anno

det var i natten anno den brutna ådern av tidsskeende
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom
doften sände de till uppsnappande

haven hade stigit upp
helt spårlösa
kupade de vågor
lyfte utbrunna in i ögon
vaggade de avhuggna träden

vandraren satte sig följde den brutna ådern

skogarna syntes släckta

i hans ögon glödde glöder skogarna
jag bär dig genom skären
alltid
tag min hand


i hans ögon glödde glöder skogarna
bladens skriftan lövhänder kupades röda
röda i guld lyfte hennes silvrande

öppna dina ögon
kvinna

det står en säng i det avklädda rummet
svarta sopsäckar knutna
ihopvirade

väntsal

håll er däri
jag inväntar hämtningen
inväntar höstbålen

en gång brann de bålen flammande fingrar
fjärilskyssar väckande var blommas fägring

snödropparna vid jasminens
nakenfötter

den ena vår den andra sommar
en jasminblomma blommar höst

det står en säng i det avklädda rummet
väggarna i rummet bär spikhål efter bilder

kristallblommorna är burna
till floden
där
skall de blomma i hennes händer
och hennes hud skall skimra för dig
människobarn i din
vandring

gardinerna ja, jag öppnade fönstren
eldsflammor skira cinnober

de gavs vingar flög fria
fjärilskyssar
väckande
var blommas
fägring

drömfångaren kände
vinddraget
spindelmor fann vägen
drömfågel flög fri

silverklockorna
trippade ut

träden hälsade ja, nu sitta de i trädens kronor
klangerna skall lindra hårdspråkens knivar

det står en säng i det avklädda rummet
den är tom

allt annat har jag tagit bort
är borta

var skymning ser hon hans ansikte dra förbi

jag tänder inte längre lampans sken
trådarna är allt för dyrbara
en eldskål brinner ännu
den lågan följer jag
det är ej mycket olja kvar

det står en säng i det avklädda rummet
sängen är tom

det brukar vara så, mötesbilden eller är det
mönsterbilden, den brukar splittras i möte med mig
hon ser sönderrivna
de lämnade inpackningsarken kvar
det är märkligt
dessa ark brukar vikaslindas
för att glasen ej skall splittras
nu är de hopknycklade papper kastade över axeln
trycksvärtan är svårtydbar
det går ej

jag borde
jag orkar inte lyfta kvasten
jag fryser

kolen vakade med glöden inom

stranden ser fiskarna simma på ytan
fjällen skimrande glasmålningar
kyrkfönster

fenornas vita blad
segel
spända baldakiner smälla i vinden
trumma ljuder
hennes
pulshud

stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se

sanden mindes
alla strider i mannaminne
färgades röd

stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se


fåglarna lyfter havets yta
sträcker lakan viker lakan i trenne
sträcker det vikta
lakan glider genom mangels stenskivor
eller är det sömnen
sömnen vilken glider genom urets
fickrovans öppnade
bladlock

sängen är tom

pendeln i köket jagar tolv flyende
i sjuspann

molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad

havet strör silvrande klanger

silvrande i fiskarens solguldsöga

det var i natten anno den brutna ådern av tidsskeende
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom

dennes natt

hon regnar
silvrande

ned i trädets krona

ögonfåglar

ser lanternor flyta på havet

hon inser att hon natten vilken for

planterade
alla ljusstunder i havet

öppna dina ögon
kvinna
det seglar en säng i havet
stranden inväntar
hennes
an
komst

molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad

havet strör silvrande klanger

silvrande i fiskarens solguldsöga

åder
flödar helad
dagar äro upptända

kolen öppnar bladen
doften andas in

träden reser sig av haven


vandraren reser sig följer hennes resa


skogarna är ljusfyllda

i hans ögon glöder
bladens skriftan lövhänder kupas röda
röda i guld lyfter
hennes
silvrande
stämma

hon svarar an
ur havsfågels vingar stiger hon in i hans kom

i nätet tindrar tårpärlor
spindelmor
andas
ut

tolv droppar olja av rosenvind gives
eldskåls sinande upphör
i sanden stiger
lågan

genom dem för dem
är jasminen i vintern ett blommande vattenfall
och de badar i månsilver
i snödroppars lyftade
kronskålar