanken upphör att vara enbart tanke
förenas tanken med jordens
med alltets kristallprocesser
därmed övergår tanken till kristallsånger samt
en djupare förståelse av jordens sånger, av hjärtats sånger
tanken är ett blad av hjärtlotusens skönhet
skönhet skönjande skönjhet
det är höstens andning
tanken stiger in
var välkomnad kära sommarsol
i dessa stunder
september snart instigandet i oktober
följ
lövens, bladens fallande
se hur de löses upp
japanska lyktor, hos dem kan du så tydligt se detta;
du ser huden avskalas samt
ser helt klart alla
dessa
tunna nerver
spindelnätstrådar tunna
vandrar du vidare i
blickens visshet vandrar du in i kristaller
snöstjärnor
vandrar du in i
livskristaller
och du ser den avskalade tanken
var välkomnad kära sommarsol i mitt inre
du lindar dina röda händer
om ögonkällor
stiger in i
djupen
det avskalade
är icke avskalat i hård bemärkelse
det är just det hårda
skyddslagret vilket är avskalat
bladet – tanken är
i detta
regnbågsskimrande
är opalens öppnande är oblatens hela vida innebörd
och i hennes ådror
strömmar vin; blod
de vakar djupt i bergen, de lyfter bergen ur det bundna
de lyfter bergens vidsynta blick, drakarna
och i natten kan du höra bergen flyga med vida vingar.
ned i
jordkristallisering
däri tanken upphör att vara enbart tanke
förenas tanken med jordens
med alltets kristallprocesser
därmed övergår tanken till kristallsånger samt
en djupare förståelse av jordens sånger, av hjärtats sånger
tanken är ett blad av hjärtlotusens skönhet
skönhet skönjande skönjhet
det är höstens andning
tanken stiger in
var välkomnad kära sommarsol
i dessa stunder
september snart instigandet i oktober
följ
lövens, bladens fallande
se hur de löses upp
japanska lyktor, hos dem kan du så tydligt se detta;
du ser huden avskalas samt
ser helt klart alla
dessa
tunna nerver
spindelnätstrådar tunna
vandrar du vidare i
blickens visshet vandrar du in i kristaller
snöstjärnor
vandrar du in i
livskristaller
och du ser den avskalade tanken
var välkomnad kära sommarsol i mitt inre
du lindar dina röda händer
om ögonkällor
stiger in i
djupen
det avskalade
är icke avskalat i hård bemärkelse
det är just det hårda
skyddslagret vilket är avskalat
bladet – tanken är
i detta
regnbågsskimrande
är opalens öppnande är oblatens hela vida innebörd
och i hennes ådror
strömmar vin; blod
de vakar djupt i bergen, de lyfter bergen ur det bundna
de lyfter bergens vidsynta blick, drakarna
och i natten kan du höra bergen flyga med vida vingar.
i sekelkjolar ser hon
skalbagge vänder huvudet till jorden
så såg det ut
inväntar lövens kopparglödande andning
det faller ett löv från himlen
skalbaggen viker ut vingar
foderblad
utomom
inomom
kristallskira vingar
inomom
utomom
jag är förhoppnings vishetsblomma
lyss till min lätthet i min tyngd
så säger skalbaggen
och
lyfter pyramiden
in i
solhavs kopparglödande händer
sju silverblad dansar
i vinden
så såg det ut
inväntar lövens kopparglödande andning
det faller ett löv från himlen
skalbaggen viker ut vingar
foderblad
utomom
inomom
kristallskira vingar
inomom
utomom
jag är förhoppnings vishetsblomma
lyss till min lätthet i min tyngd
så säger skalbaggen
och
lyfter pyramiden
in i
solhavs kopparglödande händer
sju silverblad dansar
i vinden
sekelkjolar
i sekelkjolar ser hon
djupt in i
hans ögonhänder
nio fåglar flyger ur
landar i månmoders hand
nio fjädrar faller i hans hand
den vänstra
hon stiger in i drömporten
djupt in i
hans ögonhänder
nio fåglar flyger ur
landar i månmoders hand
nio fjädrar faller i hans hand
den vänstra
hon stiger in i drömporten
torsdag 29 september 2011
anno
det var i natten anno den brutna ådern av tidsskeende
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom
doften sände de till uppsnappande
haven hade stigit upp
helt spårlösa
kupade de vågor
lyfte utbrunna in i ögon
vaggade de avhuggna träden
vandraren satte sig följde den brutna ådern
skogarna syntes släckta
i hans ögon glödde glöder skogarna
jag bär dig genom skären
alltid
tag min hand
i hans ögon glödde glöder skogarna
bladens skriftan lövhänder kupades röda
röda i guld lyfte hennes silvrande
öppna dina ögon
kvinna
det står en säng i det avklädda rummet
svarta sopsäckar knutna
ihopvirade
väntsal
håll er däri
jag inväntar hämtningen
inväntar höstbålen
en gång brann de bålen flammande fingrar
fjärilskyssar väckande var blommas fägring
snödropparna vid jasminens
nakenfötter
den ena vår den andra sommar
en jasminblomma blommar höst
det står en säng i det avklädda rummet
väggarna i rummet bär spikhål efter bilder
kristallblommorna är burna
till floden
där
skall de blomma i hennes händer
och hennes hud skall skimra för dig
människobarn i din
vandring
gardinerna ja, jag öppnade fönstren
eldsflammor skira cinnober
de gavs vingar flög fria
fjärilskyssar
väckande
var blommas
fägring
drömfångaren kände
vinddraget
spindelmor fann vägen
drömfågel flög fri
silverklockorna
trippade ut
träden hälsade ja, nu sitta de i trädens kronor
klangerna skall lindra hårdspråkens knivar
det står en säng i det avklädda rummet
den är tom
allt annat har jag tagit bort
är borta
var skymning ser hon hans ansikte dra förbi
jag tänder inte längre lampans sken
trådarna är allt för dyrbara
en eldskål brinner ännu
den lågan följer jag
det är ej mycket olja kvar
det står en säng i det avklädda rummet
sängen är tom
det brukar vara så, mötesbilden eller är det
mönsterbilden, den brukar splittras i möte med mig
hon ser sönderrivna
de lämnade inpackningsarken kvar
det är märkligt
dessa ark brukar vikaslindas
för att glasen ej skall splittras
nu är de hopknycklade papper kastade över axeln
trycksvärtan är svårtydbar
det går ej
jag borde
jag orkar inte lyfta kvasten
jag fryser
kolen vakade med glöden inom
stranden ser fiskarna simma på ytan
fjällen skimrande glasmålningar
kyrkfönster
fenornas vita blad
segel
spända baldakiner smälla i vinden
trumma ljuder
hennes
pulshud
stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se
sanden mindes
alla strider i mannaminne
färgades röd
stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se
fåglarna lyfter havets yta
sträcker lakan viker lakan i trenne
sträcker det vikta
lakan glider genom mangels stenskivor
eller är det sömnen
sömnen vilken glider genom urets
fickrovans öppnade
bladlock
sängen är tom
pendeln i köket jagar tolv flyende
i sjuspann
molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad
havet strör silvrande klanger
silvrande i fiskarens solguldsöga
det var i natten anno den brutna ådern av tidsskeende
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom
dennes natt
hon regnar
silvrande
ned i trädets krona
ögonfåglar
ser lanternor flyta på havet
hon inser att hon natten vilken for
planterade
alla ljusstunder i havet
öppna dina ögon
kvinna
det seglar en säng i havet
stranden inväntar
hennes
an
komst
molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad
havet strör silvrande klanger
silvrande i fiskarens solguldsöga
åder
flödar helad
dagar äro upptända
kolen öppnar bladen
doften andas in
träden reser sig av haven
vandraren reser sig följer hennes resa
skogarna är ljusfyllda
i hans ögon glöder
bladens skriftan lövhänder kupas röda
röda i guld lyfter
hennes
silvrande
stämma
hon svarar an
ur havsfågels vingar stiger hon in i hans kom
i nätet tindrar tårpärlor
spindelmor
andas
ut
tolv droppar olja av rosenvind gives
eldskåls sinande upphör
i sanden stiger
lågan
genom dem för dem
är jasminen i vintern ett blommande vattenfall
och de badar i månsilver
i snödroppars lyftade
kronskålar
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom
doften sände de till uppsnappande
haven hade stigit upp
helt spårlösa
kupade de vågor
lyfte utbrunna in i ögon
vaggade de avhuggna träden
vandraren satte sig följde den brutna ådern
skogarna syntes släckta
i hans ögon glödde glöder skogarna
jag bär dig genom skären
alltid
tag min hand
i hans ögon glödde glöder skogarna
bladens skriftan lövhänder kupades röda
röda i guld lyfte hennes silvrande
öppna dina ögon
kvinna
det står en säng i det avklädda rummet
svarta sopsäckar knutna
ihopvirade
väntsal
håll er däri
jag inväntar hämtningen
inväntar höstbålen
en gång brann de bålen flammande fingrar
fjärilskyssar väckande var blommas fägring
snödropparna vid jasminens
nakenfötter
den ena vår den andra sommar
en jasminblomma blommar höst
det står en säng i det avklädda rummet
väggarna i rummet bär spikhål efter bilder
kristallblommorna är burna
till floden
där
skall de blomma i hennes händer
och hennes hud skall skimra för dig
människobarn i din
vandring
gardinerna ja, jag öppnade fönstren
eldsflammor skira cinnober
de gavs vingar flög fria
fjärilskyssar
väckande
var blommas
fägring
drömfångaren kände
vinddraget
spindelmor fann vägen
drömfågel flög fri
silverklockorna
trippade ut
träden hälsade ja, nu sitta de i trädens kronor
klangerna skall lindra hårdspråkens knivar
det står en säng i det avklädda rummet
den är tom
allt annat har jag tagit bort
är borta
var skymning ser hon hans ansikte dra förbi
jag tänder inte längre lampans sken
trådarna är allt för dyrbara
en eldskål brinner ännu
den lågan följer jag
det är ej mycket olja kvar
det står en säng i det avklädda rummet
sängen är tom
det brukar vara så, mötesbilden eller är det
mönsterbilden, den brukar splittras i möte med mig
hon ser sönderrivna
de lämnade inpackningsarken kvar
det är märkligt
dessa ark brukar vikaslindas
för att glasen ej skall splittras
nu är de hopknycklade papper kastade över axeln
trycksvärtan är svårtydbar
det går ej
jag borde
jag orkar inte lyfta kvasten
jag fryser
kolen vakade med glöden inom
stranden ser fiskarna simma på ytan
fjällen skimrande glasmålningar
kyrkfönster
fenornas vita blad
segel
spända baldakiner smälla i vinden
trumma ljuder
hennes
pulshud
stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se
sanden mindes
alla strider i mannaminne
färgades röd
stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se
fåglarna lyfter havets yta
sträcker lakan viker lakan i trenne
sträcker det vikta
lakan glider genom mangels stenskivor
eller är det sömnen
sömnen vilken glider genom urets
fickrovans öppnade
bladlock
sängen är tom
pendeln i köket jagar tolv flyende
i sjuspann
molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad
havet strör silvrande klanger
silvrande i fiskarens solguldsöga
det var i natten anno den brutna ådern av tidsskeende
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom
dennes natt
hon regnar
silvrande
ned i trädets krona
ögonfåglar
ser lanternor flyta på havet
hon inser att hon natten vilken for
planterade
alla ljusstunder i havet
öppna dina ögon
kvinna
det seglar en säng i havet
stranden inväntar
hennes
an
komst
molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad
havet strör silvrande klanger
silvrande i fiskarens solguldsöga
åder
flödar helad
dagar äro upptända
kolen öppnar bladen
doften andas in
träden reser sig av haven
vandraren reser sig följer hennes resa
skogarna är ljusfyllda
i hans ögon glöder
bladens skriftan lövhänder kupas röda
röda i guld lyfter
hennes
silvrande
stämma
hon svarar an
ur havsfågels vingar stiger hon in i hans kom
i nätet tindrar tårpärlor
spindelmor
andas
ut
tolv droppar olja av rosenvind gives
eldskåls sinande upphör
i sanden stiger
lågan
genom dem för dem
är jasminen i vintern ett blommande vattenfall
och de badar i månsilver
i snödroppars lyftade
kronskålar
sepiavindens visshet
i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma
varifrån kom denna stämma
kanske kan det höras märkligt
det var en handstämma
stämman var bädden jag vilade i
stämman skimrade
ljus från det du
kanske
benämner underifrån
hur kan ett skimmer komma underifrån
då detta skimmer i samma skeende är runt dig
är i dig är blommans kronblad
här i detta tima är bladen
kärlek sprungna ur
alla goda
tankar
rosenregn ur
tempellunden
i tempellunden sitta hjärtfjärilar
i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande
pärlor träds
helt utan att stingas av
helt utan att splittras av
träds hela med
hel
helt
med
hel
pärlor sitta i rader
vad susar vinden
i träden
ur
pärlvisa
i sömnbladens vackra värnad
i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma
varifrån kom denna stämma
silverne nål vandrar
genom oss
glider
genom
vi är bergens yttre är bergens inre
är grottorna vilka leder in
vilka leder ut
vilka leder ut
vilka leder in
silverne nål
håller tråden i öga
stiger in genom oss
floden är åder genom skogar med marker
vattnar trädens växters
djurens stenars
alltets rötter
törstar du
är jag
här
sinar du
är jag
här
och trädet det visa ligger vid hans väg
lyft mig i floden med dina händer
mannen lyfte kanoten i floden
sätt dig i mig så följer vi floden
mannen satte sig i kanoten i floden i skogen den höga
skogens rörelse skogens liv följde mannens rörelse
allt steg in i varandra i varandra steg allt in
och det viket benämns utom steg inom
och det vilket benämns inom steg utom
så upphörde allts begränsningar
trasselnystan löstes upp helt
utan besvär
trådar följde
nålens
spets
stenar var knutar vilka höll vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne
en kvinna vandrar i natten
följer floden
kanoten mannen floden nuddar vid bergets mantel
berget gråter varför ser ni icke huru våra mantlar är
den bro vilken bär edra steg edra stigar samman
så många färder genom tunnlar genom grottor
ändock förvägrar ni eder liv
är det så att ordet inriktning klingar illa i edra öron
är det så att detta ord – tror ni – tar ifrån eder det ni benämner självständighet
så är inte det ett fråntagande ord – själv ständighet – ständigt i ditt självego. berget är ett tystblad över sin mun i en stund given av svalan vilken är pilens bud. undrar du vad det är för tråkigt att ständigt vara i sitt självego. det är inte tråkigt det är mycket välgörande sade berget och visade i pärlornas riktning. trådar nålar kanoter kanaler kan du se kan du höra livet i, det är andlöst att resa genom denna grotta,
vad är det undrar du; andlöst – det är att bli ett med är, är att släppa det återhållna fritt.
det är att hälla dig själv i havet, potensieras, finfördelas, lösas upp i allts världshav, samt stiga upp i den du är, befriad från allt det vilket ej hör därtill och haven renar det vilket blev gift i dig, i det skeendet är det mycket vackert att vara ständigt i ditt själv och det är ej att vara i dig själv. det är resa genom pärlljuset samt stiga ut eller in, stiga in eller ut vi är bergens yttre är bergens inre, är grottorna vilka leder in, vilka leder ut, vilka leder ut, vilka leder in, silverne nål, håller tråden i öga, stiger in genom oss. inriktning var det visst eller självständighet; visst är det ett märkligt ord, vackert i alla sina välsmakande pastiller, väljer du att ständigt slå pannan blodig i väggen – ja, det blir ett hål hur du än försöker hindra det, det jag önskar säga är att ständigt, ständighet är ett slags stillastående är ett slags fasthållande och det är evighet, det vet väl var och en – se där, var och en att det är ofta en djup suck vilken andas med ; det tar en evighet. evighet är till viss del att bygga en vall. den pastillen blir både besk och bitter och sur; vad
tycker du om allt detta, dessa smaker - jo i lagom avvägning förhöjer de smaken av det sammantagna.
vi släpper alla de kornen vilka är att avskilja, fasthålla, ständigt göra om eller ständigt bygga upp det rivna med kopior, de kornen släpper vi och ser ordet evig – det är flodens rörelse, luftens rörelse, allts rörelse och det följer livets mål, inriktning. det vet du kanske att det är bra att ha en karta ibland, för det mesta, den kartan heter rytm, livsrytm, hjärtrytm närmare bestämt.
så hur kan inriktning vara tråkigt, den leder dig ut ur trasselnystanet - allt steg in i varandra i varandra steg allt in och det viket benämns utom steg inom och det vilket benämns inom steg utom, så upphörde allts begränsningar, trasselnystan löstes upp helt utan besvär, trådar följde nålens spets. stenar var knutar vilka höll vattnet utan att hålla fast – hålla fast är här evighet - floden strömmade strömmar – är evig - genom silverne
skulle jag väl önska mig
vad skulle det vara
viker ut mina handblad
så sköra
skriften har sakta
suddats ut
av
suddats ut har vi icke
osynligt
bläck
stiger fram
av
kan du
ser stjärnhaven
livslinjer
floden
silverblad
mjukt
landa
åkrar torka
jordar spricka
jag kvider
floder sjunker
sjunker
in
virar varsamt bomullslindor om mina leder
ser stormar
nalkas
kanske en alltför hård vind blåser sönder bladen
pergamentsbladen
så länge har de
legat
nedgrävda
vem fann bladen
det gjorde jag
sandögon
lyfte
bladen
ur sfinxens
vidsynta
blick
kvinna med lerkruka vandrar
med vajande höfter
vatten är det
ej hon
bär
med smygandesteg andas fotstigar
sandrök
moln
är blad
bärandes hennes fötter
ökenvinden suddar ut hennes spår
suddats ut har vi icke
osynligt
bläck
stiger fram
av
sepiavindens visshet
och sanddynerna är mjuka i hennes rörelse
är skruden hon bär av sand
luta din trötta tanke här
till mina mjuka
dynor
så andas ur visshet sepiavinden
och sandhaven vänder sina ansikten i ett av kornen
skogen ser hon
fjärran helt nära
hon sjunker samman
och berget gråter
sandöga sluter vingar om hennes vandring
hon är en sandfågel vilken följer kornets väg
i ett av kornen vänder sandhaven sina ansikten
en kvinna vandrar på stranden
kanoten mannen floden
nuddar vid stranden
stig i ber de
en kvinna
kvinnan stiger i
ljusfingervärme skjuter ut resan
floden kanoten mannen kvinnan
skogen den höga
från stranden
till stranden
skogens rörelse skogens liv följer rörelsen
allt stiger in i varandra i varandra stiger allt in
och det viket benämns utom stiger inom
och det vilket benämns inom stiger utom
så upphör allts begränsningar
trasselnystan löses upp helt
utan besvär
trådar följa
nålens
spets
stenar är knutar vilka håller vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne
floden är flödesandning
den vackra stämman
varifrån kom denna stämma
kom stämman ur drömbladet
i dunhanden vilken
bar mig i sömnfloden
då vet jag att
stämman
är
sann
sannhet
en handstämma
bädden jag vilade i
stämma skimrade
kronbladshänder kupas runt mitt vara
här i detta tima
är bladen
kärlek
kärlek sprungna ur
alla goda
tankar
rosenregn ur
tempellunden
i tempellunden sitta hjärtfjärilar
älskade
har du sett fjärilar breda ut vingar i solguld
har du sett fjärilar breda ut vingar i månsilver
i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande
pärlor
träds
trädes
träd in i
träd ut i
i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma
vad gör du i alla dina stunder
förtälj mig dina vandringar
jag såg in i stämman
berget dansar i silverslöjor
lyfter ögonfåglar
med dina solstänkta fingrar
rör du vid daggkåpeblad
tåren strålar
strålar i dina ögons möte
månfjäril
vilar
stilla
i din
hand
och kvinnan lyfter krukan
häller handbladen
i solfloden
och mannen ser
hennes vandring stiga ur sanden
ser deras spår
smälta in i varandra
så är han stjälken
så är hon rosenbladen
så är de bladen
är de solgården
mångården
är de taggarnas värnande i templet
skapat genom deras kärlek
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma
varifrån kom denna stämma
kanske kan det höras märkligt
det var en handstämma
stämman var bädden jag vilade i
stämman skimrade
ljus från det du
kanske
benämner underifrån
hur kan ett skimmer komma underifrån
då detta skimmer i samma skeende är runt dig
är i dig är blommans kronblad
här i detta tima är bladen
kärlek sprungna ur
alla goda
tankar
rosenregn ur
tempellunden
i tempellunden sitta hjärtfjärilar
i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande
pärlor träds
helt utan att stingas av
helt utan att splittras av
träds hela med
hel
helt
med
hel
pärlor sitta i rader
vad susar vinden
i träden
ur
pärlvisa
i sömnbladens vackra värnad
i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma
varifrån kom denna stämma
silverne nål vandrar
genom oss
glider
genom
vi är bergens yttre är bergens inre
är grottorna vilka leder in
vilka leder ut
vilka leder ut
vilka leder in
silverne nål
håller tråden i öga
stiger in genom oss
floden är åder genom skogar med marker
vattnar trädens växters
djurens stenars
alltets rötter
törstar du
är jag
här
sinar du
är jag
här
och trädet det visa ligger vid hans väg
lyft mig i floden med dina händer
mannen lyfte kanoten i floden
sätt dig i mig så följer vi floden
mannen satte sig i kanoten i floden i skogen den höga
skogens rörelse skogens liv följde mannens rörelse
allt steg in i varandra i varandra steg allt in
och det viket benämns utom steg inom
och det vilket benämns inom steg utom
så upphörde allts begränsningar
trasselnystan löstes upp helt
utan besvär
trådar följde
nålens
spets
stenar var knutar vilka höll vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne
en kvinna vandrar i natten
följer floden
kanoten mannen floden nuddar vid bergets mantel
berget gråter varför ser ni icke huru våra mantlar är
den bro vilken bär edra steg edra stigar samman
så många färder genom tunnlar genom grottor
ändock förvägrar ni eder liv
är det så att ordet inriktning klingar illa i edra öron
är det så att detta ord – tror ni – tar ifrån eder det ni benämner självständighet
så är inte det ett fråntagande ord – själv ständighet – ständigt i ditt självego. berget är ett tystblad över sin mun i en stund given av svalan vilken är pilens bud. undrar du vad det är för tråkigt att ständigt vara i sitt självego. det är inte tråkigt det är mycket välgörande sade berget och visade i pärlornas riktning. trådar nålar kanoter kanaler kan du se kan du höra livet i, det är andlöst att resa genom denna grotta,
vad är det undrar du; andlöst – det är att bli ett med är, är att släppa det återhållna fritt.
det är att hälla dig själv i havet, potensieras, finfördelas, lösas upp i allts världshav, samt stiga upp i den du är, befriad från allt det vilket ej hör därtill och haven renar det vilket blev gift i dig, i det skeendet är det mycket vackert att vara ständigt i ditt själv och det är ej att vara i dig själv. det är resa genom pärlljuset samt stiga ut eller in, stiga in eller ut vi är bergens yttre är bergens inre, är grottorna vilka leder in, vilka leder ut, vilka leder ut, vilka leder in, silverne nål, håller tråden i öga, stiger in genom oss. inriktning var det visst eller självständighet; visst är det ett märkligt ord, vackert i alla sina välsmakande pastiller, väljer du att ständigt slå pannan blodig i väggen – ja, det blir ett hål hur du än försöker hindra det, det jag önskar säga är att ständigt, ständighet är ett slags stillastående är ett slags fasthållande och det är evighet, det vet väl var och en – se där, var och en att det är ofta en djup suck vilken andas med ; det tar en evighet. evighet är till viss del att bygga en vall. den pastillen blir både besk och bitter och sur; vad
tycker du om allt detta, dessa smaker - jo i lagom avvägning förhöjer de smaken av det sammantagna.
vi släpper alla de kornen vilka är att avskilja, fasthålla, ständigt göra om eller ständigt bygga upp det rivna med kopior, de kornen släpper vi och ser ordet evig – det är flodens rörelse, luftens rörelse, allts rörelse och det följer livets mål, inriktning. det vet du kanske att det är bra att ha en karta ibland, för det mesta, den kartan heter rytm, livsrytm, hjärtrytm närmare bestämt.
så hur kan inriktning vara tråkigt, den leder dig ut ur trasselnystanet - allt steg in i varandra i varandra steg allt in och det viket benämns utom steg inom och det vilket benämns inom steg utom, så upphörde allts begränsningar, trasselnystan löstes upp helt utan besvär, trådar följde nålens spets. stenar var knutar vilka höll vattnet utan att hålla fast – hålla fast är här evighet - floden strömmade strömmar – är evig - genom silverne
skulle jag väl önska mig
vad skulle det vara
viker ut mina handblad
så sköra
skriften har sakta
suddats ut
av
suddats ut har vi icke
osynligt
bläck
stiger fram
av
kan du
ser stjärnhaven
livslinjer
floden
silverblad
mjukt
landa
åkrar torka
jordar spricka
jag kvider
floder sjunker
sjunker
in
virar varsamt bomullslindor om mina leder
ser stormar
nalkas
kanske en alltför hård vind blåser sönder bladen
pergamentsbladen
så länge har de
legat
nedgrävda
vem fann bladen
det gjorde jag
sandögon
lyfte
bladen
ur sfinxens
vidsynta
blick
kvinna med lerkruka vandrar
med vajande höfter
vatten är det
ej hon
bär
med smygandesteg andas fotstigar
sandrök
moln
är blad
bärandes hennes fötter
ökenvinden suddar ut hennes spår
suddats ut har vi icke
osynligt
bläck
stiger fram
av
sepiavindens visshet
och sanddynerna är mjuka i hennes rörelse
är skruden hon bär av sand
luta din trötta tanke här
till mina mjuka
dynor
så andas ur visshet sepiavinden
och sandhaven vänder sina ansikten i ett av kornen
skogen ser hon
fjärran helt nära
hon sjunker samman
och berget gråter
sandöga sluter vingar om hennes vandring
hon är en sandfågel vilken följer kornets väg
i ett av kornen vänder sandhaven sina ansikten
en kvinna vandrar på stranden
kanoten mannen floden
nuddar vid stranden
stig i ber de
en kvinna
kvinnan stiger i
ljusfingervärme skjuter ut resan
floden kanoten mannen kvinnan
skogen den höga
från stranden
till stranden
skogens rörelse skogens liv följer rörelsen
allt stiger in i varandra i varandra stiger allt in
och det viket benämns utom stiger inom
och det vilket benämns inom stiger utom
så upphör allts begränsningar
trasselnystan löses upp helt
utan besvär
trådar följa
nålens
spets
stenar är knutar vilka håller vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne
floden är flödesandning
den vackra stämman
varifrån kom denna stämma
kom stämman ur drömbladet
i dunhanden vilken
bar mig i sömnfloden
då vet jag att
stämman
är
sann
sannhet
en handstämma
bädden jag vilade i
stämma skimrade
kronbladshänder kupas runt mitt vara
här i detta tima
är bladen
kärlek
kärlek sprungna ur
alla goda
tankar
rosenregn ur
tempellunden
i tempellunden sitta hjärtfjärilar
älskade
har du sett fjärilar breda ut vingar i solguld
har du sett fjärilar breda ut vingar i månsilver
i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande
pärlor
träds
trädes
träd in i
träd ut i
i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma
vad gör du i alla dina stunder
förtälj mig dina vandringar
jag såg in i stämman
berget dansar i silverslöjor
lyfter ögonfåglar
med dina solstänkta fingrar
rör du vid daggkåpeblad
tåren strålar
strålar i dina ögons möte
månfjäril
vilar
stilla
i din
hand
och kvinnan lyfter krukan
häller handbladen
i solfloden
och mannen ser
hennes vandring stiga ur sanden
ser deras spår
smälta in i varandra
så är han stjälken
så är hon rosenbladen
så är de bladen
är de solgården
mångården
är de taggarnas värnande i templet
skapat genom deras kärlek
väggöga
färgerna stiger in i henne
hon är sjö
fylld
av
i kammaren skimrar eldskålar
arket väntar in
henne
penslar väntar in
henne
hon stiger in i är
något knackar på fönstret
leende ber hon knackningen vara en aning
tystare
lindar in sig i ostörd
hon
är
väggen öppnar sitt öga
först en smal springa
vilken släpper ut nattens samlade
natten släpper ut sitt långa hår
en stråle silverne
strå
silverne åder
älskade
ser du
nattens månsilver
duggregn
upplysa ditt mörker
och jag ber dig
måla mina
stigar
levande
hon är sjö
fylld
av
i kammaren skimrar eldskålar
arket väntar in
henne
penslar väntar in
henne
hon stiger in i är
något knackar på fönstret
leende ber hon knackningen vara en aning
tystare
lindar in sig i ostörd
hon
är
väggen öppnar sitt öga
först en smal springa
vilken släpper ut nattens samlade
natten släpper ut sitt långa hår
en stråle silverne
strå
silverne åder
älskade
ser du
nattens månsilver
duggregn
upplysa ditt mörker
och jag ber dig
måla mina
stigar
levande
tisdag 27 september 2011
älskade
var du än befinner dig
detta är
mitt hjärtas bön
lägg dina händer till
