speldosa

där hon sitter i strandlinjens vagga

sjön

havet är spegelblankt

en utbredd glasskiva

med kristallsvanar

stilla

speldosan ur stäppernas

samovarer

gläder

brunnens vev

den nedgående solen

tonar eldcinnober in

i svanarnas fasetter

i den stunden orkar hennes ögon brinna

ur tonandecinnober

hon vet ej längre vari andningen hennes upphör

vet ej längre vari bröstet sakta slutar hävas

revorna

i molnåkrar

väver ljungs humlesånger

nektar doftar

in över

hedens

klippor

havet breder ut händer

över markerna

där kvinnan sitter med flätade fingrar

målar med ögonpenslar

mötet

ur

urs är

i ögonen bär hon en krans

av

åkervinda