varifrån kom de; stadsbyggarna

dessa folk bär i sina hjärtan det redan förlåtnas kraft
från var kom de, stadsbyggarna

flög de ned likt jättelika demoner
flög de ned likt askflagor vilka täckte marken, markerna

från var kom de, stadsbyggarna

steg de upp ur, var de rötter
rötter vilka ej fann fäste

från var kom de, stadsbyggarna

var de grenar vilka vred sig ur stammen
var de grenar vilka vred sig ur livets träd
i tron att de skulle kunde leva utan livets träd

hur kunde dessa glömma
hur kunde dessa bortse ifrån förtvinandet

från var kom de, stadsbyggarna

de rev upp stenarna
rev upp stenfolken från byarna
rev upp jordfolken från byarna
rev upp vattenfolken från byarna
rev upp stenfolken samt planade ut markerna

leran gjöt de i formar
vattnen dämde de upp

elden
luften
brukades dessa stadsbyggare
till redskap för att tillverka städer

från var kom de, stadsbyggarna

dessa städer var icke städ därur mjuka klanger steg
dessa städer var platser däri piskan ven

någonstans
levde ett frö

inom dem kröp en grodd fram i ögonvrån
hörde de vattenfallen dånande nedför klipporna

i de stunderna kittlade denna grodd deras synnerv
de slöt ögonen och kunde svagt skymta hennes skönhet
hennes hår silvrande vitt regnbågsskimrande

hur detta hår föll i vågor kaskader nedför
hur hennes skrud steg uppåt i mjuka slöjor skimrande
föll nedför hennes kropp

kunde de se vattenfolkens rörelser
andas vindfolkens ljushämtningslämnande

kunde de se grottan skymta där bakom fallen
i dessa stunder fylldes de av sånger av eldar av skratt
kunde de uppleva, känna stammarna ta emot deras händer
höra träd lägga sig ned för att de skulle kunna bygga bron mellan de högsta klipporna

i de stunderna kunde de känna fötterna
vandringen över bron

bron var en vagga
vaggande
lugn

i de stunderna steg de in i hyddorna
kröp de in i vaggorna vilka hängde i taken
fylldes de av värmens skimrande röda
hörde de moderns vaggande sång

hastigt slet de upp ögonen kanske orkade de ej mer

vinden blåste sand däri
slut ögonen

de vaknade åter in i skönheten
hörde vattenfallen dånande
lämnade vaggorna

sprang pärlande ljusstrålar in i regnskogens täta blad
skrattsånger lindades vida
barnen klättrade i träd
spejade in i soldroppar
måndroppar

dök in i sjön
sjön vilken vilade i bergens kupade händer
rena befriade steg de upp ur skakade glittrande ljus av sig ur hår ur hud

åter sökte de, stadsbyggarna
slita upp ögonen
de slöts varligt av vinden

unga var de nu
klättrade uppför klipporna i vattenfallens dånande
halkade fann fäste nådde toppen

dök in i skogen in i byn
lyssnade till åldersstämmans visa

en man kom
en man vilken talade om godhet om kärlek
de tillät honom stannande

visade honom livet
och han trodde sig visa dem


kanske var det röken från eldarna vilka lockade vinningar
vilka knöt rep om folken sålde dem till pösande magar
slog dem piskade dem tysta
kanske var det röken

folken sinade ej blev en nagel i ögat

ibland kunde de pösande höra flöjttoner ljuda
kunde de höra sångerna ringla nedför berget
pärlor inflätade i hennes hår

så kom det sig att de, stadsbyggarna
besteg sin övertro

de sopade ut
sopade bort de älskandes ansikten

med brinnande pilar sköts hyddor i brand
med kulor sköts deras kroppar sönder
de fruktade ej kulregnen
fruktade ej
mötte angriparna
intryckssåren
med lugn
vandrade till dem i mötandegest

kanske viskade de
detta såg vi komma
jag ser varför du gör detta och jag förlåter dig

varifrån kom de, stadsbyggarna

de sökte åter slita upp ögonen ur alla dessa skymtningar
rosens taggar sydde varsamt samman dem
en stund med rosendoft

i detta slutna syntes det skymta
det de ej ville se
kunde de höra kanonernas dånande
kunde de höra folkens sånger hela deras hjärtan
kunde de se markerna sköljas av blod färgas av blod
allt de såg var ett blodhav
och de grät röda tårar

och haven sköljde hennes hud
och allt sjönk djupt in
renades i stjärnglödars kärlek

de såg barn skymta
alla utplånades ej

de, stadsbyggarna

såg barn vilka höll livet i sina händer
barnaorden, såg barnen följa floden
stiga in i regnskogens sånger
och de kunde höra sångerna stiga in
helande i deras hjärtan

tusen fjärilar flög in
öppnade stygnen

de stadsbyggarna

såg städernas gator och torg, husens fyrkantsramar

såg träd stiga upp
stiga in i mitten

breda ut armar rötter vida
i mitten av staden växer ett träd med

allblad skimrande
blommande i doftregn

sakta
stiger bladen in i
deras hjärtan

och de
stadsbyggarna
hör


vattenfallen röra vid sjön

de vaknar åter in i skönheten
hör vattenfallen dånande
lämnar kokongerna
springer pärlande ljusstrålar in i regnskogens täta blad
skrattsånger lindas vida, barnen klättrar i träd
spejar in i soldroppar måndroppar
dyker in i sjön, sjön vilken vilar i bergens kupade händer
rena, befriade stiger de upp ur
skakar glittrande ljus av sig
ur hår ur hud

i stadens mitt växer ett träd
eldar öppnar blad

röken var det ej
hur skulle röken kunna detta
med milda ögon älskar vi er

kasta dina ögon i sjön
upplev havens röst

den milda vinden rör vid deras dröm
det skedde för samling


för att de skulle, skall instiga i det vilket nu sker

dessa folk bär i sina hjärtan det redan förlåtnas kraft