mitt ansikte
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
detta är
mitt hjärtas bön
lägg dina händer till
mitt ansikte
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
hjärtfrön
och jag frågar dig säger tistel – tistelöga under blad
varför talar du över hennes bröst
kanske svarar du; därför att jag inlärdes så
då säger jag dig; så dina hjärtfrön
hjärtfrön
andas i
kokonger
i ditt
bröstvärn
varför talar du över hennes bröst
kanske svarar du; därför att jag inlärdes så
då säger jag dig; så dina hjärtfrön
hjärtfrön
andas i
kokonger
i ditt
bröstvärn
se mig
hjärtfrön
andas i
kokonger
i ditt
bröstvärn
tistel slöt ögon
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
andas i
kokonger
i ditt
bröstvärn
tistel slöt ögon
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
solfjädersvind
solfjädersvind
kysser
hennes krona
rödskimmerskålar
öppnar vingar
flyger
solglöd
spinner pianosträngar
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
kysser
hennes krona
rödskimmerskålar
öppnar vingar
flyger
solglöd
spinner pianosträngar
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
och varför
och varför skall jag vandra i dessa hagar stängslade
hon rullar ihop sig alldeles vid bäverdammen
hon har bett dem ta vara på inhägnadsspetten
hon följer bävrarnas i lyssnande byggande balans
hon lyssnar till flodens drömmar
något knäcks
hon rycker till
maran virvlar in
rider hennes drömmar
svarta stormryttare
eldsprutande kaskadögon
piskar upp marans
fasorosslande
strupgrepp
lugna dig
lugna
dig
ur kärleksbädden sträcker hon rosenbladen sträcker handen för nående hans ansiktes inte är nära ur kärleksbädds mjuka sträcker hon handen för nående hans ansikte är inte
marfloden stiger allt högre slår hårt handen
hela hon
vittrar
vinden fattar om innan vittrade skränandevilsna flyr
det faller ett alltidnärvarande stilla regn i bröstet
vallarna håller ännu
vinden hör vattnet
fattar om stilla regnfloder sprungna ur hennes bröst
vattnar huden
vinden håller om och maran andas ut i tacksamhetsljus värme
hon rullar ihop sig alldeles vid bäverdammen
hon har bett dem ta vara på inhägnadsspetten
hon följer bävrarnas i lyssnande byggande balans
hon lyssnar till flodens drömmar
något knäcks
hon rycker till
maran virvlar in
rider hennes drömmar
svarta stormryttare
eldsprutande kaskadögon
piskar upp marans
fasorosslande
strupgrepp
lugna dig
lugna
dig
ur kärleksbädden sträcker hon rosenbladen sträcker handen för nående hans ansiktes inte är nära ur kärleksbädds mjuka sträcker hon handen för nående hans ansikte är inte
marfloden stiger allt högre slår hårt handen
hela hon
vittrar
vinden fattar om innan vittrade skränandevilsna flyr
det faller ett alltidnärvarande stilla regn i bröstet
vallarna håller ännu
vinden hör vattnet
fattar om stilla regnfloder sprungna ur hennes bröst
vattnar huden
vinden håller om och maran andas ut i tacksamhetsljus värme
ur kärleksbädd
ur kärleksbädden sträcker hon rosenbladen
sträcker handen för nående
hans ansiktes
inte är
nära
ur kärleksbädds mjuka sträcker hon handen
för nående hans ansikte är inte
marfloden stiger
allt
högre
slår hårt handen
hela hon
vittrar
vinden fattar om
innan
vittrade skränandevilsna flyr
det faller ett alltidnärvarande
stilla regn
i bröstet
vallarna håller ännu
vinden
hör vattnet
fattar om stilla regnfloder
sprungna ur
hennes bröst
vattnar huden
vinden håller om
sträcker handen för nående
hans ansiktes
inte är
nära
ur kärleksbädds mjuka sträcker hon handen
för nående hans ansikte är inte
marfloden stiger
allt
högre
slår hårt handen
hela hon
vittrar
vinden fattar om
innan
vittrade skränandevilsna flyr
det faller ett alltidnärvarande
stilla regn
i bröstet
vallarna håller ännu
vinden
hör vattnet
fattar om stilla regnfloder
sprungna ur
hennes bröst
vattnar huden
vinden håller om
ur panna
ur hennes panna flyger
fågel av
saltregnen
lyfter höststormen ur hennes krona
tusenlövssånger flödar
ur hennes ögon
hjärtfloden vänder
himmelskrona till jorderotskrona
i ängen blommar hennes rötter
ur hennes hjärta flyga
fågel av
regnbågsorden med
grönskande kvist till
hans törstande handfåra
ur nu markkrona
flyga de sådda bladen
fågel av
saltregnen
lyfter höststormen ur hennes krona
tusenlövssånger flödar
ur hennes ögon
hjärtfloden vänder
himmelskrona till jorderotskrona
i ängen blommar hennes rötter
ur hennes hjärta flyga
fågel av
regnbågsorden med
grönskande kvist till
hans törstande handfåra
ur nu markkrona
flyga de sådda bladen
Och varför
och varför skall jag vandra i dessa hagar
med nakna fingertoppsblad
lyfta
spettens gropar
ur hålsömmar
därför att dessa är
gro
par
par gror
i sådden av solfjädersvindens visshet
målar vackra finger topps blad
och fjälltoppar andas
skimrande
vita
luften är hennes tunna slöjor
böljande i dansen för hans domnade syn
med nakna fingertoppsblad
lyfta
spettens gropar
ur hålsömmar
därför att dessa är
gro
par
par gror
i sådden av solfjädersvindens visshet
målar vackra finger topps blad
och fjälltoppar andas
skimrande
vita
luften är hennes tunna slöjor
böljande i dansen för hans domnade syn
jag ser dig
fjärilsslända spinner strängar
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
älskade jag ser dig sätta dig vid pianot
dina fingrar faller mjukt till tangenternas klaviaturer
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
älskade jag ser dig sätta dig vid pianot
dina fingrar faller mjukt till tangenternas klaviaturer
blandad kompott med bär och kärnor
kupa din hand under den sargades fot
invänta helandeklangen
i det skall kärleksregnen
omfamna
öknar
öknars törstande
torkande stränders bidan
och vid den uppstigna
oasen
kan du andas
smyckeljus
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
upp och ned
stygnen kan du ej se i förstone
framträder gör de i ditt hjärta
nålen gör icke hål
fyller icke gropar
nålen
löper
ned och upp
ekorre , ekorre med sidensvansen löper uppför stam ur rötter in i krona
skuttar med vinden från gren till gren, till gren från gren utan att tveka
varför skall jag det – tveka - varför skall jag det vinden bär mig jag är en vind med vinden
med ett vigt skutt dansar de in, nålen löper upp och ned, ned och upp
det är vackert se hennes ur ålder stigna, händernas fåror linjer stjärnor regnbågar
fingerstjälkar knoppande blad, ryggen en aning böjd fram in i, håret vitsilvrande flätat med röda blå läderband, hon brukar andas in doften av denna gåva, klädnaden är fröskalad bomullsvit, kjolen är doftande utslagen vit ros, bladen är golvets täcke, hennes fotstigar vilar i solgården rosens mitt
hon brukar andas in doften av denna gåva, i stunder av upplevande medvarandes hjärtesorg ber hon ett av bladen flyga, flyga med gryningsklar knopp,
kvinnostämma bärs in
och varför skall jag vandra i dessa hagar med nakna fingertoppsblad lyfta spettens gropar ur hålsömmar
därför att dessa är gro par
par gror i sådden av solfjädersvindens visshet målar vackra finger topps blad och fjälltoppar andas skimrande vita luften är hennes tunna slöjor böljande i dansen för hans domnade syn
se längtanssorgens är
hon står under den glödande lönnen
fingrar
är gnistrande
rubiner
vän
var är dina smaragdblad
vän
var är gungan du vaggade mina drömmar i
lönnen skakar sitt vackra hår
hon står i ringen av
rödhänder
längtanssorg
ur marken
växer
droppar
regn
droppar
viker ut blad
är
klangskålar
rödhänder
värnar
hon sitter under den glödande lönnen
fingrar
är
rena
kristallstavar
hon väcker klanger
ur sin
längtanssorg
lönnen flätar fingrar
sätt dig i
låt mig vagga dina drömmar
jag är inte det de säger
vind hör annalkandes kallan
vänder ansikte
till
låt oss plantera din längtanssorg
här invid lönnen
följa de tolv rosornas
uppfyllelse
den
vinden flyr icke
den lägger armen runt axlar
ser djupt in i ögon
säger
kom
vi vandrar hem
*
hon är vacker i sitt stilla hennes ögon sköljer jordar
över knän rinner ett täcke ett lapptäcke kanske det är
rinner ut genom den aldrig stängda aldrig låsta dörren
hon väntar budet
kanske
vad syr denna kvinna
bladen är händer, tättslutna till marken ett lapptäcke
ett stjärntäcke, i gryningen synes de silvrande droppljusa
i regn synes de silvrande droppljusa, skulle jag likna detta vid livsrörelse
är det hudens fjun med droppar, knoppar silver klara pärlor
sol vandrar in, i sol – kanske - matta, grågrönvita
stjärnor flikblad tistelblad
kanske tisteln breder ut sina stjärnhänder så
till värn till skydd
sticks gör de
det gör bladen i det du råkar trampa barfota på dem
jag säger dig; tala icke över huvudet på barnen
varför tala om barnen
över
huvudet
på
barnen
i det barnen är närvarande
och jag frågar dig;
vad innebär detta över huvudet på
kanske innebär det att barnet ej ännu flätat sin korg
samt ännu ej fyllt korgen med tankar, begreppstankar
och varför är huvudskålen nu plötsligt en korg
barnet är mjukkindat med strålandeklara ögonljus
det är gott med korgar
ty det vilket ej hör därtill faller ur
och jag frågar dig säger tistel – tistelöga under blad
varför talar du över hennes bröst
kanske svarar du; därför att jag inlärdes så
då säger jag dig; så dina hjärtfrön
hjärtfrön
andas i
kokonger
i ditt
bröstvärn
tistel slöt ögon
älskade
lägg dina händer till
mitt ansikte
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
stängel med flikiga spetsblad stiger upp ur stjärnblad
knoppen är skimrande hud mjuka fjun rör vid knoppens inre
fjärilssländor spinner ljus spinner värme runt bidan in i tima
tistelöga drömmer strålandevägar ur knoppen stiger
purpurviolett tistelskönhet
fjärilar niger djupt inför vinden
*
solfjädersvind
kysser
hennes krona
rödskimmerskålar
öppnar vingar
flyger
solglöd
spinner pianosträngar
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
*
och varför skall jag vandra i dessa hagar stängslade
hon rullar ihop sig alldeles vid bäverdammen
hon har bett dem ta vara på inhägnadsspetten
hon följer bävrarnas i lyssnande byggande balans
hon lyssnar till flodens drömmar
något knäcks
hon rycker till
maran virvlar in
rider hennes drömmar
svarta stormryttare
eldsprutande kaskadögon
piskar upp marans
fasorosslande
strupgrepp
lugna dig
lugna
dig
ur kärleksbädden sträcker hon rosenbladen sträcker handen för nående hans ansiktes inte är nära ur kärleksbädds mjuka sträcker hon handen för nående hans ansikte är inte
marfloden stiger allt högre slår hårt handen
hela hon
vittrar
vinden fattar om innan vittrade skränandevilsna flyr
det faller ett alltidnärvarande stilla regn i bröstet
vallarna håller ännu
vinden hör vattnet
fattar om stilla regnfloder sprungna ur hennes bröst
vattnar huden
vinden håller om och maran andas ut i tacksamhetsljus värme
vet du vad mörkret är
den vackra natten
ibland
helt så kallat släckt
natten är
indigoskepp
fören nosar in i dimbalkar bärande tak
aktern följer följesamt med
du är i en hand
vaggande
doftande
skogar höjder vidder
händer silverblad upplevande händer
kvistar skov
master
ankare
roder
kompassnålen följer rosens väg
indigosegel
andas
inreriken öppnas vida vingar
blåblommande
till skallror bruna
linnelärft
ängsullsfältens skimrandevita
bomullsmjuka moln
i nattflodens djupblå händer
gavs de vitsolars djupblå midnattsdröm
mattade av vindar
av sols torkan
böljande tält
flammande eldar
mjuka
böljande höfter
bjällror
kvinnosånger
kvinnofägring
mäns mantelvärnads
ögon fyllda
i nattens klara tändas stjärnor
haven sträcker fingrar
väter seglen
doften stiger till dig
ur nattens händer
hav
tinderljusstänk
tång
klippor
allt det nattens skepp strävar i
i gryning
rodnar de sovandes
kinder
strimma är en fjäder
vilken lägges i din hand
så skriv mig orden
talade
*
jag kan i vindarna
höra vemodsängder andas
stilla
uppgivenhet
jag frågar dig vind
hur kan uppgivenhet vara stilla
det är så i det handen stranden vandrats förbi
upprepanden
livet upplever maskorna
sömmen repas upp
och i intet andas stillheten
den är det vilken omfamnar såret
den är det vilken håller händerna över såret
ser du henne sitta vid elden
hon lagar strumpor
ser du
hur hon gör
hon följer mönstret
det är detta intet förtäljer uppgivenheten
i är
är
och vinden skall hålla dina händer
är detta uppgivenhet frågar jag dig
är detta stilla uppgivenhet
det är det
uppgivenheten håller sig
sig
stilla
lyssnar till hjärtats vind vilken säger
först måste vi hela såret annars rinner allt ut
detta är inte att lägga ett lock över
det är att se, se i begrundansdjup i visshet av
att såret icke är ett sår
det är visshetens brinnande låga
känslan är att du människa
givit upp ty du är framåtlutad med kupade händer
över denna låga, är fokuserad i total närvaro
ty du vet att denna låga är meningens glödtråd
hur kan detta vara stillhet
ser du katten vid spisen
hoprullad är katten
katten är stilla
katten spinner
ty katten upplever värmen
det gör dina händer över lågan
är denna uppgivenhet min
så frågar jag dig
visst är den din uppgivenhet
så är den allas uppgivenhet vilken bär tårade ögon
av osedda markers blomning
och uppgivenhet andas alla havs diamanter
se
natten upplysas
i dig
*
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
en gång steg klipporna ur havet. först sträckte klipporna ut benen, sakta mycket sakta
sakta sävligt ty de benen hade ej varit sträckta i evinnerliga havsandningar.
havet, haven hade cirklat många gånger om
tinderögonen vid elden såg frågande i berättarljusets ansikte,
tystbladet lade sig en stund i kretsen av stjärnor
undrar du varför jag ständigt skriver cirklar, havet cirklar
den enda fråga jag till din undran viskar är – varifrån tror du kvarnhjulen kom från, skovelhjulen kom från. och visst var det så att vattenfolken visade människofärder hur de kan lyfta vatten
tystbladet rörde sig litegrann, en aning och tinderögonen fann lugn
nåväl, klipporna hade länge drömt detta tillstånd, ända fram till denna exakta stund.
de rätade ut benen ur den sammanhållna rörelsen.
åter såg tinderögonen undrande ut.
har du sett valar stiga upp ur havet eller lyft din hand samt prova rörelsen av att mjukt stryka undan en hårlock från din panna, från dina ögon, en regndroppe från ditt ansikte från pannans radband, en slöja från ansiktet, eller helt enkelt vika undan täcket i morgonsolen.
berättarljuset log kärlek i det detta såg tinderögonens händer stiga in i fågelvingar, så vackra rörde vingarnas rörelser sig genom tystkronan
den rörelsen använder klipporna, använde klipporna och havet särade särar sina slutna ögonlock, ögonvingar, ögonfåglar viker undan molntäcke stiger ur sömn in i drömvisa vandringar
det var inte så att klipporna vandrade länge för den skull långt. klipporna satte sig vakande vid havet, i nätternas släckta vemod vaka de med henne, vaka de med gryningsstrimmans bud, det är fullbordat
så mycket älskar klipporna havens sånger, så mycket älskar haven klippornas sånger, så mycket älskar de varandras händer i varande.
nu kunde klipporna se havet, uppleva havets berörelse och klipporna kupade sina händer för att möta havet och havet lade sig mjukt tillrätta
se viskade havet, se viskade vindar
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida. mjuka vackra böljande linjer, mjuka kullar dalar, vi är vackra, vackra tillsammans, i fjärran hörde de en vemodsklang av vissnad kvinnoblommas bladhänder, klipporna fällde tröstandeljus genom ådror bedjandes nå henne
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida.
och klipporna visste att de var och är en del av allt detta vackra
klipporna såg friängarna med gräshav med ängsblommor såg öppna frividder, hörde ljud stämmor, röster sade vinden. röster var det visst oslipade eggar gälla skärande talade om, om haven om klipporna, sparkade undan stenar i vandring, talade om molnen om himlarna om varandra, om utan ögon, om bakom ryggar.
klipporna ryste samt sökte förtälja rösterna skönhetens sanna varande, pudrade glitterljus i fingerfåror, pudrade skimmervärme i hudars sprickor, rösterna, rösterna hade svårt att höra klipporna, rösterna satte sig över
klipporna skådade i det rösterna sov
var det molnen vilka strövade
vinden viskar får
får är detta, lamm är detta
så mjuka de ser ut
andra röster bar vindar fram
barfotafötter kittlandemjukas rörelse
klipporna hördeupplevde silverblad svischande i ängen
ett underligt ljud, vinden satte sig en stund i klippans hand, detta är skäror, de skördar säden, detta är skäror är knivar med vass egg, de skördar säden till höstan till vinterstormarnas ylanden. det borde göra ont viskade klipporna, det skälver i oss alldeles innan, det borde göra ont ändock lägger sig ängsgräset ned i glädje till mättnad, det gör inte ont på det viset rörde vinden vid klippornas panna,
löv, blad dansade virvlade ysterdanser i luften i markerna
barfotafötters pärlljus
vinden rörde vid smärtans pilträd, dessa finns i allt detta
länge kunde klipporna se eldar dansa i nattljusen, rösterna var varma ljusa i elddansernas skimmer. i dagsljusen var de mera skarpa återigen lätta till gällhet, taggiga eggar, brustna silverblad. eldar blev allt färre, märkliga ljussken begynte uppta nattljusens milda ögon, eldar blev allt färre och så en dag upplevde klipporna skarpa hugg. rösterna bröt stenar med hackor och spett, bröt bitar ur klipporna utan frågor, frågeljus utan berättelser om, varför
utan förklaringsljus
det gjorde ont, visst gjorde det. det vilket gjorde mest ont var, var rösternas okänsla ändå ville klipporna tro att det vilket skedde var av godo. och visst var stenarna brutna ur men ändock var de samman med klipporna vid havet. då och då hördes stenarnas kvedosånger, då och då steg stenarnas kvedosånger in, i vindarna höres vemodsängder andas, stilla uppgivenhet, stenarna pressades samman, hölls fast, det brände, det kylde, det skavde. klipporna såg en mur växa upp, en stenmur delade ängen, ängens ansikte, ängens bröst bar ett skrovligt ärr och stenarna grät, rösterna trodde det var regn i nätternas släckta, och inte var detta klippornas vilja, stenarnas vilja.
i intet andas stillheten, den är det vilken omfamnar såret, den är det vilken håller händerna över såret. vid kanske mitten av muren växte ett träd fram, ett synnerligen sällsynt träd, krona vid, rötter vida, stammen stadig. ändock lutade trädet sig omfamnandes talandes med muren, med ängen, med dimman, med allt och i nattljusens vakande skedde det.
inte någon av rösterna såg trädet kupa händer runt sten efter sten. kastade varsamt stenar i vidbåge in i havets mottagande händer. och stenbarnen lade sig till ro i havet med klipporna.
däri växa rosenbladssången in i ängens helade marker.
och trädet, trädet står i ängens vida cirkel vakar över liven, frigör de fångna. och högt upp i cirkelns eviga eld svävar örnen svävar kondoren i balansströmmar
och där
där under trädet växer drömorden mina
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner till din ära moder
i kärlek ur våra hjärtan
uppstigna är vi ur drömvakar
vakande är vi
med lågor i handbladsskålar
berättarljuset svepte med ögonvingar drömstoff i tinderljusögon
nu hoprullade i vakandesömn.
Bredde kärleksmantel över de sovande
vakande, bad eld
glödskimra
bad daggens diamanter vaka
med deras ljus
med deras värme
så lyfte hon
färdas med månstrimma till berget
bergets skål där hon vakar med ordens bladregn
stänker regnbågsvatten i törstandestigar
och längtanssorgen öppnar sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner
till din ära moder
i kärlek ur
mitt hjärta
varför
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
upp och ned
stygnen kan du ej se i förstone
framträder gör de i ditt hjärta
nålen gör icke hål
fyller icke gropar
nålen
löper
ned och upp
hon hör en kvinnostorms rivande
manar kvinnan stilla i sin hand
ur hennes panna flyger fågel av saltregnen lyfter höststormen ur hennes krona tusenlövssånger flödar ur hennes ögon hjärtfloden vänder himmelskrona till jorderotskrona i ängen blommar hennes rötter ur hennes hjärta flyga fågel av regnbågsorden med grönskande kvist till hans törstande handfåra
ur nu markkrona
flyga de sådda bladen
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
*
natten öppnade sitt täcke
ur pärlugglas vingar
rörde vid marker
med ögonljus
eldmolnen
omhöljer mina ögon
seglar in i turkosers apachesånger
och trumman
trumman är
mitt
hjärtas
pulsandning
av dina händers
rörelse
och vinden rör vid fotsulors slitna
silvermolnsfåglar
bär
mitt drömblad ini
eld
*
fjärilsslända spinner strängar
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
älskade jag ser dig sätta dig vid pianot
dina fingrar faller mjukt till tangenternas klaviaturer
i sådden av solfjädersvindens visshet
målar vackra finger topps blad
och fjälltoppar andas
skimrande
vita
luften är hennes tunna slöjor
böljande i dansen för hans vaknade syn
invänta helandeklangen
i det skall kärleksregnen
omfamna
öknar
öknars törstande
torkande stränders bidan
och vid den uppstigna
oasen
kan du andas
smyckeljus
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
upp och ned
stygnen kan du ej se i förstone
framträder gör de i ditt hjärta
nålen gör icke hål
fyller icke gropar
nålen
löper
ned och upp
ekorre , ekorre med sidensvansen löper uppför stam ur rötter in i krona
skuttar med vinden från gren till gren, till gren från gren utan att tveka
varför skall jag det – tveka - varför skall jag det vinden bär mig jag är en vind med vinden
med ett vigt skutt dansar de in, nålen löper upp och ned, ned och upp
det är vackert se hennes ur ålder stigna, händernas fåror linjer stjärnor regnbågar
fingerstjälkar knoppande blad, ryggen en aning böjd fram in i, håret vitsilvrande flätat med röda blå läderband, hon brukar andas in doften av denna gåva, klädnaden är fröskalad bomullsvit, kjolen är doftande utslagen vit ros, bladen är golvets täcke, hennes fotstigar vilar i solgården rosens mitt
hon brukar andas in doften av denna gåva, i stunder av upplevande medvarandes hjärtesorg ber hon ett av bladen flyga, flyga med gryningsklar knopp,
kvinnostämma bärs in
och varför skall jag vandra i dessa hagar med nakna fingertoppsblad lyfta spettens gropar ur hålsömmar
därför att dessa är gro par
par gror i sådden av solfjädersvindens visshet målar vackra finger topps blad och fjälltoppar andas skimrande vita luften är hennes tunna slöjor böljande i dansen för hans domnade syn
se längtanssorgens är
hon står under den glödande lönnen
fingrar
är gnistrande
rubiner
vän
var är dina smaragdblad
vän
var är gungan du vaggade mina drömmar i
lönnen skakar sitt vackra hår
hon står i ringen av
rödhänder
längtanssorg
ur marken
växer
droppar
regn
droppar
viker ut blad
är
klangskålar
rödhänder
värnar
hon sitter under den glödande lönnen
fingrar
är
rena
kristallstavar
hon väcker klanger
ur sin
längtanssorg
lönnen flätar fingrar
sätt dig i
låt mig vagga dina drömmar
jag är inte det de säger
vind hör annalkandes kallan
vänder ansikte
till
låt oss plantera din längtanssorg
här invid lönnen
följa de tolv rosornas
uppfyllelse
den
vinden flyr icke
den lägger armen runt axlar
ser djupt in i ögon
säger
kom
vi vandrar hem
*
hon är vacker i sitt stilla hennes ögon sköljer jordar
över knän rinner ett täcke ett lapptäcke kanske det är
rinner ut genom den aldrig stängda aldrig låsta dörren
hon väntar budet
kanske
vad syr denna kvinna
bladen är händer, tättslutna till marken ett lapptäcke
ett stjärntäcke, i gryningen synes de silvrande droppljusa
i regn synes de silvrande droppljusa, skulle jag likna detta vid livsrörelse
är det hudens fjun med droppar, knoppar silver klara pärlor
sol vandrar in, i sol – kanske - matta, grågrönvita
stjärnor flikblad tistelblad
kanske tisteln breder ut sina stjärnhänder så
till värn till skydd
sticks gör de
det gör bladen i det du råkar trampa barfota på dem
jag säger dig; tala icke över huvudet på barnen
varför tala om barnen
över
huvudet
på
barnen
i det barnen är närvarande
och jag frågar dig;
vad innebär detta över huvudet på
kanske innebär det att barnet ej ännu flätat sin korg
samt ännu ej fyllt korgen med tankar, begreppstankar
och varför är huvudskålen nu plötsligt en korg
barnet är mjukkindat med strålandeklara ögonljus
det är gott med korgar
ty det vilket ej hör därtill faller ur
och jag frågar dig säger tistel – tistelöga under blad
varför talar du över hennes bröst
kanske svarar du; därför att jag inlärdes så
då säger jag dig; så dina hjärtfrön
hjärtfrön
andas i
kokonger
i ditt
bröstvärn
tistel slöt ögon
älskade
lägg dina händer till
mitt ansikte
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
stängel med flikiga spetsblad stiger upp ur stjärnblad
knoppen är skimrande hud mjuka fjun rör vid knoppens inre
fjärilssländor spinner ljus spinner värme runt bidan in i tima
tistelöga drömmer strålandevägar ur knoppen stiger
purpurviolett tistelskönhet
fjärilar niger djupt inför vinden
*
solfjädersvind
kysser
hennes krona
rödskimmerskålar
öppnar vingar
flyger
solglöd
spinner pianosträngar
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
*
och varför skall jag vandra i dessa hagar stängslade
hon rullar ihop sig alldeles vid bäverdammen
hon har bett dem ta vara på inhägnadsspetten
hon följer bävrarnas i lyssnande byggande balans
hon lyssnar till flodens drömmar
något knäcks
hon rycker till
maran virvlar in
rider hennes drömmar
svarta stormryttare
eldsprutande kaskadögon
piskar upp marans
fasorosslande
strupgrepp
lugna dig
lugna
dig
ur kärleksbädden sträcker hon rosenbladen sträcker handen för nående hans ansiktes inte är nära ur kärleksbädds mjuka sträcker hon handen för nående hans ansikte är inte
marfloden stiger allt högre slår hårt handen
hela hon
vittrar
vinden fattar om innan vittrade skränandevilsna flyr
det faller ett alltidnärvarande stilla regn i bröstet
vallarna håller ännu
vinden hör vattnet
fattar om stilla regnfloder sprungna ur hennes bröst
vattnar huden
vinden håller om och maran andas ut i tacksamhetsljus värme
vet du vad mörkret är
den vackra natten
ibland
helt så kallat släckt
natten är
indigoskepp
fören nosar in i dimbalkar bärande tak
aktern följer följesamt med
du är i en hand
vaggande
doftande
skogar höjder vidder
händer silverblad upplevande händer
kvistar skov
master
ankare
roder
kompassnålen följer rosens väg
indigosegel
andas
inreriken öppnas vida vingar
blåblommande
till skallror bruna
linnelärft
ängsullsfältens skimrandevita
bomullsmjuka moln
i nattflodens djupblå händer
gavs de vitsolars djupblå midnattsdröm
mattade av vindar
av sols torkan
böljande tält
flammande eldar
mjuka
böljande höfter
bjällror
kvinnosånger
kvinnofägring
mäns mantelvärnads
ögon fyllda
i nattens klara tändas stjärnor
haven sträcker fingrar
väter seglen
doften stiger till dig
ur nattens händer
hav
tinderljusstänk
tång
klippor
allt det nattens skepp strävar i
i gryning
rodnar de sovandes
kinder
strimma är en fjäder
vilken lägges i din hand
så skriv mig orden
talade
*
jag kan i vindarna
höra vemodsängder andas
stilla
uppgivenhet
jag frågar dig vind
hur kan uppgivenhet vara stilla
det är så i det handen stranden vandrats förbi
upprepanden
livet upplever maskorna
sömmen repas upp
och i intet andas stillheten
den är det vilken omfamnar såret
den är det vilken håller händerna över såret
ser du henne sitta vid elden
hon lagar strumpor
ser du
hur hon gör
hon följer mönstret
det är detta intet förtäljer uppgivenheten
i är
är
och vinden skall hålla dina händer
är detta uppgivenhet frågar jag dig
är detta stilla uppgivenhet
det är det
uppgivenheten håller sig
sig
stilla
lyssnar till hjärtats vind vilken säger
först måste vi hela såret annars rinner allt ut
detta är inte att lägga ett lock över
det är att se, se i begrundansdjup i visshet av
att såret icke är ett sår
det är visshetens brinnande låga
känslan är att du människa
givit upp ty du är framåtlutad med kupade händer
över denna låga, är fokuserad i total närvaro
ty du vet att denna låga är meningens glödtråd
hur kan detta vara stillhet
ser du katten vid spisen
hoprullad är katten
katten är stilla
katten spinner
ty katten upplever värmen
det gör dina händer över lågan
är denna uppgivenhet min
så frågar jag dig
visst är den din uppgivenhet
så är den allas uppgivenhet vilken bär tårade ögon
av osedda markers blomning
och uppgivenhet andas alla havs diamanter
se
natten upplysas
i dig
*
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
en gång steg klipporna ur havet. först sträckte klipporna ut benen, sakta mycket sakta
sakta sävligt ty de benen hade ej varit sträckta i evinnerliga havsandningar.
havet, haven hade cirklat många gånger om
tinderögonen vid elden såg frågande i berättarljusets ansikte,
tystbladet lade sig en stund i kretsen av stjärnor
undrar du varför jag ständigt skriver cirklar, havet cirklar
den enda fråga jag till din undran viskar är – varifrån tror du kvarnhjulen kom från, skovelhjulen kom från. och visst var det så att vattenfolken visade människofärder hur de kan lyfta vatten
tystbladet rörde sig litegrann, en aning och tinderögonen fann lugn
nåväl, klipporna hade länge drömt detta tillstånd, ända fram till denna exakta stund.
de rätade ut benen ur den sammanhållna rörelsen.
