drömvakar

slöt ögonen in i natten

väcktes
av råmande isar

gnistrande täcke lyfte vingar vida

befann mig i natten
befann mig på isen
isen lagd över havet

gnistrande duntäcke

isar
råmande

rundel
mörk rundel


trodde jag föll in i nattens stjärnklara stränder

föll in i vaken


sakta drogs ishinnan över
ögonen slöts

räds icke kylan
lyssna till dess klara stämma

du föll in i natten
i nattens öga

just den rundeln valde du
se så många drömvakar

din egen tanke gives vingar
är fjäder, fjädrar i
gnistrande täcke lyfte vingar vida

du är i dröm

drömmen
vakar

med

dig
*
det var en gång fjärran helt nära en by, det var en gång fjärran helt nära en by flera byar
vägarna var slingrande frivägar, oplanade
fyllda skattgömmor
nålsfina kurvor med stygn vackra
kojor hus tält tempel låg spinnande i ring
i mitten i eldskål i eldgrop i stenring
vid vissa punkter
andades eld
vandrare kunde se röken stiga
var slingrande frivägar, oplanade
fyllda skattgömmor
nålsfina kurvor med stygn vackra
eldvakaren plägade mana eld in i vila
vid vissa punkter
lades vakandeblad över
slumra
ro
dina
vackra ögon
eld

folken läste ännu vindarnas ord
markernas
molnens
stenarnas
regnens
havens
allts
ord

folken lyssnade till träden
vid vissa punkter kunde vresiga röster
vresröster höras
träden lever inte
har inte ett hjärta
träden är
träd
vid vissna punkter liknande dessa var det
träden ruskade rötter
skakade
grenar

åkallade vindmästaren
vilken virvlade
yrde upp
damm

vid dessa punkter mindes de dammiga
jordens hjärta såg trädens stammar glöda
hörde hennes sång i hans hand

folken skrev ännu sina vandringar i sanden
i leran
i markerna
slingrande frivägar, oplanade
fyllda skattgömmor
nålsfina kurvor med stygn vackra

de hörde henne komma redan i hennes längsta avstånd
hon mätte aldrig avstånden
log endast med slutna ögon in i moln
skuggade ögonen med handen och de såg regnbågsfåglar ploga himlars åkrar
såg himlafolken så stjärnkornen, regnbågsorden stiga upp ur örtasängar, upp ur värnadsbäddar
hon särade lätt på fingrar och de såg regnbågsfåglar komma med regnbågsorden

de hörde henne komma redan i hennes mittersta avstånd
hon mätte aldrig avstånden
log endast med slutna ögon smekte hon bergens väggar

det var detta de såg i hennes annalkandes närhet skimrade bergen röda och de hörde hennes fotbjällror, hörde vandringsstavens amuletter tala i vinden följande hjärtats rytm, därav upplevde de hennes varmglädje, de vilka vågade frös ej fryser ej, det var detta de såg i hennes annalkandes närhet skimrade bergen röda och de hörde hennes fotbjällror, hörde vandringsstavens amuletter tala i vinden såg hennes hjärteld värma nattens köld

de hörde henne komma redan i hennes närmsta avstånd
hon mätte aldrig avstånden
log endast in i vägkanterna
och renar steg upp ur dem
björkar svartvita skator öppnade samt slöt punkterna
riste susande sina långa
böljande
grönskimmerhår
lavan andades doftande
kattfötter mjuka log
myrens guld
lockar
ögonbidan

de kunde se dammröken virvla upp
vägdammen öppnade slussar
fylldes av vattens
kaskaders
dånande

de visste
ännu en natt
ännu en

hon plägade sända sin skugga först
ljus är hennes skugga, ljusbärande
ett ljusämbar

den gryningen ser de henne lyfta kölddimman ur deras hudar
de möter hennes ansikte i gryningsvinden
de ser henne sitta vid brunnen
de har samlat pinnar
samlat föda till elden
eldvakaren lyfter sakta vakandeblads flikar
hon
nalkas

vid brunnen upplevde hon eldens trippande längtan
punkten är kommen

unghästen fylld av iver att bära
bära honom nedför bergssluttningarnas röda sand
in i gräshavets väntande vingar
hon ser honom giva
hästen fri
och vid deras ankomst flyger canyonfåglar upp
gräsvingar omfamnar deras iver in i lugn

de ser henne sitta vid brunnen
hon löser stenarna ur håret
en efter en släpper
hon
lyssnande
till stenregnens eko

de ser hennes bröst rodna vid inkännandet
inupplevandet av är

hon hade vandrat, vandrar långt

de bjuder hennes steg vila
ur dammhöljda moln avkläder de hennes vandringar
ur nektarskålar gives fötternas minnesleenden näring
ur flodbrunn giver de henne vatten att dricka att skölja sitt ansiktes mötta
ur flodbädd giver de henne rötter att äta och hon tuggar långsamt lyssnande in

hon ser in i deras rörelser
bjuder dem sitta
äntligen besvaras
eldlängtans
trippande

han glider av hästen
låter hästen beta lugn i gräshav

sätter sig med ansikte vänt till henne

ser

hennes
kvinna

hon är en kvinna i eldens ögonskimmer

hon följer hans rörelser
kunde jag se in i dina ögon
undrar jag
om
om
upphör att vara
eller kanske stegrar sig hästen
kanske stegrar sig ordsagda bruk

hon släpper honom
hans rörelse
in i

vad är det du ser man
är det ditt ena öga


hon ser in i deras rörelser
bjuder dem sitta
äntligen besvaras
eldlängtans
trippande
eldvakaren lyfter vakandebladen helt
vindmästaren bugar sig inför blåser lätt vid
hon väcker elden i sitt bröst

varför ylar natten

hon lyssnar
lyssnar in i frågevinden
lyfter snäckan ur havs silvervita

varför ylar natten

därför att natten är en varg
vilken vakar med stjärnorna
bär månsilvret i sitt bröst
bär solguldet i sitt bröst

därför ylar natten
*
med dig
vakar drömmen

drömmen är
i du

vida vingar lyfte täcke gnistrande
fjädrar
i fjädrar är

vingar gives tanke
egen
din

drömvakar många
så
se

du valde rundeln
den
just

öga; natten i

nattens
i in föll du

stämma klara
dess; till lyssna

kylan icke räds

slöts ögonen över ishinna
drogs sakta

vaken; föll in
stränder stjärnklara
nattens

i in föll jag
trodde

rundel – mörk

rundel
råmande
isar

duntäcke gnistrande

havet över lagd isen

isen på mig – befann
natten i mig – befann

vida vingar lyfte täcke gnistrande

isar råmade av

väcktes natten
i in ögonen slöts