människovinden

människovinden slår hårt
mot hennes ansikte

river
sliter

i allt det

hon

är

människovinden slår hårt

lägger ok över hennes axlar


sänker henne

allt
mer

måndis

hon lyfter
händer
fyllda

med måndis

kom eldvind

tänd bladen

ur aspen stiger en vind
av eld vorden


tänder
bladen


måndis skimrar
i rosenhavet

hon strödde bladen
i hav

i det dimman stiger in i hav

synes hon ej mer

tyst viskning

mantel är
vid

himmelsblå
den djupa
blå

med skimrande
järneksgrön

kapuschongen döljer ansiktssmycke

långa vid äro kjolarna

himmelsmaneten sveper
nattliga slöjor
stjärnprydda

havsmaneten sveper
nattliga slöjor
stjärnprydda

se hur vackert de mötas

kanske var det detta van gogh målade
vävanderörelsen
mötanderörelsen aldrig upphörande


kanske förstod han ej detta med lögnen
hur ser lögnen ut i sitt ansikte
hur kan lögnen leva vidare
i denna skönhet
vilken är given i sannhet
av kärlek
i kärlek till för genom kärlek

långa vida är kjolarnas

under
ytter

rörelse

vindar andas dem

andas dem tätt intill
hennes kropp

andas dem
ut

ut i böljande

stigen sjunger hennes
framfart

mild
god

hon stannar

ser
ut

ser flodens
hör flodens brusande

molnfåglar samlas

hon ropar
tyst

för kärleken till mig
i denna ensliga ensamhet

annars
vissnar jag
bort

ja

jag vissnar

bort

utan
kärlek


heden
sänder hennes rop

in i flodens
virvlar


kanske svarar han
vid flodens utlopp

där han vakar vid strandrosen

vandringsskepp

jag skådar dig

i

vandringsskeppens segel

färdas med
lyfta

ur
jordskälvda

sejdande kupar stenar


bladvingar

lyfter andningsväsens
tystklanger

tänder

öknarnas

släckta

stigar

rymdfri

mina livkläder
lägger jag i vindarna

stigen
sluter jag i
mina fotblad

floden kupar jag
mina händers om

lutar mig över tjärnen
möter

mina ögon

ger floden fri

rymdfri

tillåt

håll ej vindarna fångna
håll icke vandrarna fångna


tillåt dem
deras vandringar


annorstädes
skaver de


dina hälar tills
hälsenor brister

häl
sen
or

ögonvråsfåglar

fåglar flyger

därför

kan de flyga in i ögonvrårna

lyfta ut

gömda

måndun

är

dina fingrar


måndun


fallna ur
silverbladsträd


seglandes med stjärnvinden

rör måndun
vid drömnät



är


dina ögon


månstenar



strömmandes med stjärnhaven


rör månstenar
vid drömsträngar


så sitter hon vid månkällans silverregn


spelar toner ur
körsbärsharpans
ådring


hennes kinder rodnar vid frågan
hon reser med


är

du den vilken hör
silverregnens
blad

stiga

i måndun

jag drömmer

dina

händer

i månljus

nära

eldstads

stenring

ursteg

regndraken

stiger
ur


bergsgrunden


i årssvallande böljeringar
har regndraken rört vid stalaktiter stalagmiter


spelat
bergscylofon


för ditt öra


regndraken

stiger
ur


stiger in med stigen ur

urstigen
leder
till


bergsgrunden



sträcker otåligt ut vingar


lyfter

natten


skimrande in i


drömvävares
fingrar




elddraken

inväntar

väntar
in


midnattssömmen


andas
drömväven


in i morgonstämmas



väna


flöjtoner

lyckligsim

var natt knypplar hon spetsar


utan
dyna

utan nålar

utan
tråd


följer mönstret



fågel röd
lyfter
hättan

släpper ut hennes hår i vinden


ilar över stockar
över sten

med mjuka tassar


hjorten
följer



fågel röd
kvittrar



hon ser
honom


ett mansväsen


i sjöögas brunn



han simmar

lycklig

med


var natt knypplar hon spetsar


utan
dyna

utan nålar

utan
tråd


följer mönstret

flodmannen

skogarna

släppte

ljuset


skogarna släppte ljuset i det de hörde

hör pärlhalsbandet slitas av hennes hals

hennes stämma brister i tusende tonföljder


skogarna

släppte

ljuset

i det de hörde
hör hennes bröst blottas

i det de hörde
hör hennes handleder dras åt
hårt åt
repen skär in

skogarna

släppte

ljuset


i det de hörde
hör hennes anklar kättjas

urberget
gav

ur berget gavs facklan in
i flodmannens hand


han springer genom skogarna

skänker
ljus

i
skogsbägare


han ser henne kastas utför stupet
illvillandehänder applåderar


forshänder bär henne
genom fällor lagda


flodmannen planterar facklan i grottan
ditin hon lades


det växer ett eldträd i en grotta
bak vattenmantel


rötterna är rubiners rosenblad
i kronan lindar eldfåglar toner

i stammen strömmar
tvenne blodsvägar
samman


han vakar

flodmannen vakar henne till liv

bästemor bästefar

i djupens
oceaner

vilkas bottnar är
däri ljus endast svagt når in, når fram

ljuskorn landa
i dessa bottnars djup

ljuskorn stiga upp
upprepande i
rörelsen

landa
stiga

upprepande

i

rörelsen

ljuder vaggsången

härdar
är oroshärdar

utan att veta det
kastar de
liv

runtomkring sig likt vedträn

skogarna susar
sorgesamma
flöden

i bönande av hudhörsel

de kastande
vill icke
se

vedträn vilka kastas
ohörsammade

på
detta sätt

sätts till slut
i början
i rullning

upprepande rörelse
rör vid dina ögon

sägandes trava oss i lugn
giv oss stabilitet
i upplevandet
av
helhet

så sjunker
stiger de

vill

in i bästa vilja

i bästa vilja lägger jag er in i lugn

bästemor är ett vackert innebördsord

bästemor
bästefar

det vi lägger utanför är innanför

kvidande
vika de
ut

uppöver
hålls ej samman
spretande
strån
vassa

spända strängar

vilka är ni

ansikten
brinner
i nöd

deras egen nöd
de söker bli av med nöden
helveteselden

genom att ”stryka av den” mot medlevanden
i form av slag av våldförelse

ansikten svedas av reningselden
allt medans deras hjärtan omfamnar dem

andas
andas med regnen

det regnen är

älskeligahänder

och detta är
vackert

vävar
läggas runt
vingar
kupas runt

vandra i gryningen
i skymningens
kvällningens
lätta

dimma

gulfåglar lyfta slöjor
fukt andas doftjordar mognade

händer
älskeliga

slutas

runt dimma

lyfter varsamt för att ej spilla

vatten
dimma

hälles
ut

över rörelsen
stiger in i
rörelsen

mjuka
fjät


rundad
form

detta är vackert

kupade händer är
denna dimma

liljeandning

sover vaken

i allt

begrundar djupt

tystas

blad

vävande

pärlklangers

höjda

omfatta

älskade

mina händer

är

nedfallna

omfatta  dem

i din kärlek

bjällra

bjällra

du

växer


vid alrunas
hjärtrot

din stämma är ren

av skörd

i såmån

hur står det till

oh fader jag ser in i ditt solansikte
tvaga mig ren
jag ber
i ditt vita

oh moder
jag ser in i ditt månansikte
smörj mig hel
jag ber
i ditt vita

låt mig
jordemoder vila en stund
till nästkommande
andning

det svåraste jag har
är att säga

jag orkar inte

och nu säger jag det
upprepande
jag
orkar
inte

jordemoder
låt mig
vila en stund

i din hjärtflamma
för att vidare dansa

i livsängen med systrar
med bröder

alltets gröda

ja

jag ser löven släppa

förenas gör de alla i hösteldens insteg

tranan i lönnen

hon satte sig under lönnens vida krona
rötterna flätade pall till henne
stammen gav henne stöd för ryggens värkande ådra

du vackra lönn
kära vän så vackra är sångerna du skänker

hon lade tystmantel runt axlar
flöt bort i vrår

i tacksamhet andas jag in dina sånger
lövens rasselfärder
glödda
flammande
gulnande
bruna
kaskadvingars rörelse
regnets klangpärlor
frostens knäppande

vackra lönn
tag mina ögon in i dina fingerfärder
träd pärlbladen runt min nacke
snuddande

lönnen
sprider ut fingrar vida
blickar sig om

kallar in ett vänmoln ur vindens midjegördel
detta är från oss alla

hon sitter under lönnens vida krona
lönnen lyfter hennes blick ur fingerfärder
molnet ser hon
molnet

så
mjukt
nära

hon gives ett moln till spinnande
tråden flyter genom fingerbladskanal
hon skimrar
drömfärd till aftonvard

sakta mattas ögonens ljus

ett träd växer i himmelsängd
omgivet av

mjuka böljande nejder

hennes klädnad är midnattsblå
lätt att bära
tynger ej skuldror
följer vindars rörelse
vid anblicken av hennes böjda stjälk

mattade ögon törstar

ur himelskälla flyga sländor
rör vid pärlors slummer
viker ut skalvingar

toner
stiger
tysta
tonande
in
i
färden

se pärlemorslöjor
skänka dig nektar
ur liljekalkens

gral

för varje droppe hon dricker
öppnar träd bladpärlor


ett träd
växer i himmelsängd
omgivet av

mjuka böljande nejder

hennes klädnad är midnattsblå

ur stenträd


har jag
med skedkniv gröpt ur


till
skålvagga


snidat medar


bett ökenvinden in
ur timglas hälldes


sand

ströddes över ark


putsade gröpta
mjuka



i ordvagga har jag lagt fjärilsbarnet



i eldskimmer vaggar vi


nynnandero

i sejdandevind


sakta närmar sig trädet ur

pärlemormusslas
fjärilsvingar

i stenträd
klingar mandelblomsögon

iris blå stiger ur marker

jag slocknade på vägen
ty min hud röres ej av fingerljus

kvinna av vidder
lägg mardrömmen i månfloden
tillåt silverdroppar skölja mardrömmen
se den blomma i gryningsträdet


min hud fryser
i nattgryningen

ådror

har dragit sig åter

årorna
släppte siarstaven
i daggryning vänder
tomma ögon
in i
dimma

med slöjfolken dansar jag

vid en

en
solklang skingras de

min hud faller av

kanske kände du min smärta

du lägger din hand i hav


hon sitter under akacieträdets krona
i den röda sandens flimrande värme
rötterna har flätat skydd
luften knapphändig
andas kvav

ur eldsflammas vattenöga
stiger djinnen

se handen
i hav

djinnen vandrar med vinden
kallar in vindfolkens rörelse
de breder ut vitt ark fyrkantsvävt
åtta fingertoppar fattar i snibbhörn
viker in mot mitten
viker
viker

pappersloppa
hoppar i
högan
sky


vilken färg
vilket nummer
vilken färg

vad
är

trana stiger ur pappersloppa
lägg din dröm i min färd
och jag skall bära den


hon ser en man stiga ur sjön
mannen följer stigen
hon ser en man sitta
i bergsvila

i begrundansdjup andas han sjöns bottnar
då och då stiger han upp till ytan
och vad gör du nu
skönjer elden hans öga

sår mina ögonfrön
in i vildmarker frias
orörda möte

hon satte sig under lönnens vida krona
rötterna flätade pall till henne
stammen gav henne stöd för ryggens värkande ådra

du vackra lönn
kära vän så vackra är sångerna du skänker

kärleken

Kärleken fattas mig

så slocknar jag

sakta