åter såg tinderögonen undrande ut.
har du sett valar stiga upp ur havet eller lyft din hand samt prova rörelsen av att mjukt stryka undan en hårlock från din panna, från dina ögon, en regndroppe från ditt ansikte från pannans radband, en slöja från ansiktet, eller helt enkelt vika undan täcket i morgonsolen.
berättarljuset log kärlek i det detta såg tinderögonens händer stiga in i fågelvingar, så vackra rörde vingarnas rörelser sig genom tystkronan
den rörelsen använder klipporna, använde klipporna och havet särade särar sina slutna ögonlock, ögonvingar, ögonfåglar viker undan molntäcke stiger ur sömn in i drömvisa vandringar
det var inte så att klipporna vandrade länge för den skull långt. klipporna satte sig vakande vid havet, i nätternas släckta vemod vaka de med henne, vaka de med gryningsstrimmans bud, det är fullbordat
så mycket älskar klipporna havens sånger, så mycket älskar haven klippornas sånger, så mycket älskar de varandras händer i varande.
nu kunde klipporna se havet, uppleva havets berörelse och klipporna kupade sina händer för att möta havet och havet lade sig mjukt tillrätta
se viskade havet, se viskade vindar
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida. mjuka vackra böljande linjer, mjuka kullar dalar, vi är vackra, vackra tillsammans, i fjärran hörde de en vemodsklang av vissnad kvinnoblommas bladhänder, klipporna fällde tröstandeljus genom ådror bedjandes nå henne
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida.
och klipporna visste att de var och är en del av allt detta vackra
klipporna såg friängarna med gräshav med ängsblommor såg öppna frividder, hörde ljud stämmor, röster sade vinden. röster var det visst oslipade eggar gälla skärande talade om, om haven om klipporna, sparkade undan stenar i vandring, talade om molnen om himlarna om varandra, om utan ögon, om bakom ryggar.
klipporna ryste samt sökte förtälja rösterna skönhetens sanna varande, pudrade glitterljus i fingerfåror, pudrade skimmervärme i hudars sprickor, rösterna, rösterna hade svårt att höra klipporna, rösterna satte sig över
klipporna skådade i det rösterna sov
var det molnen vilka strövade
vinden viskar får
får är detta, lamm är detta
så mjuka de ser ut
andra röster bar vindar fram
barfotafötter kittlandemjukas rörelse
klipporna hördeupplevde silverblad svischande i ängen
ett underligt ljud, vinden satte sig en stund i klippans hand, detta är skäror, de skördar säden, detta är skäror är knivar med vass egg, de skördar säden till höstan till vinterstormarnas ylanden. det borde göra ont viskade klipporna, det skälver i oss alldeles innan, det borde göra ont ändock lägger sig ängsgräset ned i glädje till mättnad, det gör inte ont på det viset rörde vinden vid klippornas panna,
löv, blad dansade virvlade ysterdanser i luften i markerna
barfotafötters pärlljus
vinden rörde vid smärtans pilträd, dessa finns i allt detta
länge kunde klipporna se eldar dansa i nattljusen, rösterna var varma ljusa i elddansernas skimmer. i dagsljusen var de mera skarpa återigen lätta till gällhet, taggiga eggar, brustna silverblad. eldar blev allt färre, märkliga ljussken begynte uppta nattljusens milda ögon, eldar blev allt färre och så en dag upplevde klipporna skarpa hugg. rösterna bröt stenar med hackor och spett, bröt bitar ur klipporna utan frågor, frågeljus utan berättelser om, varför
utan förklaringsljus
det gjorde ont, visst gjorde det. det vilket gjorde mest ont var, var rösternas okänsla ändå ville klipporna tro att det vilket skedde var av godo. och visst var stenarna brutna ur men ändock var de samman med klipporna vid havet. då och då hördes stenarnas kvedosånger, då och då steg stenarnas kvedosånger in, i vindarna höres vemodsängder andas, stilla uppgivenhet, stenarna pressades samman, hölls fast, det brände, det kylde, det skavde. klipporna såg en mur växa upp, en stenmur delade ängen, ängens ansikte, ängens bröst bar ett skrovligt ärr och stenarna grät, rösterna trodde det var regn i nätternas släckta, och inte var detta klippornas vilja, stenarnas vilja.
i intet andas stillheten, den är det vilken omfamnar såret, den är det vilken håller händerna över såret. vid kanske mitten av muren växte ett träd fram, ett synnerligen sällsynt träd, krona vid, rötter vida, stammen stadig. ändock lutade trädet sig omfamnandes talandes med muren, med ängen, med dimman, med allt och i nattljusens vakande skedde det.
inte någon av rösterna såg trädet kupa händer runt sten efter sten. kastade varsamt stenar i vidbåge in i havets mottagande händer. och stenbarnen lade sig till ro i havet med klipporna.
däri växa rosenbladssången in i ängens helade marker.
och trädet, trädet står i ängens vida cirkel vakar över liven, frigör de fångna. och högt upp i cirkelns eviga eld svävar örnen svävar kondoren i balansströmmar
och där
där under trädet växer drömorden mina
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner till din ära moder
i kärlek ur våra hjärtan
uppstigna är vi ur drömvakar
vakande är vi
med lågor i handbladsskålar
berättarljuset svepte med ögonvingar drömstoff i tinderljusögon
nu hoprullade i vakandesömn.
Bredde kärleksmantel över de sovande
vakande, bad eld
glödskimra
bad daggens diamanter vaka
med deras ljus
med deras värme
så lyfte hon
färdas med månstrimma till berget
bergets skål där hon vakar med ordens bladregn
stänker regnbågsvatten i törstandestigar
och längtanssorgen öppnar sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner
till din ära moder
i kärlek ur
mitt hjärta
varför
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
upp och ned
stygnen kan du ej se i förstone
framträder gör de i ditt hjärta
nålen gör icke hål
fyller icke gropar
nålen
löper
ned och upp
hon hör en kvinnostorms rivande
manar kvinnan stilla i sin hand
ur hennes panna flyger fågel av saltregnen lyfter höststormen ur hennes krona tusenlövssånger flödar ur hennes ögon hjärtfloden vänder himmelskrona till jorderotskrona i ängen blommar hennes rötter ur hennes hjärta flyga fågel av regnbågsorden med grönskande kvist till hans törstande handfåra
ur nu markkrona
flyga de sådda bladen
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
*
natten öppnade sitt täcke
ur pärlugglas vingar
rörde vid marker
med ögonljus
eldmolnen
omhöljer mina ögon
seglar in i turkosers apachesånger
och trumman
trumman är
mitt
hjärtas
pulsandning
av dina händers
rörelse
och vinden rör vid fotsulors slitna
silvermolnsfåglar
bär
mitt drömblad ini
eld
*
fjärilsslända spinner strängar
av solguld av månsilver
stämmer
klangharmonin
älskade
se mig
se mig djupt in i ögonen
öppna
öppna
det
jag
stängt
älskade jag ser dig sätta dig vid pianot
dina fingrar faller mjukt till tangenternas klaviaturer
i sådden av solfjädersvindens visshet
målar vackra finger topps blad
och fjälltoppar andas
skimrande
vita
luften är hennes tunna slöjor
böljande i dansen för hans vaknade syn
drakskeppet
havets doft
havens sånger
sköljde in i hjärthamn
hon hörde skogarna andas
vida
vidande
stämnycklar
såg manshänder mjukfrågande
läggas till stammar
så
kan endast en mans hand läggas till
hon hörde dunsen
den dova dansen i det träd lade sig stilla
manshänder kvistade
rörde vid stammen till ren
sågen i handen
rörelsen doften
så låg trädet i delar i solvila
bräder plank
höst vinter vår sommar höst
vid eldens värman sammanfogade manshänder
i vårens sommargryning
såg hon skeppet nalkas
med vingar
drakvingar slutna runt kropp
drakhuvudet blickade fram
och fjällen glimrade i solskiva
drakskeppet seglade in i bergets grotta
hon vandrade runt berget och grottan bjöd henne in
däri
mötte hon
draken
och hon tog emot handens bjudord
havens sånger
sköljde in i hjärthamn
hon hörde skogarna andas
vida
vidande
stämnycklar
såg manshänder mjukfrågande
läggas till stammar
så
kan endast en mans hand läggas till
hon hörde dunsen
den dova dansen i det träd lade sig stilla
manshänder kvistade
rörde vid stammen till ren
sågen i handen
rörelsen doften
så låg trädet i delar i solvila
bräder plank
höst vinter vår sommar höst
vid eldens värman sammanfogade manshänder
i vårens sommargryning
såg hon skeppet nalkas
med vingar
drakvingar slutna runt kropp
drakhuvudet blickade fram
och fjällen glimrade i solskiva
drakskeppet seglade in i bergets grotta
hon vandrade runt berget och grottan bjöd henne in
däri
mötte hon
draken
och hon tog emot handens bjudord
drömvakar
slöt ögonen in i natten
väcktes
av råmande isar
gnistrande täcke lyfte vingar vida
befann mig i natten
befann mig på isen
isen lagd över havet
gnistrande duntäcke
isar
råmande
rundel
mörk rundel
trodde jag föll in i nattens stjärnklara stränder
föll in i vaken
sakta drogs ishinnan över
ögonen slöts
räds icke kylan
lyssna till dess klara stämma
du föll in i natten
i nattens öga
just den rundeln valde du
se så många drömvakar
din egen tanke gives vingar
är fjäder, fjädrar i
gnistrande täcke lyfte vingar vida
du är i dröm
drömmen
vakar
med
dig
*
det var en gång fjärran helt nära en by, det var en gång fjärran helt nära en by flera byar
vägarna var slingrande frivägar, oplanade
fyllda skattgömmor
nålsfina kurvor med stygn vackra
kojor hus tält tempel låg spinnande i ring
i mitten i eldskål i eldgrop i stenring
vid vissa punkter
andades eld
vandrare kunde se röken stiga
var slingrande frivägar, oplanade
fyllda skattgömmor
nålsfina kurvor med stygn vackra
eldvakaren plägade mana eld in i vila
vid vissa punkter
lades vakandeblad över
slumra
ro
dina
vackra ögon
eld
folken läste ännu vindarnas ord
markernas
molnens
stenarnas
regnens
havens
allts
ord
folken lyssnade till träden
vid vissa punkter kunde vresiga röster
vresröster höras
träden lever inte
har inte ett hjärta
träden är
träd
vid vissna punkter liknande dessa var det
träden ruskade rötter
skakade
grenar
åkallade vindmästaren
vilken virvlade
yrde upp
damm
vid dessa punkter mindes de dammiga
jordens hjärta såg trädens stammar glöda
hörde hennes sång i hans hand
folken skrev ännu sina vandringar i sanden
i leran
i markerna
slingrande frivägar, oplanade
fyllda skattgömmor
nålsfina kurvor med stygn vackra
de hörde henne komma redan i hennes längsta avstånd
hon mätte aldrig avstånden
log endast med slutna ögon in i moln
skuggade ögonen med handen och de såg regnbågsfåglar ploga himlars åkrar
såg himlafolken så stjärnkornen, regnbågsorden stiga upp ur örtasängar, upp ur värnadsbäddar
hon särade lätt på fingrar och de såg regnbågsfåglar komma med regnbågsorden
de hörde henne komma redan i hennes mittersta avstånd
hon mätte aldrig avstånden
log endast med slutna ögon smekte hon bergens väggar
det var detta de såg i hennes annalkandes närhet skimrade bergen röda och de hörde hennes fotbjällror, hörde vandringsstavens amuletter tala i vinden följande hjärtats rytm, därav upplevde de hennes varmglädje, de vilka vågade frös ej fryser ej, det var detta de såg i hennes annalkandes närhet skimrade bergen röda och de hörde hennes fotbjällror, hörde vandringsstavens amuletter tala i vinden såg hennes hjärteld värma nattens köld
de hörde henne komma redan i hennes närmsta avstånd
hon mätte aldrig avstånden
log endast in i vägkanterna
och renar steg upp ur dem
björkar svartvita skator öppnade samt slöt punkterna
riste susande sina långa
böljande
grönskimmerhår
lavan andades doftande
kattfötter mjuka log
myrens guld
lockar
ögonbidan
de kunde se dammröken virvla upp
vägdammen öppnade slussar
fylldes av vattens
kaskaders
dånande
de visste
ännu en natt
ännu en
hon plägade sända sin skugga först
ljus är hennes skugga, ljusbärande
ett ljusämbar
den gryningen ser de henne lyfta kölddimman ur deras hudar
de möter hennes ansikte i gryningsvinden
de ser henne sitta vid brunnen
de har samlat pinnar
samlat föda till elden
eldvakaren lyfter sakta vakandeblads flikar
hon
nalkas
vid brunnen upplevde hon eldens trippande längtan
punkten är kommen
unghästen fylld av iver att bära
bära honom nedför bergssluttningarnas röda sand
in i gräshavets väntande vingar
hon ser honom giva
hästen fri
och vid deras ankomst flyger canyonfåglar upp
gräsvingar omfamnar deras iver in i lugn
de ser henne sitta vid brunnen
hon löser stenarna ur håret
en efter en släpper
hon
lyssnande
till stenregnens eko
de ser hennes bröst rodna vid inkännandet
inupplevandet av är
hon hade vandrat, vandrar långt
de bjuder hennes steg vila
ur dammhöljda moln avkläder de hennes vandringar
ur nektarskålar gives fötternas minnesleenden näring
ur flodbrunn giver de henne vatten att dricka att skölja sitt ansiktes mötta
ur flodbädd giver de henne rötter att äta och hon tuggar långsamt lyssnande in
hon ser in i deras rörelser
bjuder dem sitta
äntligen besvaras
eldlängtans
trippande
han glider av hästen
låter hästen beta lugn i gräshav
sätter sig med ansikte vänt till henne
ser
hennes
kvinna
hon är en kvinna i eldens ögonskimmer
hon följer hans rörelser
kunde jag se in i dina ögon
undrar jag
om
om
upphör att vara
eller kanske stegrar sig hästen
kanske stegrar sig ordsagda bruk
hon släpper honom
hans rörelse
in i
vad är det du ser man
är det ditt ena öga
hon ser in i deras rörelser
bjuder dem sitta
äntligen besvaras
eldlängtans
trippande
eldvakaren lyfter vakandebladen helt
vindmästaren bugar sig inför blåser lätt vid
hon väcker elden i sitt bröst
varför ylar natten
hon lyssnar
lyssnar in i frågevinden
lyfter snäckan ur havs silvervita
varför ylar natten
därför att natten är en varg
vilken vakar med stjärnorna
bär månsilvret i sitt bröst
bär solguldet i sitt bröst
därför ylar natten
*
med dig
vakar drömmen
drömmen är
i du
vida vingar lyfte täcke gnistrande
fjädrar
i fjädrar är
vingar gives tanke
egen
din
drömvakar många
så
se
du valde rundeln
den
just
öga; natten i
nattens
i in föll du
stämma klara
dess; till lyssna
kylan icke räds
slöts ögonen över ishinna
drogs sakta
vaken; föll in
stränder stjärnklara
nattens
i in föll jag
trodde
rundel – mörk
rundel
råmande
isar
duntäcke gnistrande
havet över lagd isen
isen på mig – befann
natten i mig – befann
vida vingar lyfte täcke gnistrande
isar råmade av
väcktes natten
i in ögonen slöts
väcktes
av råmande isar
gnistrande täcke lyfte vingar vida
befann mig i natten
befann mig på isen
isen lagd över havet
gnistrande duntäcke
isar
råmande
rundel
mörk rundel
trodde jag föll in i nattens stjärnklara stränder
föll in i vaken
sakta drogs ishinnan över
ögonen slöts
räds icke kylan
lyssna till dess klara stämma
du föll in i natten
i nattens öga
just den rundeln valde du
se så många drömvakar
din egen tanke gives vingar
är fjäder, fjädrar i
gnistrande täcke lyfte vingar vida
du är i dröm
drömmen
vakar
med
dig
*
det var en gång fjärran helt nära en by, det var en gång fjärran helt nära en by flera byar
vägarna var slingrande frivägar, oplanade
fyllda skattgömmor
nålsfina kurvor med stygn vackra
kojor hus tält tempel låg spinnande i ring
i mitten i eldskål i eldgrop i stenring
vid vissa punkter
andades eld
vandrare kunde se röken stiga
var slingrande frivägar, oplanade
fyllda skattgömmor
nålsfina kurvor med stygn vackra
eldvakaren plägade mana eld in i vila
vid vissa punkter
lades vakandeblad över
slumra
ro
dina
vackra ögon
eld
folken läste ännu vindarnas ord
markernas
molnens
stenarnas
regnens
havens
allts
ord
folken lyssnade till träden
vid vissa punkter kunde vresiga röster
vresröster höras
träden lever inte
har inte ett hjärta
träden är
träd
vid vissna punkter liknande dessa var det
träden ruskade rötter
skakade
grenar
åkallade vindmästaren
vilken virvlade
yrde upp
damm
vid dessa punkter mindes de dammiga
jordens hjärta såg trädens stammar glöda
hörde hennes sång i hans hand
folken skrev ännu sina vandringar i sanden
i leran
i markerna
slingrande frivägar, oplanade
fyllda skattgömmor
nålsfina kurvor med stygn vackra
de hörde henne komma redan i hennes längsta avstånd
hon mätte aldrig avstånden
log endast med slutna ögon in i moln
skuggade ögonen med handen och de såg regnbågsfåglar ploga himlars åkrar
såg himlafolken så stjärnkornen, regnbågsorden stiga upp ur örtasängar, upp ur värnadsbäddar
hon särade lätt på fingrar och de såg regnbågsfåglar komma med regnbågsorden
de hörde henne komma redan i hennes mittersta avstånd
hon mätte aldrig avstånden
log endast med slutna ögon smekte hon bergens väggar
det var detta de såg i hennes annalkandes närhet skimrade bergen röda och de hörde hennes fotbjällror, hörde vandringsstavens amuletter tala i vinden följande hjärtats rytm, därav upplevde de hennes varmglädje, de vilka vågade frös ej fryser ej, det var detta de såg i hennes annalkandes närhet skimrade bergen röda och de hörde hennes fotbjällror, hörde vandringsstavens amuletter tala i vinden såg hennes hjärteld värma nattens köld
de hörde henne komma redan i hennes närmsta avstånd
hon mätte aldrig avstånden
log endast in i vägkanterna
och renar steg upp ur dem
björkar svartvita skator öppnade samt slöt punkterna
riste susande sina långa
böljande
grönskimmerhår
lavan andades doftande
kattfötter mjuka log
myrens guld
lockar
ögonbidan
de kunde se dammröken virvla upp
vägdammen öppnade slussar
fylldes av vattens
kaskaders
dånande
de visste
ännu en natt
ännu en
hon plägade sända sin skugga först
ljus är hennes skugga, ljusbärande
ett ljusämbar
den gryningen ser de henne lyfta kölddimman ur deras hudar
de möter hennes ansikte i gryningsvinden
de ser henne sitta vid brunnen
de har samlat pinnar
samlat föda till elden
eldvakaren lyfter sakta vakandeblads flikar
hon
nalkas
vid brunnen upplevde hon eldens trippande längtan
punkten är kommen
unghästen fylld av iver att bära
bära honom nedför bergssluttningarnas röda sand
in i gräshavets väntande vingar
hon ser honom giva
hästen fri
och vid deras ankomst flyger canyonfåglar upp
gräsvingar omfamnar deras iver in i lugn
de ser henne sitta vid brunnen
hon löser stenarna ur håret
en efter en släpper
hon
lyssnande
till stenregnens eko
de ser hennes bröst rodna vid inkännandet
inupplevandet av är
hon hade vandrat, vandrar långt
de bjuder hennes steg vila
ur dammhöljda moln avkläder de hennes vandringar
ur nektarskålar gives fötternas minnesleenden näring
ur flodbrunn giver de henne vatten att dricka att skölja sitt ansiktes mötta
ur flodbädd giver de henne rötter att äta och hon tuggar långsamt lyssnande in
hon ser in i deras rörelser
bjuder dem sitta
äntligen besvaras
eldlängtans
trippande
han glider av hästen
låter hästen beta lugn i gräshav
sätter sig med ansikte vänt till henne
ser
hennes
kvinna
hon är en kvinna i eldens ögonskimmer
hon följer hans rörelser
kunde jag se in i dina ögon
undrar jag
om
om
upphör att vara
eller kanske stegrar sig hästen
kanske stegrar sig ordsagda bruk
hon släpper honom
hans rörelse
in i
vad är det du ser man
är det ditt ena öga
hon ser in i deras rörelser
bjuder dem sitta
äntligen besvaras
eldlängtans
trippande
eldvakaren lyfter vakandebladen helt
vindmästaren bugar sig inför blåser lätt vid
hon väcker elden i sitt bröst
varför ylar natten
hon lyssnar
lyssnar in i frågevinden
lyfter snäckan ur havs silvervita
varför ylar natten
därför att natten är en varg
vilken vakar med stjärnorna
bär månsilvret i sitt bröst
bär solguldet i sitt bröst
därför ylar natten
*
med dig
vakar drömmen
drömmen är
i du
vida vingar lyfte täcke gnistrande
fjädrar
i fjädrar är
vingar gives tanke
egen
din
drömvakar många
så
se
du valde rundeln
den
just
öga; natten i
nattens
i in föll du
stämma klara
dess; till lyssna
kylan icke räds
slöts ögonen över ishinna
drogs sakta
vaken; föll in
stränder stjärnklara
nattens
i in föll jag
trodde
rundel – mörk
rundel
råmande
isar
duntäcke gnistrande
havet över lagd isen
isen på mig – befann
natten i mig – befann
vida vingar lyfte täcke gnistrande
isar råmade av
väcktes natten
i in ögonen slöts
kunde
kunde jag se in i dina ögon
undrar jag om, om upphör att vara eller kanske stegrar sig ordsagda bruk
undrar jag om, om upphör att vara eller kanske stegrar sig ordsagda bruk
söndag 25 september 2011
klipporna
jag kan i vindarna
höra vemodsängder andas
stilla
uppgivenhet
jag frågar dig vind
hur kan uppgivenhet vara stilla
det är så i det handen stranden vandrats förbi
upprepanden
livet upplever maskorna
sömmen repas upp
och i intet andas stillheten
den är det vilken omfamnar såret
den är det vilken håller händerna över såret
ser du henne sitta vid elden
hon lagar strumpor
ser du
hur hon gör
hon följer mönstret
det är detta intet förtäljer uppgivenheten
i är
är
och vinden skall hålla dina händer
är detta uppgivenhet frågar jag dig
är detta stilla uppgivenhet
det är det
uppgivenheten håller sig
sig
stilla
lyssnar till hjärtats vind vilken säger
först måste vi hela såret annars rinner allt ut
detta är inte att lägga ett lock över
det är att se, se i begrundansdjup i visshet av
att såret är icke ett sår
det är visshetens brinnande låga
känslan är att du människa
givit upp ty du är framåtlutad med kupade händer
över denna låga, är fokuserad i total närvaro
ty du vet att denna låga är meningens glödtråd
hur kan detta vara stillhet
ser du katten vid spisen
hoprullad är katten
katten är stilla
katten spinner
ty katten upplever värmen
det gör dina händer över lågan
är denna uppgivenhet min
så frågar jag dig
visst är den din uppgivenhet
så är den allas uppgivenhet vilken bär tårade ögon
av osedda markers blomning
och uppgivenhet andas alla havs diamanter
se
natten upplysas
i dig
*
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
en gång steg klipporna ur havet. först sträckte klipporna ut benen, sakta mycket sakta
sakta sävligt ty de benen hade ej varit sträckta i evinnerliga havsandningar.
havet, haven hade cirklat många gånger om
tinderögonen vid elden såg frågande i berättarljusets ansikte,
tystbladet lade sig en stund i kretsen av stjärnor
undrar du varför jag ständigt skriver cirklar, havet cirklar
den enda fråga jag till din undran viskar är – varifrån tror du kvarnhjulen kom från, skovelhjulen kom från. och visst var det så att vattenfolken visade människofärder hur de kan lyfta vatten
tystbladet rörde sig litegrann, en aning och tinderögonen fann lugn
nåväl, klipporna hade länge drömt detta tillstånd, ända fram till denna exakta stund.
de rätade ut benen ur den sammanhållna rörelsen.
åter såg tinderögonen undrande ut.
har du sett valar stiga upp ur havet eller lyft din hand samt prova rörelsen av att mjukt stryka undan en hårlock från din panna, från dina ögon, en regndroppe från ditt ansikte från pannans radband, en slöja från ansiktet, eller helt enkelt vika undan täcket i morgonsolen.
berättarljuset log kärlek i det detta såg tinderögonens händer stiga in i fågelvingar, så vackra rörde vingarnas rörelser sig genom tystkronan
den rörelsen använder klipporna, använde klipporna och havet särade särar sina slutna ögonlock, ögonvingar, ögonfåglar viker undan molntäcke stiger ur sömn in i drömvisa vandringar
det var inte så att klipporna vandrade länge för den skull långt. klipporna satte sig vakande vid havet, i nätternas släckta vemod vaka de med henne, vaka de med gryningsstrimmans bud, det är fullbordat
så mycket älskar klipporna havens sånger, så mycket älskar haven klippornas sånger, så mycket älskar de varandras händer i varande.
nu kunde klipporna se havet, uppleva havets berörelse och klipporna kupade sina händer för att möta havet och havet lade sig mjukt tillrätta
se viskade havet, se viskade vindar
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida. mjuka vackra böljande linjer, mjuka kullar dalar, vi är vackra, vackra tillsammans, i fjärran hörde de en vemodsklang av vissnad kvinnoblommas bladhänder, klipporna fällde tröstandeljus genom ådror bedjandes nå henne
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida.
och klipporna visste att de var och är en del av allt detta vackra
klipporna såg friängarna med gräshav med ängsblommor såg öppna frividder, hörde ljud stämmor, röster sade vinden. röster var det visst oslipade eggar gälla skärande talade om, om haven om klipporna, sparkade undan stenar i vandring, talade om molnen om himlarna om varandra, om utan ögon, om bakom ryggar.
klipporna ryste samt sökte förtälja rösterna skönhetens sanna varande, pudrade glitterljus i fingerfåror, pudrade skimmervärme i hudars sprickor, rösterna, rösterna hade svårt att höra klipporna, rösterna satte sig över
klipporna skådade i det rösterna sov
var det molnen vilka strövade
vinden viskar får
får är detta, lamm är detta
så mjuka de ser ut
andra röster bar vindar fram
barfotafötter kittlandemjukas rörelse
klipporna hördeupplevde silverblad svischande i ängen
ett underligt ljud, vinden satte sig en stund i klippans hand, detta är skäror, de skördar säden, detta är skäror är knivar med vass egg, de skördar säden till höstan till vinterstormarnas ylanden. det borde göra ont viskade klipporna, det skälver i oss alldeles innan, det borde göra ont ändock lägger sig ängsgräset ned i glädje till mättnad, det gör inte ont på det viset rörde vinden vid klippornas panna,
löv, blad dansade virvlade ysterdanser i luften i markerna
barfotafötters pärlljus
vinden rörde vid smärtans pilträd, dessa finns i allt detta
länge kunde klipporna se eldar dansa i nattljusen, rösterna var varma ljusa i elddansernas skimmer. i dagsljusen var de mera skarpa återigen lätta till gällhet, taggiga eggar, brustna silverblad. eldar blev allt färre, märkliga ljussken begynte uppta nattljusens milda ögon, eldar blev allt färre och så en dag upplevde klipporna skarpa hugg. rösterna bröt stenar med hackor och spett, bröt bitar ur klipporna utan frågor, frågeljus utan berättelser om, varför
utan förklaringsljus
det gjorde ont, visst gjorde det. det vilket gjorde mest ont var, var rösternas okänsla ändå ville klipporna tro att det vilket skedde var av godo. och visst var stenarna brutna ur men ändock var de samman med klipporna vid havet. då och då hördes stenarnas kvedosånger, då och då steg stenarnas kvedosånger in, i vindarna höres vemodsängder andas, stilla uppgivenhet, stenarna pressades samman, hölls fast, det brände, det kylde, det skavde. klipporna såg en mur växa upp, en stenmur delade ängen, ängens ansikte, ängens bröst bar ett skrovligt ärr och stenarna grät, rösterna trodde det var regn i nätternas släckta, och inte var detta klippornas vilja, stenarnas vilja.
i intet andas stillheten, den är det vilken omfamnar såret, den är det vilken håller händerna över såret. vid kanske mitten av muren växte ett träd fram, ett synnerligen sällsynt träd, krona vid, rötter vida, stammen stadig. ändock lutade trädet sig omfamnandes talandes med muren, med ängen, med dimman, med allt och i nattljusens vakande skedde det.
inte någon av rösterna såg trädet kupa händer runt sten efter sten. kastade varsamt stenar i vidbåge in i havets mottagande händer. och stenbarnen lade sig till ro i havet med klipporna.
däri växa rosenbladssången in i ängens helade marker.
och trädet, trädet står i ängens vida cirkel vakar över liven, frigör de fångna. och högt upp i cirkelns eviga eld svävar örnen svävar kondoren i balansströmmar
och där
där under trädet växer drömorden mina
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner till din ära moder
i kärlek ur våra hjärtan
uppstigna är vi ur drömvakar
vakande är vi
med lågor i handbladsskålar
berättarljuset svepte med ögonvingar drömstoff i tinderljusögon
nu hoprullade i vakandesömn.
Bredde kärleksmantel över de sovande
vakande, bad eld
glödskimra
bad daggens diamanter vaka
med deras ljus
med deras värme
så lyfte hon
färdas med månstrimma till berget
bergets skål där hon vakar med ordens bladregn
stänker regnbågsvatten i törstandestigar
och längtanssorgen öppnar sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner
till din ära moder
i kärlek ur
mitt hjärta
höra vemodsängder andas
stilla
uppgivenhet
jag frågar dig vind
hur kan uppgivenhet vara stilla
det är så i det handen stranden vandrats förbi
upprepanden
livet upplever maskorna
sömmen repas upp
och i intet andas stillheten
den är det vilken omfamnar såret
den är det vilken håller händerna över såret
ser du henne sitta vid elden
hon lagar strumpor
ser du
hur hon gör
hon följer mönstret
det är detta intet förtäljer uppgivenheten
i är
är
och vinden skall hålla dina händer
är detta uppgivenhet frågar jag dig
är detta stilla uppgivenhet
det är det
uppgivenheten håller sig
sig
stilla
lyssnar till hjärtats vind vilken säger
först måste vi hela såret annars rinner allt ut
detta är inte att lägga ett lock över
det är att se, se i begrundansdjup i visshet av
att såret är icke ett sår
det är visshetens brinnande låga
känslan är att du människa
givit upp ty du är framåtlutad med kupade händer
över denna låga, är fokuserad i total närvaro
ty du vet att denna låga är meningens glödtråd
hur kan detta vara stillhet
ser du katten vid spisen
hoprullad är katten
katten är stilla
katten spinner
ty katten upplever värmen
det gör dina händer över lågan
är denna uppgivenhet min
så frågar jag dig
visst är den din uppgivenhet
så är den allas uppgivenhet vilken bär tårade ögon
av osedda markers blomning
och uppgivenhet andas alla havs diamanter
se
natten upplysas
i dig
*
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
en gång steg klipporna ur havet. först sträckte klipporna ut benen, sakta mycket sakta
sakta sävligt ty de benen hade ej varit sträckta i evinnerliga havsandningar.
havet, haven hade cirklat många gånger om
tinderögonen vid elden såg frågande i berättarljusets ansikte,
tystbladet lade sig en stund i kretsen av stjärnor
undrar du varför jag ständigt skriver cirklar, havet cirklar
den enda fråga jag till din undran viskar är – varifrån tror du kvarnhjulen kom från, skovelhjulen kom från. och visst var det så att vattenfolken visade människofärder hur de kan lyfta vatten
tystbladet rörde sig litegrann, en aning och tinderögonen fann lugn
nåväl, klipporna hade länge drömt detta tillstånd, ända fram till denna exakta stund.
de rätade ut benen ur den sammanhållna rörelsen.
åter såg tinderögonen undrande ut.
har du sett valar stiga upp ur havet eller lyft din hand samt prova rörelsen av att mjukt stryka undan en hårlock från din panna, från dina ögon, en regndroppe från ditt ansikte från pannans radband, en slöja från ansiktet, eller helt enkelt vika undan täcket i morgonsolen.
berättarljuset log kärlek i det detta såg tinderögonens händer stiga in i fågelvingar, så vackra rörde vingarnas rörelser sig genom tystkronan
den rörelsen använder klipporna, använde klipporna och havet särade särar sina slutna ögonlock, ögonvingar, ögonfåglar viker undan molntäcke stiger ur sömn in i drömvisa vandringar
det var inte så att klipporna vandrade länge för den skull långt. klipporna satte sig vakande vid havet, i nätternas släckta vemod vaka de med henne, vaka de med gryningsstrimmans bud, det är fullbordat
så mycket älskar klipporna havens sånger, så mycket älskar haven klippornas sånger, så mycket älskar de varandras händer i varande.
nu kunde klipporna se havet, uppleva havets berörelse och klipporna kupade sina händer för att möta havet och havet lade sig mjukt tillrätta
se viskade havet, se viskade vindar
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida. mjuka vackra böljande linjer, mjuka kullar dalar, vi är vackra, vackra tillsammans, i fjärran hörde de en vemodsklang av vissnad kvinnoblommas bladhänder, klipporna fällde tröstandeljus genom ådror bedjandes nå henne
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida.
och klipporna visste att de var och är en del av allt detta vackra
klipporna såg friängarna med gräshav med ängsblommor såg öppna frividder, hörde ljud stämmor, röster sade vinden. röster var det visst oslipade eggar gälla skärande talade om, om haven om klipporna, sparkade undan stenar i vandring, talade om molnen om himlarna om varandra, om utan ögon, om bakom ryggar.
klipporna ryste samt sökte förtälja rösterna skönhetens sanna varande, pudrade glitterljus i fingerfåror, pudrade skimmervärme i hudars sprickor, rösterna, rösterna hade svårt att höra klipporna, rösterna satte sig över
klipporna skådade i det rösterna sov
var det molnen vilka strövade
vinden viskar får
får är detta, lamm är detta
så mjuka de ser ut
andra röster bar vindar fram
barfotafötter kittlandemjukas rörelse
klipporna hördeupplevde silverblad svischande i ängen
ett underligt ljud, vinden satte sig en stund i klippans hand, detta är skäror, de skördar säden, detta är skäror är knivar med vass egg, de skördar säden till höstan till vinterstormarnas ylanden. det borde göra ont viskade klipporna, det skälver i oss alldeles innan, det borde göra ont ändock lägger sig ängsgräset ned i glädje till mättnad, det gör inte ont på det viset rörde vinden vid klippornas panna,
löv, blad dansade virvlade ysterdanser i luften i markerna
barfotafötters pärlljus
vinden rörde vid smärtans pilträd, dessa finns i allt detta
länge kunde klipporna se eldar dansa i nattljusen, rösterna var varma ljusa i elddansernas skimmer. i dagsljusen var de mera skarpa återigen lätta till gällhet, taggiga eggar, brustna silverblad. eldar blev allt färre, märkliga ljussken begynte uppta nattljusens milda ögon, eldar blev allt färre och så en dag upplevde klipporna skarpa hugg. rösterna bröt stenar med hackor och spett, bröt bitar ur klipporna utan frågor, frågeljus utan berättelser om, varför
utan förklaringsljus
det gjorde ont, visst gjorde det. det vilket gjorde mest ont var, var rösternas okänsla ändå ville klipporna tro att det vilket skedde var av godo. och visst var stenarna brutna ur men ändock var de samman med klipporna vid havet. då och då hördes stenarnas kvedosånger, då och då steg stenarnas kvedosånger in, i vindarna höres vemodsängder andas, stilla uppgivenhet, stenarna pressades samman, hölls fast, det brände, det kylde, det skavde. klipporna såg en mur växa upp, en stenmur delade ängen, ängens ansikte, ängens bröst bar ett skrovligt ärr och stenarna grät, rösterna trodde det var regn i nätternas släckta, och inte var detta klippornas vilja, stenarnas vilja.
i intet andas stillheten, den är det vilken omfamnar såret, den är det vilken håller händerna över såret. vid kanske mitten av muren växte ett träd fram, ett synnerligen sällsynt träd, krona vid, rötter vida, stammen stadig. ändock lutade trädet sig omfamnandes talandes med muren, med ängen, med dimman, med allt och i nattljusens vakande skedde det.
inte någon av rösterna såg trädet kupa händer runt sten efter sten. kastade varsamt stenar i vidbåge in i havets mottagande händer. och stenbarnen lade sig till ro i havet med klipporna.
däri växa rosenbladssången in i ängens helade marker.
och trädet, trädet står i ängens vida cirkel vakar över liven, frigör de fångna. och högt upp i cirkelns eviga eld svävar örnen svävar kondoren i balansströmmar
och där
där under trädet växer drömorden mina
och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner till din ära moder
i kärlek ur våra hjärtan
uppstigna är vi ur drömvakar
vakande är vi
med lågor i handbladsskålar
berättarljuset svepte med ögonvingar drömstoff i tinderljusögon
nu hoprullade i vakandesömn.
Bredde kärleksmantel över de sovande
vakande, bad eld
glödskimra
bad daggens diamanter vaka
med deras ljus
med deras värme
så lyfte hon
färdas med månstrimma till berget
bergets skål där hon vakar med ordens bladregn
stänker regnbågsvatten i törstandestigar
och längtanssorgen öppnar sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner
till din ära moder
i kärlek ur
mitt hjärta
lördag 24 september 2011
härvande
i skymningskjolar
böljande
föres livsgärning till
så vackra skölja himlar härvor av garn
grytor
rundmagade svartjärn
burna av
trenne
ben
svartjärns rundmagade grytor
skänka skymningsdimma i ängshänder
stenringar
glöda
ur
regnströdda
dofter
av svampars milda färgbad
hela natten
rör kvinnorna
i skymningskjolar böljande
föres livsgärning till
härvor
kvinnorna röra
natten hela
i grytor
hela natten vaka de
kvinnorna
deras ansikten skimra
skimra
i berättargivande
värme
sakta
skrida hon
hon från havet närmre
kvinnorna
skaka
härvor fria
i
trädhänder
hänga färgringar
i
gryningens första
klang
kalla hon
hon väverskor till
och dagen sejda de vacker till
böljande
föres livsgärning till
så vackra skölja himlar härvor av garn
grytor
rundmagade svartjärn
burna av
trenne
ben
svartjärns rundmagade grytor
skänka skymningsdimma i ängshänder
stenringar
glöda
ur
regnströdda
dofter
av svampars milda färgbad
hela natten
rör kvinnorna
i skymningskjolar böljande
föres livsgärning till
härvor
kvinnorna röra
natten hela
i grytor
hela natten vaka de
kvinnorna
deras ansikten skimra
skimra
i berättargivande
värme
sakta
skrida hon
hon från havet närmre
kvinnorna
skaka
härvor fria
i
trädhänder
hänga färgringar
i
gryningens första
klang
kalla hon
hon väverskor till
och dagen sejda de vacker till
föra bakom
att föra någon bakom ljuset
är ej
att föra denna i mörker
är ej att lägga händer över dennes ögon
ty ljuset lyser upp mörkret
är ej
att föra denna i mörker
är ej att lägga händer över dennes ögon
ty ljuset lyser upp mörkret
ordvördnad
i ett av alla ögonblick
kan skönheten
omfamna
dig
du ser orden
egentligen utan tolkning
jag ser ord vika upp bladen inför dig
ser dina händer varsamt röra vid det du ser
oändligt varsamt
uttrycker du din upplevelse
detta
utan att störa ordklangens
doft
kan skönheten
omfamna
dig
du ser orden
egentligen utan tolkning
jag ser ord vika upp bladen inför dig
ser dina händer varsamt röra vid det du ser
oändligt varsamt
uttrycker du din upplevelse
detta
utan att störa ordklangens
doft
nattskepp
vet du vad mörkret är
den vackra natten
ibland
helt så kallat släckt
natten är
indigoskepp
fören nosar in i dimbalkar bärande tak
aktern följer följesamt med
du är i en hand
vaggande
doftande
skogar höjder vidder
händer silverblad upplevande händer
kvistar skov
master
ankare
roder
kompassnålen följer rosens väg
indigosegel
andas
inreriken öppnas vida vingar
blåblommande
till skallror bruna
linnelärft
ängsullsfältens skimrandevita
bomullsmjuka moln
i nattflodens djupblå händer
gavs de vitsolars djupblå midnattsdröm
mattade av vindar
av sols torkan
böljande tält
flammande eldar
mjuka
böljande höfter
bjällror
kvinnosånger
kvinnofägring
mäns mantelvärnads
ögon fyllda
i nattens klara tändas stjärnor
haven sträcker fingrar
väter seglen
doften stiger till dig
ur nattens händer
hav
tinderljusstänk
tång
klippor
allt det nattens skepp strävar i
i gryning
rodnar de sovandes
kinder
strimma är en fjäder
vilken lägges i din hand
så skriv mig orden
talade
den vackra natten
ibland
helt så kallat släckt
natten är
indigoskepp
fören nosar in i dimbalkar bärande tak
aktern följer följesamt med
du är i en hand
vaggande
doftande
skogar höjder vidder
händer silverblad upplevande händer
kvistar skov
master
ankare
roder
kompassnålen följer rosens väg
indigosegel
andas
inreriken öppnas vida vingar
blåblommande
till skallror bruna
linnelärft
ängsullsfältens skimrandevita
bomullsmjuka moln
i nattflodens djupblå händer
gavs de vitsolars djupblå midnattsdröm
mattade av vindar
av sols torkan
böljande tält
flammande eldar
mjuka
böljande höfter
bjällror
kvinnosånger
kvinnofägring
mäns mantelvärnads
ögon fyllda
i nattens klara tändas stjärnor
haven sträcker fingrar
väter seglen
doften stiger till dig
ur nattens händer
hav
tinderljusstänk
tång
klippor
allt det nattens skepp strävar i
i gryning
rodnar de sovandes
kinder
strimma är en fjäder
vilken lägges i din hand
så skriv mig orden
talade
längtanssorg
hon står under den glödande lönnen
fingrar
är gnistrande
rubiner
vän
var är dina smaragdblad
vän
var är gungan du vaggade mina drömmar i
lönnen skakar sitt vackra hår
hon står i ringen av
rödhänder
längtanssorg
ur marken
växer
droppar
regn
droppar
viker ut blad
är
klangskålar
rödhänder
värnar
hon sitter under den glödande lönnen
fingrar
är
rena
kristallstavar
hon väcker klanger
ur sin
längtanssorg
lönnen flätar fingrar
sätt dig i
låt mig vagga dina drömmar
jag är inte det de säger
vind hör annalkandes kallan
vänder ansikte
till
låt oss plantera din längtanssorg
här invid lönnen
följa de tolv rosornas
uppfyllelse
den
vinden flyr icke
den lägger armen runt axlar
ser djupt in i ögon
säger
kom
vi vandrar hem
fingrar
är gnistrande
rubiner
vän
var är dina smaragdblad
vän
var är gungan du vaggade mina drömmar i
lönnen skakar sitt vackra hår
hon står i ringen av
rödhänder
längtanssorg
ur marken
växer
droppar
regn
droppar
viker ut blad
är
klangskålar
rödhänder
värnar
hon sitter under den glödande lönnen
fingrar
är
rena
kristallstavar
hon väcker klanger
ur sin
längtanssorg
lönnen flätar fingrar
sätt dig i
låt mig vagga dina drömmar
jag är inte det de säger
vind hör annalkandes kallan
vänder ansikte
till
låt oss plantera din längtanssorg
här invid lönnen
följa de tolv rosornas
uppfyllelse
den
vinden flyr icke
den lägger armen runt axlar
ser djupt in i ögon
säger
kom
vi vandrar hem
fredag 23 september 2011
eldmoln
natten öppnade sitt täcke
ur pärlugglas vingar
rörde vid marker
med ögonljus
eldmolnen
omhöljer mina ögon
seglar in i turkosers apachesånger
och trumman
trumman är
mitt
hjärtas
pulsandning
av dina händers
rörelse
och vinden rör vid fotsulors slitna
silvermolnsfåglar
bär
mitt drömblad ini
eld
smyckeljus
kupa din hand under den sargades fot
invänta helandeklangen
i det skall kärleksregnen
omfamna
öknar
öknars törstande
torkande stränders bidan
och vid den uppstigna
oasen
kan du andas
smyckeljus
torsdag 22 september 2011
stig fram
oh man
oh kvinna
se varandra
ur din manvärdighet
ur din kvinnovärdighet
stig fram
oh vackra
lägg varandras händer i varandra
var vingar
lev edra kärlekens vingar
den kärleken fångar ej
håller icke fast
den flyger genom sammanvingar fri
i berörelse
oh man
oh kvinna
se varandra
i din manvärdighet
i din kvinnovärdighet
oh kvinna
se varandra
ur din manvärdighet
ur din kvinnovärdighet
stig fram
oh vackra
lägg varandras händer i varandra
var vingar
lev edra kärlekens vingar
den kärleken fångar ej
håller icke fast
den flyger genom sammanvingar fri
i berörelse
oh man
oh kvinna
se varandra
i din manvärdighet
i din kvinnovärdighet
sätt dig
sätt
dig
plantera dig under trädets krona
se
stig in i
varje blads
färg form rörelse
kan du
döma ett enda av dessa blad
utan att utelämna de övriga
utan att utelämna stammen
samt rötterna
samt
dig själv
dina
ögon
är det möjligt att i ett sådant dömande
vara
helt
totalt
ren
vad är det jag säger;
jag säger;
i en värld där kärlek andas
är den enda domen
lev i din kärlek
allts kärlek
där dömes ej över
där dömes med
dömes till är
minns
du
är
kärlek
dig
plantera dig under trädets krona
se
stig in i
varje blads
färg form rörelse
kan du
döma ett enda av dessa blad
utan att utelämna de övriga
utan att utelämna stammen
samt rötterna
samt
dig själv
dina
ögon
är det möjligt att i ett sådant dömande
vara
helt
totalt
ren
vad är det jag säger;
jag säger;
i en värld där kärlek andas
är den enda domen
lev i din kärlek
allts kärlek
där dömes ej över
där dömes med
dömes till är
minns
du
är
kärlek
Himmelsskrudstanke
vad krigar du människa emot, dina egna demoner – vilka är den icke jordfästa tanken i himmelsskrud
i en värld där kärlek andas
är den enda domen
lev i din kärlek
allts kärlek
där dömes ej över
där dömes med
dömes till är
minns
du
är
kärlek
ja jag skrev;
människa träd fram i din värdighet
kvinna
stig fram i din kvinnovärdighet
se modern blöder
så gör kvinnan
och modern kämpar
det vilket är helandets kamp
det är födelse begynnelse
det sägs
att det är krig och vad
vad krigar du människa emot
dina egna demoner
vilka är den icke jordfästa tanken i himmelsskrud
i en värld där kärlek andas
är den enda domen
lev i din kärlek
allts kärlek
där dömes ej över
där dömes med
dömes till är
minns
du
är
kärlek
ja jag skrev;
människa träd fram i din värdighet
kvinna
stig fram i din kvinnovärdighet
se modern blöder
så gör kvinnan
och modern kämpar
det vilket är helandets kamp
det är födelse begynnelse
det sägs
att det är krig och vad
vad krigar du människa emot
dina egna demoner
vilka är den icke jordfästa tanken i himmelsskrud
flagga vimpel
vindar viner i dagens famn
så myckna tyngd rullar in
tror jag tar och hänger mig i flaggstången
inte till hänger mig avsluta
hänger mig i flaggstången
är en vimpel
är en flagga
fyller dina ögon
dansar i vinden
linan håller min hand
så myckna tyngd rullar in
tror jag tar och hänger mig i flaggstången
inte till hänger mig avsluta
hänger mig i flaggstången
är en vimpel
är en flagga
fyller dina ögon
dansar i vinden
linan håller min hand
onsdag 21 september 2011
livsblad
ja
livet består av så många blad
och alla ber oss
helt stilla
skölja dem i våra ögons positiva pol
livet består av så många blad
och alla ber oss
helt stilla
skölja dem i våra ögons positiva pol
nattgåva
vandrade över släckta marker
min hud
en röst
en vind nådde mig
orden vilka ljöd in
är
jag kan tända lågan i din släckta hand
min hud
en röst
en vind nådde mig
orden vilka ljöd in
är
jag kan tända lågan i din släckta hand
ur stekeln
ur stekeln flyger den vackraste livsfjäril
strör solstoff i dina ögons månsilvrande skönhet
strör solstoff i dina ögons månsilvrande skönhet
vinden och flyktigheten
vinden bad flyktigheten sätta sig en stund vid källan, kan du höra ådrorna, flyktigheten var redan på väg, kan du höra ådrorna bad vinden, flyktigheten lutade huvudet till fötterna, nu hör jag - genom fötterna, låt oss förena oss med sången bad vinden, ja det gör vi sade vissheten.
tisdag 20 september 2011
är du
och dansen talade
skarpt
tillrättavisande
till mig
mötte en kvinna
med det mest underbara ansikte
skimrande skymning
skimrande gryning
smaragdens
kopparglödens
ur hav steg hon
räds icke den mannen
se han sitter vakande i trädet
på västra stranden
edra blad
släpper edra trädkronor
till rörelse
och bladen skola finna
varandras
kärlekskropp
och vem är du vilken talar
frågade jag stigen ur dansen
är du
min egen röst
skarpt
tillrättavisande
till mig
mötte en kvinna
med det mest underbara ansikte
skimrande skymning
skimrande gryning
smaragdens
kopparglödens
ur hav steg hon
räds icke den mannen
se han sitter vakande i trädet
på västra stranden
edra blad
släpper edra trädkronor
till rörelse
och bladen skola finna
varandras
kärlekskropp
och vem är du vilken talar
frågade jag stigen ur dansen
är du
min egen röst
eken
på en kulle står han
en svag vind blåser genom väggarna
han huttrar en aning
i boet
pannan
öppnas
han kastar in några kubbar
vågorna driver
vraken
natten är ett skepp
med hissade segel
skuggorna är
ditmålade
av stoft
ur väggen blåser
en svag vind
det är många skott
i länderna
jag ser eken avkläda sig
hårdbarken
i allt detta är
myllrande livrörelse
varsamnäbbar
bjudes
in
ser
eken avkläda sig
hårdbarken
eken
glöder
ser vallarna brista
murbruket
är ändat
bakom alla dessa är
myllrande livrörelse
vallen andas klingande havre
med
blåklintsblå
och i det jag lever med glöden
minns jag
vallmofälten
så sade
eken
en svag vind blåser genom väggarna
han huttrar en aning
i boet
pannan
öppnas
han kastar in några kubbar
vågorna driver
vraken
natten är ett skepp
med hissade segel
skuggorna är
ditmålade
av stoft
ur väggen blåser
en svag vind
det är många skott
i länderna
jag ser eken avkläda sig
hårdbarken
i allt detta är
myllrande livrörelse
varsamnäbbar
bjudes
in
ser
eken avkläda sig
hårdbarken
eken
glöder
ser vallarna brista
murbruket
är ändat
bakom alla dessa är
myllrande livrörelse
vallen andas klingande havre
med
blåklintsblå
och i det jag lever med glöden
minns jag
vallmofälten
så sade
eken
måndag 19 september 2011
stilla nu
jag har lagt mig stilla nu
stilla nu
ser mina vänner dansa med vinden
hör mina vänner strö sånger i jorden
rörelsen
är vacker
jag har lagt mig
stilla nu
stilla nu
insikten har sakta
sakta
fyllt
mig
jag har insett
att
att jag är
ett drömblad
ligger stilla
stilla
nu
mina vänner dansar med vinden
mina vänner strör sånger i jorden
insikten fyller mig
ligger
stilla
nu
och
jag har själv begravt mig
med mina fingrar
mina händer
med mina skovlar
skjuter själv pilen
vilken
antänder
bålet
stilla nu
ser mina vänner dansa med vinden
hör mina vänner strö sånger i jorden
rörelsen
är vacker
jag har lagt mig
stilla nu
stilla nu
insikten har sakta
sakta
fyllt
mig
jag har insett
att
att jag är
ett drömblad
ligger stilla
stilla
nu
mina vänner dansar med vinden
mina vänner strör sånger i jorden
insikten fyller mig
ligger
stilla
nu
och
jag har själv begravt mig
med mina fingrar
mina händer
med mina skovlar
skjuter själv pilen
vilken
antänder
bålet
flodbädd
trädens kronor
andas in
grönvingar
släpper
eldfåglar fria
och jag önskar förtälja dig detta
se mina händer
brända
kupade skålar
blödande
jag vattnar markerna
i hopp om rosenbladens doft
i längtan
att du skall kyssa mina fingerblad
fria
i natten höres regnen
lyssnar till regnens sånger
dessa sånger är
flodens sånger
i natten höres floden stiga
höres regnen falla
och sångerna är
vackra
i floden hör jag natten stiga
stiga upp ur bädden
och natten är
vacker
strör stjärnor i hennes hår
hon sitter i trädkrona
andas in
gröna
blad
hennes händer
är brända
trädkrona glöder höst an
vaggar kvedostämma lugn
hon andas ut
eldfåglar flyger ur trädets krona
och jag skall dansa
körsbärsblad in i vinden
då du ser mina händer blöda
är detta körsbärs mognad
vattnar jorden
i längtan om
att du kysser
mina fingerblad
jag skall vara din kärleksvind
och när du ser
höstens stjärnor falla
är det min längtan att
du skall kyssa mina fingerblad hela
andas in
grönvingar
släpper
eldfåglar fria
och jag önskar förtälja dig detta
se mina händer
brända
kupade skålar
blödande
jag vattnar markerna
i hopp om rosenbladens doft
i längtan
att du skall kyssa mina fingerblad
fria
i natten höres regnen
lyssnar till regnens sånger
dessa sånger är
flodens sånger
i natten höres floden stiga
höres regnen falla
och sångerna är
vackra
i floden hör jag natten stiga
stiga upp ur bädden
och natten är
vacker
strör stjärnor i hennes hår
hon sitter i trädkrona
andas in
gröna
blad
hennes händer
är brända
trädkrona glöder höst an
vaggar kvedostämma lugn
hon andas ut
eldfåglar flyger ur trädets krona
och jag skall dansa
körsbärsblad in i vinden
då du ser mina händer blöda
är detta körsbärs mognad
vattnar jorden
i längtan om
att du kysser
mina fingerblad
jag skall vara din kärleksvind
och när du ser
höstens stjärnor falla
är det min längtan att
du skall kyssa mina fingerblad hela
söndag 18 september 2011
bergen lägger sig ned
berg splittras i tusen delar
virvlar runt med
runt ett eldklot
och solens fingrar rör vid den tunna linjen
tvenne eldfåglar stiger ur
lyfter
vidare
rör sol vid
rödmånes ansikte
stygnen brister
ur hennes mun forsar silver
sols månande
vårde
bergen lägger sig stilla
helt stilla i frid
och solen sträcker sina armar vida
ur dimrök lagd
av allt det gjorda
stryker med fingrar över gräsvindars slummer
och bergen klarnar
sina ögon
hon stiger ur molnvidas
silvervita
klara
kallad till
kvinnan bad
henne
låt mig vila
hon lyfter kvinnan in i vingar
bär henne uppför bergsstigen
visar henne sprickor
såning
gryning
skymning
rör vid vindens beslöjade ansikte
visar kvinnan
i klipphänder
växa en
martall
stammen är vriden med sol
med vind med hav med allt
kronan är ett hav av smaragdstavar
rör vid vindens naknade ansikte
och himlar bär
de skiraste
slöjor
rör vid stigen
hon bär kvinnan till platån
breder ut hennes trötta över marken
lyfter armar höga
breder ut fingrar
och stjärnorna hör hennes stämma
översköljer kvinnan med kristallandning
i månsilvrande natt för de samman hennes kropp
och kvinnan sätter sig upp
och hon
vakar med
kvinnan
dagarna stiger in i nätterna
nätterna stiger in i dagarna
kvinnan sitter helt stilla
stilla i
hel
eld helar
oläkta
hon rör vid hennes skuldror
säckarna är tömda
fäll ut dina
vingar
kvinnan flyger in i ökensolens
stjärnklara
natt
lyfter ur bröstkorg
drömda ansikten
vandrare av
solögon
jag har drömt om
det vackra i
att somna i varandras famn
att vakna i varandras famn
dina läppar mjuka snudda vid
dina ögon
dina fingrar
om allt det vackra
har jag en gång drömt
hur du väcker mina regnbågsfärger
om jag tar alla dessa drömmar
lägger dem i sanden
så sade de att
du
rätte
vilken bränner mitt hjärta
vilken ej lämnar mig
i ro
ro
ro
till
hav
hästen sträcker ut lyfter dimman
hans
ryttarens insikts
hjärta
galopperar
till hennes undsättning
giv icke
upp
min älskade
giv inte
upp
och sanden tvagar det givna
i glödhav silar solordens klangstoff
berg splittras i tusen delar
virvlar runt med
runt ett eldklot
och solens fingrar rör vid den tunna linjen
tvenne eldfåglar stiger ur
lyfter
vidare
sol rör vid
rödmånes ansikte
stygnen brister
ur hennes mun forsar silver
sols månande
vårde
bergen lägger sig stilla
tillrätta
tvenne purpurmoln i öknen
nuddar vid varande
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)