tisdag 27 september 2011

blandad kompott med bär och kärnor

kupa din hand under den sargades fot
invänta helandeklangen

i det skall kärleksregnen
omfamna
öknar

öknars törstande
torkande stränders bidan

och vid den uppstigna
oasen

kan du andas

smyckeljus

det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan

upp och ned
stygnen kan du ej se i förstone
framträder gör de i ditt hjärta

nålen gör icke hål
fyller icke gropar
nålen
löper
ned och upp

ekorre , ekorre med sidensvansen löper uppför stam ur rötter in i krona
skuttar med vinden från gren till gren, till gren från gren utan att tveka
varför skall jag det – tveka - varför skall jag det vinden bär mig jag är en vind med vinden
med ett vigt skutt dansar de in, nålen löper upp och ned, ned och upp

det är vackert se hennes ur ålder stigna, händernas fåror linjer stjärnor regnbågar
fingerstjälkar knoppande blad, ryggen en aning böjd fram in i, håret vitsilvrande flätat med röda blå läderband, hon brukar andas in doften av denna gåva, klädnaden är fröskalad bomullsvit, kjolen är doftande utslagen vit ros, bladen är golvets täcke, hennes fotstigar vilar i solgården rosens mitt

hon brukar andas in doften av denna gåva, i stunder av upplevande medvarandes hjärtesorg ber hon ett av bladen flyga, flyga med gryningsklar knopp,
kvinnostämma bärs in

och varför skall jag vandra i dessa hagar med nakna fingertoppsblad lyfta spettens gropar ur hålsömmar
därför att dessa är gro par
par gror i sådden av solfjädersvindens visshet målar vackra finger topps blad och fjälltoppar andas skimrande vita luften är hennes tunna slöjor böljande i dansen för hans domnade syn
se längtanssorgens är

hon står under den glödande lönnen


fingrar
är gnistrande

rubiner


vän

var är dina smaragdblad


vän

var är gungan du vaggade mina drömmar i



lönnen skakar sitt vackra hår
hon står i ringen av
rödhänder


längtanssorg



ur marken
växer
droppar

regn

droppar


viker ut blad

är


klangskålar


rödhänder
värnar


hon sitter under den glödande lönnen


fingrar
är

rena
kristallstavar


hon väcker klanger


ur sin
längtanssorg


lönnen flätar fingrar
sätt dig i


låt mig vagga dina drömmar
jag är inte det de säger




vind hör annalkandes kallan


vänder ansikte
till






låt oss plantera din längtanssorg

här invid lönnen


följa de tolv rosornas
uppfyllelse



den


vinden flyr icke


den lägger armen runt axlar
ser djupt in i ögon


säger
kom


vi vandrar hem
*

hon är vacker i sitt stilla hennes ögon sköljer jordar
över knän rinner ett täcke ett lapptäcke kanske det är
rinner ut genom den aldrig stängda aldrig låsta dörren
hon väntar budet
kanske

vad syr denna kvinna

bladen är händer, tättslutna till marken ett lapptäcke
ett stjärntäcke, i gryningen synes de silvrande droppljusa
i regn synes de silvrande droppljusa, skulle jag likna detta vid livsrörelse
är det hudens fjun med droppar, knoppar silver klara pärlor
sol vandrar in, i sol – kanske - matta, grågrönvita
stjärnor flikblad tistelblad
kanske tisteln breder ut sina stjärnhänder så
till värn till skydd
sticks gör de
det gör bladen i det du råkar trampa barfota på dem

jag säger dig; tala icke över huvudet på barnen
varför tala om barnen
över
huvudet

barnen
i det barnen är närvarande
och jag frågar dig;
vad innebär detta över huvudet på

kanske innebär det att barnet ej ännu flätat sin korg
samt ännu ej fyllt korgen med tankar, begreppstankar
och varför är huvudskålen nu plötsligt en korg

barnet är mjukkindat med strålandeklara ögonljus
det är gott med korgar
ty det vilket ej hör därtill faller ur

och jag frågar dig säger tistel – tistelöga under blad
varför talar du över hennes bröst

