(storstenen)
den stora stenen
den
vilken vakar
i mitten av de kastade glömstenarna
du tror väl inte att stenarna är
kastade
att stenarna är glömstenar
den stora stenen
harklar
stämman
till mannen vilken slant med
foten
vitsipporna var det
vilka varsamnätt höll hans
byxslag
enen tog emot fallet
bjöd enedricka
den stora stenen
öppnade stämman
har du hört henne spinna
sägenorden
runt byn vilken är dessa stenar
komna är vi ur berget
det berget vilket är brunnen
det berg vilket bär hennes steg
den stora stenen ber mannen
stanna
rotvälta lindar
hans ömma fot
slåttergubbe
andas solpollen ur fjällhögas
åkervändor
hon kommer snart
mannen stannar
kanske är det
hennes stämma jag hör i vinden
vid havet det aldrig stilla
*
(ordro)
hon sade
se molnen
segla
lugnro
ord kan segla
långa
vägar
ibland
har vi behov
av att stanna
dem
hålla
orden
i hand
*
(bliv vid)
bliv
vid min sida
viskar
vandrerskan
stenen
solvarm
sträcker handen
sidan
är ditt hjärta
låt oss tala
i den vackra
tystnaden
vägen
vi
vandrar
*
(vinterbark)
hon säger
vinterbarken är
släppt nu
blommorna andas
ögontröst
in i ögonfröjdan
än
dansar
pärlhyacinter
med bjällror
runt vrister i solskugga
narcissers
eldögon
ler i kärlek
spegelbilden är
ren
kristall
*
(ynnest)
älskade
jag vet i mitt
hjärta
den man
vars stämma
kan tala mina
ord
i den klang
orden är skrivna
är den mitt
hjärta viskar
svarande
just
älskade till
först då
besannas
mina händers
drömhänders rörelse
det är en ynnest
att du med
silkesmoln
suddar ut mitt
ansiktes längtan
*
(äldreträdet)
äldreträdet
almen
inväntar den
vilken spiller pärlor
in i
knopparnas
längtan
andas mina
bladfjärilar
skrivna i
vinterdalens eld
spillkråkan
landar
molnen svarar
i mjuka
kaskadmantlar
*
(bevara)
bevara mina ord
rena
jag ligger här i
gräset
beundrar molnen
är ett moln
i himmelsvida
faller
faller
mjukt
en droppe vaggar
gnistrande
diamant
håller
grässtråets skrivarudd
droppen faller
sjunker
sjunker in
här
blev jag kvar
*
(”)
hon säger
stenarna
stenarna
sjösätter solskeppen
vilka tror du
vakade med värmen hon andas
*
(”)
hon säger
glödtråden
tvinnades ur elden
den eld vilken
är eld
till att tända
rummen
till att leda
vägen
sätt inte lyktan
där lågorna ännu ej kan hållas
du sätter väl
inte ett brinnande ljus under den torkade hökvasten
halmkvasten
*
(”)
hon säger
livet är inte en
gjutform
i gjutformar
gjuts tingen
ändå än då bär
tingen givarens livsdoft
(”)
hon sade
se molnen segla
lugnro
ord kan segla
långa vägar
ibland har vi
behov av att stanna dem
hålla orden i
hand
(”)
orden har
förmåga att segla
i den stund de
orden uttalas
hålls de fast av
tankens febrila jakt
på mottaglighet
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar