berg splittras i tusen delar
virvlar runt med
runt ett eldklot
och solens fingrar rör vid den tunna linjen
tvenne eldfåglar stiger ur
lyfter
vidare
rör sol vid
rödmånes ansikte
stygnen brister
ur hennes mun forsar silver
sols månande
vårde
bergen lägger sig stilla
helt stilla i frid
och solen sträcker sina armar vida
ur dimrök lagd
av allt det gjorda
stryker med fingrar över gräsvindars slummer
och bergen klarnar
sina ögon
hon stiger ur molnvidas
silvervita
klara
kallad till
kvinnan bad
henne
låt mig vila
hon lyfter kvinnan in i vingar
bär henne uppför bergsstigen
visar henne sprickor
såning
gryning
skymning
rör vid vindens beslöjade ansikte
visar kvinnan
i klipphänder
växa en
martall
stammen är vriden med sol
med vind med hav med allt
kronan är ett hav av smaragdstavar
rör vid vindens naknade ansikte
och himlar bär
de skiraste
slöjor
rör vid stigen
hon bär kvinnan till platån
breder ut hennes trötta över marken
lyfter armar höga
breder ut fingrar
och stjärnorna hör hennes stämma
översköljer kvinnan med kristallandning
i månsilvrande natt för de samman hennes kropp
och kvinnan sätter sig upp
och hon
vakar med
kvinnan
dagarna stiger in i nätterna
nätterna stiger in i dagarna
kvinnan sitter helt stilla
stilla i
hel
eld helar
oläkta
hon rör vid hennes skuldror
säckarna är tömda
fäll ut dina
vingar
kvinnan flyger in i ökensolens
stjärnklara
natt
lyfter ur bröstkorg
drömda ansikten
vandrare av
solögon
jag har drömt om
det vackra i
att somna i varandras famn
att vakna i varandras famn
dina läppar mjuka snudda vid
dina ögon
dina fingrar
om allt det vackra
har jag en gång drömt
hur du väcker mina regnbågsfärger
om jag tar alla dessa drömmar
lägger dem i sanden
så sade de att
du
rätte
vilken bränner mitt hjärta
vilken ej lämnar mig
i ro
ro
ro
till
hav
hästen sträcker ut lyfter dimman
hans
ryttarens insikts
hjärta
galopperar
till hennes undsättning
giv icke
upp
min älskade
giv inte
upp
och sanden tvagar det givna
i glödhav silar solordens klangstoff
berg splittras i tusen delar
virvlar runt med
runt ett eldklot
och solens fingrar rör vid den tunna linjen
tvenne eldfåglar stiger ur
lyfter
vidare
sol rör vid
rödmånes ansikte
stygnen brister
ur hennes mun forsar silver
sols månande
vårde
bergen lägger sig stilla
tillrätta
tvenne purpurmoln i öknen
nuddar vid varande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar