sepiavindens visshet

i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma

varifrån kom denna stämma
kanske kan det höras märkligt
det var en handstämma
stämman var bädden jag vilade i
stämman skimrade
ljus från det du
kanske
benämner underifrån

hur kan ett skimmer komma underifrån
då detta skimmer i samma skeende är runt dig
är i dig är blommans kronblad
här i detta tima är bladen
kärlek sprungna ur
alla goda
tankar
rosenregn ur
tempellunden

i tempellunden sitta hjärtfjärilar
i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande

pärlor träds
helt utan att stingas av
helt utan att splittras av

träds hela med
hel
helt
med
hel

pärlor sitta i rader
vad susar vinden
i träden
ur
pärlvisa

i sömnbladens vackra värnad

i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma

varifrån kom denna stämma
silverne nål vandrar
genom oss
glider
genom

vi är bergens yttre är bergens inre
är grottorna vilka leder in
vilka leder ut
vilka leder ut
vilka leder in

silverne nål
håller tråden i öga

stiger in genom oss

floden är åder genom skogar med marker
vattnar trädens växters
djurens stenars
alltets rötter

törstar du
är jag
här

sinar du
är jag
här

och trädet det visa ligger vid hans väg
lyft mig i floden med dina händer

mannen lyfte kanoten i floden
sätt dig i mig så följer vi floden

mannen satte sig i kanoten i floden i skogen den höga
skogens rörelse skogens liv följde mannens rörelse
allt steg in i varandra i varandra steg allt in
och det viket benämns utom steg inom
och det vilket benämns inom steg utom
så upphörde allts begränsningar
trasselnystan löstes upp helt
utan besvär

trådar följde
nålens
spets

stenar var knutar vilka höll vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne

en kvinna vandrar i natten
följer floden

kanoten mannen floden nuddar vid bergets mantel
berget gråter varför ser ni icke huru våra mantlar är
den bro vilken bär edra steg edra stigar samman
så många färder genom tunnlar genom grottor
ändock förvägrar ni eder liv

är det så att ordet inriktning klingar illa i edra öron
är det så att detta ord – tror ni – tar ifrån eder det ni benämner självständighet
så är inte det ett fråntagande ord – själv ständighet – ständigt i ditt självego. berget är ett tystblad över sin mun i en stund given av svalan vilken är pilens bud. undrar du vad det är för tråkigt att ständigt vara i sitt självego. det är inte tråkigt det är mycket välgörande sade berget och visade i pärlornas riktning. trådar nålar kanoter kanaler kan du se kan du höra livet i, det är andlöst att resa genom denna grotta,
vad är det undrar du; andlöst – det är att bli ett med är, är att släppa det återhållna fritt.
det är att hälla dig själv i havet, potensieras, finfördelas, lösas upp i allts världshav, samt stiga upp i den du är, befriad från allt det vilket ej hör därtill och haven renar det vilket blev gift i dig, i det skeendet är det mycket vackert att vara ständigt i ditt själv och det är ej att vara i dig själv. det är resa genom pärlljuset samt stiga ut eller in, stiga in eller ut vi är bergens yttre är bergens inre, är grottorna vilka leder in, vilka leder ut, vilka leder ut, vilka leder in, silverne nål, håller tråden i öga, stiger in genom oss. inriktning var det visst eller självständighet; visst är det ett märkligt ord, vackert i alla sina välsmakande pastiller, väljer du att ständigt slå pannan blodig i väggen – ja, det blir ett hål hur du än försöker hindra det, det jag önskar säga är att ständigt, ständighet är ett slags stillastående är ett slags fasthållande och det är evighet, det vet väl var och en – se där, var och en att det är ofta en djup suck vilken andas med ; det tar en evighet. evighet är till viss del att bygga en vall. den pastillen blir både besk och bitter och sur; vad
tycker du om allt detta, dessa smaker - jo i lagom avvägning förhöjer de smaken av det sammantagna.
vi släpper alla de kornen vilka är att avskilja, fasthålla, ständigt göra om eller ständigt bygga upp det rivna med kopior, de kornen släpper vi och ser ordet evig – det är flodens rörelse, luftens rörelse, allts rörelse och det följer livets mål, inriktning. det vet du kanske att det är bra att ha en karta ibland, för det mesta, den kartan heter rytm, livsrytm, hjärtrytm närmare bestämt.
så hur kan inriktning vara tråkigt, den leder dig ut ur trasselnystanet - allt steg in i varandra i varandra steg allt in och det viket benämns utom steg inom och det vilket benämns inom steg utom, så upphörde allts begränsningar, trasselnystan löstes upp helt utan besvär, trådar följde nålens spets. stenar var knutar vilka höll vattnet utan att hålla fast – hålla fast är här evighet - floden strömmade strömmar – är evig - genom silverne

skulle jag väl önska mig
vad skulle det vara


viker ut mina handblad
så sköra


skriften har sakta
suddats ut

av


suddats ut har vi icke
osynligt
bläck


stiger fram

av


kan du



ser stjärnhaven
livslinjer
floden

silverblad
mjukt
landa


åkrar torka
jordar spricka


jag kvider


floder sjunker
sjunker

in



virar varsamt bomullslindor om mina leder
ser stormar
nalkas



kanske en alltför hård vind blåser sönder bladen


pergamentsbladen

så länge har de
legat
nedgrävda



vem fann bladen
det gjorde jag


sandögon
lyfte
bladen


ur sfinxens
vidsynta
blick


kvinna med lerkruka vandrar
med vajande höfter
vatten är det
ej hon
bär


med smygandesteg andas fotstigar


sandrök
moln
är blad

bärandes hennes fötter


ökenvinden suddar ut hennes spår


suddats ut har vi icke
osynligt
bläck


stiger fram

av


sepiavindens visshet



och sanddynerna är mjuka i hennes rörelse
är skruden hon bär av sand

luta din trötta tanke här
till mina mjuka
dynor

så andas ur visshet sepiavinden


och sandhaven vänder sina ansikten i ett av kornen


skogen ser hon
fjärran helt nära



hon sjunker samman
och berget gråter


sandöga sluter vingar om hennes vandring
hon är en sandfågel vilken följer kornets väg


i ett av kornen vänder sandhaven sina ansikten


en kvinna vandrar på stranden


kanoten mannen floden
nuddar vid stranden


stig i ber de
en kvinna

kvinnan stiger i


ljusfingervärme skjuter ut resan
floden kanoten mannen kvinnan
skogen den höga
från stranden
till stranden



skogens rörelse skogens liv följer rörelsen
allt stiger in i varandra i varandra stiger allt in
och det viket benämns utom stiger inom
och det vilket benämns inom stiger utom
så upphör allts begränsningar
trasselnystan löses upp helt
utan besvär

trådar följa
nålens
spets

stenar är knutar vilka håller vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne

floden är flödesandning

den vackra stämman

varifrån kom denna stämma
kom stämman ur drömbladet
i dunhanden vilken
bar mig i sömnfloden
då vet jag att
stämman
är
sann
sannhet

en handstämma
bädden jag vilade i

stämma skimrade

kronbladshänder kupas runt mitt vara
här i detta tima
är bladen
kärlek

kärlek sprungna ur
alla goda
tankar

rosenregn ur
tempellunden

i tempellunden sitta hjärtfjärilar

älskade
har du sett fjärilar breda ut vingar i solguld
har du sett fjärilar breda ut vingar i månsilver

i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande

pärlor
träds

trädes
träd in i
träd ut i


i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma

vad gör du i alla dina stunder
förtälj mig dina vandringar

jag såg in i stämman

berget dansar i silverslöjor

lyfter ögonfåglar

med dina solstänkta fingrar
rör du vid daggkåpeblad
tåren strålar
strålar i dina ögons möte


månfjäril

vilar
stilla

i din
hand

och kvinnan lyfter krukan
häller handbladen
i solfloden

och mannen ser
hennes vandring stiga ur sanden
ser deras spår
smälta in i varandra

så är han stjälken
så är hon rosenbladen
så är de bladen
är de solgården
mångården

är de taggarnas värnande i templet
skapat genom deras kärlek