kanske svarar du; därför att jag inlärdes så
då säger jag dig; så dina hjärtfrön

hjärtfrön
andas i

kokonger

i ditt
bröstvärn


tistel slöt ögon


älskade

lägg dina händer till

mitt ansikte

älskade

se mig

se mig djupt in i ögonen

öppna

öppna

det

jag
stängt


stängel med flikiga spetsblad stiger upp ur stjärnblad
knoppen är skimrande hud mjuka fjun rör vid knoppens inre
fjärilssländor spinner ljus spinner värme runt bidan in i tima

tistelöga drömmer strålandevägar ur knoppen stiger
purpurviolett tistelskönhet

fjärilar niger djupt inför vinden
*

solfjädersvind
kysser

hennes krona


rödskimmerskålar

öppnar vingar

flyger
solglöd


spinner pianosträngar
av solguld av månsilver

stämmer

klangharmonin
*

och varför skall jag vandra i dessa hagar stängslade
hon rullar ihop sig alldeles vid bäverdammen
hon har bett dem ta vara på inhägnadsspetten
hon följer bävrarnas i lyssnande byggande balans

hon lyssnar till flodens drömmar
något knäcks
hon rycker till

maran virvlar in
rider hennes drömmar
svarta stormryttare
eldsprutande kaskadögon
piskar upp marans
fasorosslande
strupgrepp
lugna dig
lugna
dig

ur kärleksbädden sträcker hon rosenbladen sträcker handen för nående hans ansiktes inte är nära ur kärleksbädds mjuka sträcker hon handen för nående hans ansikte är inte
marfloden stiger allt högre slår hårt handen
hela hon
vittrar
vinden fattar om innan vittrade skränandevilsna flyr
det faller ett alltidnärvarande stilla regn i bröstet
vallarna håller ännu
vinden hör vattnet
fattar om stilla regnfloder sprungna ur hennes bröst
vattnar huden

vinden håller om och maran andas ut i tacksamhetsljus värme

vet du vad mörkret är

den vackra natten
ibland

helt så kallat släckt

natten är
indigoskepp


fören nosar in i dimbalkar bärande tak
aktern följer följesamt med


du är i en hand


vaggande

doftande

skogar höjder vidder


händer silverblad upplevande händer

kvistar skov
master

ankare

roder


kompassnålen följer rosens väg


indigosegel
andas


inreriken öppnas vida vingar

blåblommande
till skallror bruna

linnelärft

ängsullsfältens skimrandevita
bomullsmjuka moln

i nattflodens djupblå händer
gavs de vitsolars djupblå midnattsdröm


mattade av vindar
av sols torkan

böljande tält
flammande eldar
mjuka
böljande höfter
bjällror


kvinnosånger
kvinnofägring


mäns mantelvärnads
ögon fyllda


i nattens klara tändas stjärnor


haven sträcker fingrar
väter seglen

doften stiger till dig
ur nattens händer

hav
tinderljusstänk
tång
klippor


allt det nattens skepp strävar i


i gryning

rodnar de sovandes
kinder


strimma är en fjäder
vilken lägges i din hand

så skriv mig orden





talade

*
jag kan i vindarna
höra vemodsängder andas

stilla
uppgivenhet

jag frågar dig vind
hur kan uppgivenhet vara stilla

det är så i det handen stranden vandrats förbi
upprepanden

livet upplever maskorna
sömmen repas upp


och i intet andas stillheten


den är det vilken omfamnar såret
den är det vilken håller händerna över såret


ser du henne sitta vid elden
hon lagar strumpor
ser du
hur hon gör

hon följer mönstret

det är detta intet förtäljer uppgivenheten

i är
är

och vinden skall hålla dina händer


är detta uppgivenhet frågar jag dig
är detta stilla uppgivenhet


det är det
uppgivenheten håller sig

sig
stilla

lyssnar till hjärtats vind vilken säger
först måste vi hela såret annars rinner allt ut

detta är inte att lägga ett lock över
det är att se, se i begrundansdjup i visshet av
att såret icke är ett sår

det är visshetens brinnande låga


känslan är att du människa
givit upp ty du är framåtlutad med kupade händer
över denna låga, är fokuserad i total närvaro

ty du vet att denna låga är meningens glödtråd

hur kan detta vara stillhet

ser du katten vid spisen
hoprullad är katten
katten är stilla
katten spinner
ty katten upplever värmen

det gör dina händer över lågan

är denna uppgivenhet min
så frågar jag dig

visst är den din uppgivenhet
så är den allas uppgivenhet vilken bär tårade ögon
av osedda markers blomning


och uppgivenhet andas alla havs diamanter

se
natten upplysas
i dig
*


och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
en gång steg klipporna ur havet. först sträckte klipporna ut benen, sakta mycket sakta
sakta sävligt ty de benen hade ej varit sträckta i evinnerliga havsandningar.
havet, haven hade cirklat många gånger om

tinderögonen vid elden såg frågande i berättarljusets ansikte,
tystbladet lade sig en stund i kretsen av stjärnor
undrar du varför jag ständigt skriver cirklar, havet cirklar
den enda fråga jag till din undran viskar är – varifrån tror du kvarnhjulen kom från, skovelhjulen kom från. och visst var det så att vattenfolken visade människofärder hur de kan lyfta vatten
tystbladet rörde sig litegrann, en aning och tinderögonen fann lugn

nåväl, klipporna hade länge drömt detta tillstånd, ända fram till denna exakta stund.
de rätade ut benen ur den sammanhållna rörelsen.
åter såg tinderögonen undrande ut.
har du sett valar stiga upp ur havet eller lyft din hand samt prova rörelsen av att mjukt stryka undan en hårlock från din panna, från dina ögon, en regndroppe från ditt ansikte från pannans radband, en slöja från ansiktet, eller helt enkelt vika undan täcket i morgonsolen.
berättarljuset log kärlek i det detta såg tinderögonens händer stiga in i fågelvingar, så vackra rörde vingarnas rörelser sig genom tystkronan

den rörelsen använder klipporna, använde klipporna och havet särade särar sina slutna ögonlock, ögonvingar, ögonfåglar viker undan molntäcke stiger ur sömn in i drömvisa vandringar

det var inte så att klipporna vandrade länge för den skull långt. klipporna satte sig vakande vid havet, i nätternas släckta vemod vaka de med henne, vaka de med gryningsstrimmans bud, det är fullbordat

så mycket älskar klipporna havens sånger, så mycket älskar haven klippornas sånger, så mycket älskar de varandras händer i varande.
nu kunde klipporna se havet, uppleva havets berörelse och klipporna kupade sina händer för att möta havet och havet lade sig mjukt tillrätta

se viskade havet, se viskade vindar
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida. mjuka vackra böljande linjer, mjuka kullar dalar, vi är vackra, vackra tillsammans, i fjärran hörde de en vemodsklang av vissnad kvinnoblommas bladhänder, klipporna fällde tröstandeljus genom ådror bedjandes nå henne
och vindfåglar lyfte ögonens täckelse
klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida.
och klipporna visste att de var och är en del av allt detta vackra

klipporna såg friängarna med gräshav med ängsblommor såg öppna frividder, hörde ljud stämmor, röster sade vinden. röster var det visst oslipade eggar gälla skärande talade om, om haven om klipporna, sparkade undan stenar i vandring, talade om molnen om himlarna om varandra, om utan ögon, om bakom ryggar.
klipporna ryste samt sökte förtälja rösterna skönhetens sanna varande, pudrade glitterljus i fingerfåror, pudrade skimmervärme i hudars sprickor, rösterna, rösterna hade svårt att höra klipporna, rösterna satte sig över

klipporna skådade i det rösterna sov
var det molnen vilka strövade
vinden viskar får
får är detta, lamm är detta
så mjuka de ser ut
andra röster bar vindar fram
barfotafötter kittlandemjukas rörelse

klipporna hördeupplevde silverblad svischande i ängen
ett underligt ljud, vinden satte sig en stund i klippans hand, detta är skäror, de skördar säden, detta är skäror är knivar med vass egg, de skördar säden till höstan till vinterstormarnas ylanden. det borde göra ont viskade klipporna, det skälver i oss alldeles innan, det borde göra ont ändock lägger sig ängsgräset ned i glädje till mättnad, det gör inte ont på det viset rörde vinden vid klippornas panna,
löv, blad dansade virvlade ysterdanser i luften i markerna
barfotafötters pärlljus
vinden rörde vid smärtans pilträd, dessa finns i allt detta


