näring

må dina ögon mötas av sepiavinden

att födas
är att stiga in i det okända
är att stiga in i natten

att vakna
är att stiga in i det kända
detta är att stiga in i dagen

detta är att stiga in i dagen
däri varsamheten upphör

det

det är att dö

det är att
dö

det vilket benämns död
är vackrare än detta dö

ty detta är att ej leva medvarande

i den medvarande
andningen

är
varsamhet

en hederskod
en kod av heder

det vilket heder är
nämligen helighänder

du bär helighänder
allt bär helighänder


jag ser dig
i ditt helighetsljusvarma ansikte
däri ser jag att
du ser mig
i mitt helighetsvarmljusa ansikte

vi omvärnar varandra
därmed allt

alltets helighetsansikte

och jag säger ytterligare

är icke doften
den högsta essensen av liv

till liv

*
hon står på golvet
i mitten

i sin kruka av bränd jord

du är så pekande
kan du inte se

och du är så tvekande
kan du inte se

hon står på golvet
i mitten
i sin kruka av bränd jordväg

vi har lång väg till vandring
för att följa ringens gyllene

låt oss läsa de tummade bladen
i den lilla

strimmans
rörelse


*
hon är vacker i sin långa röda vådkjol stolt, rak
urringningen öppnar nyckelvägen
axlar runda fria skuldror lättade
bröstet bröstkorgen böljar häver sig
under bron tindrar nattens månsköljande kanal
gondolen glimmar i ögonhöjd
hennes hår är svart
ebenholtssvart, skimrande korpvingar omsluter
hennes tankar till vila
hon bär en ros i håret, sakta
lyfter hon armarna händerna
kastanjetter ljuder

ögonen är
sfinxens vida

*

hon sveper med handen
ur vinge lyfter hon ros
kastar rosen
i visshet
in i vinden

tar du emot mig
se jag kastar mig fritt ut
*

han skrider in från väster, ur sefyrs andning
sefyr sveper mantel böljande över honom
rinner nedför hans ryggtavla
hans ansikte är
solskiva
i bröst

hav viker ut vingar lyfter honom genom
i pärlemorskal, isis rör vid hans panna

ur hennes händer flyga falkar
släpper trenne fjädrar
fäster hon i hans hår


han tar emot

rosen
*

sanden breder ut vågor
dagen andas kopparklanger helande

lyfter ur sand
målar fjädrar

sandfågel flyger
skänker träd
värme
*

fjällen skimrar i den höga luften
tunn är himlars slöjor
laman släpper mantel av ull
högt upp på det vita berget
ljuder lamas sejdande djup
*
mina ögon är av porslin
regnbågsfjäder rör vid linser
silverne droppar ur daggkåpeblad
fuktar nätets maskor
jag skådar in i natten
stjärndroppar andas i mina händer

jag är
skör

av porslin

och så är min vilja vara
i din hand
*

lyfter mina händer
asken giver mig gåva
stryker vid plånets vägg
gnista öppnar slutna
samt tänder ett ljus vid min bädd
och detta ljus belyser mitt ansikte

strimma stiger in i mina ögon
i en stund av stunder

upplever jag
mig
le

med mig själv


i mötet med mig själv
*
se

jag vandrar i denna skugga
den har tagit över mig
bär inte prydnader

min vandring är i den

för
närvarande

för när var ande

du får gärna hålla min hand

tyst

i tystnaden höres klangerna
*
och jag hör kvarnstenar mala i mitt bröst
utanför hör jag forsen virvla följa stenar
dånande ljuder forsatrummas hud

foror dra in
foror
fordom

slagskepp sköljer in

kvarnstenar hör jag mala i mitt bröst
pudrar marken vit
detta mjöl samlar jag i mina händer
strör det över bakbordet

bak
bakom
borde
borde
det

kvarnstenar löses pudrar marken
stjärnprydd i nattvinda

knådar degen mjuk och fin

i sjunde timmen
doftar
bröd
*

jag ser det gamla trädet i
den en gång hagen

ser ett löv i träds fingrar
ett
enda
löv

lever med att så skall jag leva
*

i fönstret, i det
franska fönstret

i fönstret med de vita
tyllgardinerna sitter en man


ansiktet är vänt i hennes silverne
han knäpper sakta på lutan
tätt invid hans bröst


och linden flätar mina fönster



hon vänder ansiktet till
ur hennes ögon flyga
purpurvindar
*

månrörelse
dina ord


du lyfter solvindar
in i torkade själar
*
vid tröskel står skor
handtaget, dörrvredet hänger i luften
dörren knarrar mjukt spinnande
löv knackar lät på
trappan säger
gå

i dagskor vandrar hon genom
nypondalens frostade ellipser
solvind löser kristallskärp
spindelnät är droppbärare
höljer frysande i ögonkärlek


i nattskor vandrar en kvinna

stigen berget hälsar kvinna
hon slår ut vingar svävar in i
månängders samvaro
*

hösten

lindade plötsligt

in mig i kyla


frysande
skallrade fingrar


tände eld i kammare


löv

såg in i mig


jag är ej det löv du såg

i ringen

före denna

*
ur jordens eldar

resa sig de vita stenbladen

ur stenblad flyga möten vita

detta är

hemma

stenar skall blomma
i det edra sinnen är redo att se det uppenbara

bladen, stenbladen lyfter snäckor
horn elfenbensvita
ur detta andas de ut gnistor
rör vid stenars rötter
ur öknar stiga
skimmerblad
bärande
*
väcktes av fågel
hör mitt hjärta picka
picka sönder skalet
i ditt hölje

jag pickar oss ur skalet
detta för att du skall se

varje förhoppning är en kristall i ditt inre

kristallen den rena strålar
ur dina ögons väckta av en kyss
jag helar dina sår sår frön i spår

*

vi lever alla i skuggvärldar
av intet

vi tror att allt
måste vara
ljus

*

hon står på golvet
i mitten
i sin kruka av bränd jordväg

vi har lång väg till vandring
för att följa ringens gyllene

låt oss läsa de tummade bladen
i den lilla

strimmans
rörelse
*
vi lever alla i skuggvärldar av intet
vi tror att allt måste vara ljus

det är lätt förglömma att
det vilket är ljus
är skugga
det vilket är skugga är ljus
*
för närvarande
vandrar jag i denna skugga
den har tagit över mig
min vandring är i den

för närvarande
för när var ande

du får gärna hålla min hand

tyst

*
i gryningen andas världar sepia

sepiamilda slöjor

tystnaden är fylld med
sepiavingar

en klang höres sväva
i berg i dalar


denna klang lyfter
vibrerande flöden


i denna tystnad kan du höra dun
falla, segla i silverfloden
kan du höra dunhänder
lyfta luften
kan du
med din hud höra det uppenbara
dina ögon är sepiavindens mjuka klarhet

i träd glittrar tysthängen
i varje är ansiktsljusa möten

stilla mycket stilla skrider morgonfågel
med långa vida fjädrar målas
ansiktsdrömmar

i tigande stillhet
sträckes händer kupade
skålar ut

dunlätta
lyftes händer
lägges i varande

bejakelseregn fyller

en klang höres sväva
i berg
i dalar


tystblad rör vid dag

tiger smeker stamvilja

tiga är icke tigga

*

att födas
är att stiga in i det okända
är att stiga in i natten

att vakna
är att stiga in i det kända
detta är att stiga in i dagen

detta är att stiga in i dagen
däri varsamheten upphör

det

det är att dö

det är att
dö

det vilket benämns död
är vackrare än detta dö

ty detta är att ej leva medvarande

i den medvarande
andningen

är
varsamhet

en hederskod
en kod av heder

det vilket heder är
nämligen helighänder

du bär helighänder
allt bär helighänder


jag ser dig
i ditt helighetsljusvarma ansikte
däri ser jag att
du ser mig
i mitt helighetsvarmljusa ansikte

vi omvärnar varandra
därmed allt

alltets helighetsansikte

och jag säger ytterligare

är icke doften
den högsta essensen av liv

till liv

*
är icke doften
den högsta essensen av liv

till liv