krukan

hon ser ofta moln virvla upp ur marker. moln vilka mer är ett brunt stoff av okänt slag hon letar länge efter ett beskrivande ord och det är mattade moln. dessa moln ser hon virvla upp ur markerna mer ett brunt stoff, mattat än dimmans mjuka skimmer vilket rör vid klippornas, bergens mjuka linjer.
skalbaggen säger henne helt stilla; de bygger med moln runt brunnen, systerbrunnen till din brunn här. vilka är de. vad bygger de och varför, till vad. ja – säg det säger skalbaggen med en undransstrimma.

ett svärd, ett spjut ljungar genom molnfria, dansar in i molnfria skogar, bullrande ljuder trumman från magdjup bärandes hjärtfågels vingar. i dessa tidender trenne droppar hänger i det enda gräsets strå, möter hennes ögon. trenne droppar släpper spetsen, fuktar marken
tag mig i dina händer säger den nu röda leran, slut ögonen, forma mig till krukan du en gång så stolt bar till brunnen innan åkrarna slogs.
i dagar i stjärnklaras nattljus sitter en kvinna, övar upplevande, formar krukan hon en gång så stolt bar

hon låste aldrig dörrar, klöv aldrig ordens spann. i droppar spanns de in. mjuka smekande katter. tigrar springer i ring ränder flyter samman, lejon lapar nöjda sol, panter andas träd mjukspinande. hon ser rörelsen ur dimman vid berget hör snöleopardens mjuka tassar

ser hur de, vilka är detta vilka driver upp moln matta
ja – säg det
ja – säg det säger skalbaggen med en undransstrimma
hoppas gör jag att visdomen är deras hammare och spiken är deras varsamhet
ser hur de, vilka är detta vilka driver upp moln matta
ja – säg det båd hammare och spik verkar de ha gömt väl
sliter varandra i stycken gör dessa

hon sköljer ansiktet
lämnar dörren på vid gavel
beger sig
reser med den hon är
bär krukan i armfång tätt intill hjärtrot

de ser henne, de vilka det är skymta,
hör hennes steg lyftas av vinden vristbjällror ljuder,
är du en djinn eller vad.

sätt mig på ditt huvud, väven är spunnen hel. hon lyfter krukan, spiller ej en droppe, bär den stolt. de ser henne suddigt genom vägens torra; är du en drottning, du bär ju en krona. så skrattar de högljutt vid åsynen av hennes damrandade bara fötter, hennes trasiga klädnad. i den stunden sväljer vinden deras ögon vänder sju varv gånger sju och de ser henne tydligt.

tyst vandrar kvinna till brunnen, häller det medhavda i;
kruka – vaka över systerbrunnen

marken färgas röd runt brunnen
jag vakar
hennes bröst vattnar jag med medhavda

en kvinna begav sig till staden för att se det hon ej visste var
skalbagge säger; kom jag bär dig hem
så syntes hon flygas in i bergen

i staden kan de se dimma mjukt svepa
röra vid hennes linjer
så älskad är hon av droppars klanger

en kvinna beger sig in till staden
hon sätter sig vid stadstrappan
ensam har hon varit så länge
hon vågar ej mer bege sig dit in

kvinnan ber krukan vandra till brunnens nöd
det de ja – säg vilka egentligen ser är
krukan vilken är av brunnen


gaseller hoppar ned ur trädens kronor
katter spinner trådar till spindelmors drömväv