länge kunde klipporna se eldar dansa i nattljusen, rösterna var varma ljusa i elddansernas skimmer. i dagsljusen var de mera skarpa återigen lätta till gällhet, taggiga eggar, brustna silverblad. eldar blev allt färre, märkliga ljussken begynte uppta nattljusens milda ögon, eldar blev allt färre och så en dag upplevde klipporna skarpa hugg. rösterna bröt stenar med hackor och spett, bröt bitar ur klipporna utan frågor, frågeljus utan berättelser om, varför
utan förklaringsljus
det gjorde ont, visst gjorde det. det vilket gjorde mest ont var, var rösternas okänsla ändå ville klipporna tro att det vilket skedde var av godo. och visst var stenarna brutna ur men ändock var de samman med klipporna vid havet. då och då hördes stenarnas kvedosånger, då och då steg stenarnas kvedosånger in, i vindarna höres vemodsängder andas, stilla uppgivenhet, stenarna pressades samman, hölls fast, det brände, det kylde, det skavde. klipporna såg en mur växa upp, en stenmur delade ängen, ängens ansikte, ängens bröst bar ett skrovligt ärr och stenarna grät, rösterna trodde det var regn i nätternas släckta, och inte var detta klippornas vilja, stenarnas vilja.

i intet andas stillheten, den är det vilken omfamnar såret, den är det vilken håller händerna över såret. vid kanske mitten av muren växte ett träd fram, ett synnerligen sällsynt träd, krona vid, rötter vida, stammen stadig. ändock lutade trädet sig omfamnandes talandes med muren, med ängen, med dimman, med allt och i nattljusens vakande skedde det.
inte någon av rösterna såg trädet kupa händer runt sten efter sten. kastade varsamt stenar i vidbåge in i havets mottagande händer. och stenbarnen lade sig till ro i havet med klipporna.
däri växa rosenbladssången in i ängens helade marker.
och trädet, trädet står i ängens vida cirkel vakar över liven, frigör de fångna. och högt upp i cirkelns eviga eld svävar örnen svävar kondoren i balansströmmar
och där
där under trädet växer drömorden mina

och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner till din ära moder
i kärlek ur våra hjärtan

uppstigna är vi ur drömvakar
vakande är vi
med lågor i handbladsskålar

berättarljuset svepte med ögonvingar drömstoff i tinderljusögon
nu hoprullade i vakandesömn.
Bredde kärleksmantel över de sovande
vakande, bad eld
glödskimra

bad daggens diamanter vaka
med deras ljus
med deras värme

så lyfte hon
färdas med månstrimma till berget
bergets skål där hon vakar med ordens bladregn
stänker regnbågsvatten i törstandestigar

och längtanssorgen öppnar sina fingerblads blodsregn.
i trädets krona växa körsbärsrubiner
till din ära moder
i kärlek ur
mitt hjärta


varför

det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan

upp och ned
stygnen kan du ej se i förstone
framträder gör de i ditt hjärta

nålen gör icke hål
fyller icke gropar
nålen
löper
ned och upp

hon hör en kvinnostorms rivande
manar kvinnan stilla i sin hand

ur hennes panna flyger fågel av saltregnen lyfter höststormen ur hennes krona tusenlövssånger flödar ur hennes ögon hjärtfloden vänder himmelskrona till jorderotskrona i ängen blommar hennes rötter ur hennes hjärta flyga fågel av regnbågsorden med grönskande kvist till hans törstande handfåra

ur nu markkrona
flyga de sådda bladen
det är vackert se
se in i hennes ögon
följa lugnet i hennes andning
följa nålen vilken löper helt
lugnt
utan
tvekan
*

natten öppnade sitt täcke
ur pärlugglas vingar

rörde vid marker
med ögonljus



eldmolnen


omhöljer mina ögon


seglar in i turkosers apachesånger


och trumman
trumman är


mitt
hjärtas
pulsandning


av dina händers

rörelse



och vinden rör vid fotsulors slitna

silvermolnsfåglar
bär

mitt drömblad ini


eld
*
fjärilsslända spinner strängar
av solguld av månsilver

stämmer

klangharmonin

älskade

se mig

se mig djupt in i ögonen

öppna

öppna

det

jag
stängt


älskade jag ser dig sätta dig vid pianot
dina fingrar faller mjukt till tangenternas klaviaturer


i sådden av solfjädersvindens visshet
målar vackra finger topps blad

och fjälltoppar andas
skimrande
vita


luften är hennes tunna slöjor
böljande i dansen för hans vaknade syn

Inga kommentarer: