mantel är
vid
himmelsblå
den djupa
blå
med skimrande
järneksgrön
kapuschongen döljer ansiktssmycke
långa vid äro kjolarna
himmelsmaneten sveper
nattliga slöjor
stjärnprydda
havsmaneten sveper
nattliga slöjor
stjärnprydda
se hur vackert de mötas
kanske var det detta van gogh målade
vävanderörelsen
mötanderörelsen aldrig upphörande
kanske förstod han ej detta med lögnen
hur ser lögnen ut i sitt ansikte
hur kan lögnen leva vidare
i denna skönhet
vilken är given i sannhet
av kärlek
i kärlek till för genom kärlek
långa vida är kjolarnas
under
ytter
rörelse
vindar andas dem
andas dem tätt intill
hennes kropp
andas dem
ut
ut i böljande
stigen sjunger hennes
framfart
mild
god
hon stannar
ser
ut
ser flodens
hör flodens brusande
molnfåglar samlas
hon ropar
tyst
för kärleken till mig
i denna ensliga ensamhet
annars
vissnar jag
bort
ja
jag vissnar
bort
utan
kärlek
heden
sänder hennes rop
in i flodens
virvlar
kanske svarar han
vid flodens utlopp
där han vakar vid strandrosen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar