(älskandeman)
och visst
visste jag
urkällans
bud
det är dock ej att upplevandeveta
den
älskande mannen
hör
alltid hennes
hands
sträckta
opal
vandrar
genom stormar
mannen
den älskade
till
henne
*
(åsarna)
åsarna
ligger blottade
stigarna
vandrade
sten till sten
knådad
lagd
viskad
soldimma ångar
doften av gryning
mosippans
mjuka ansikte
herden vakar
med molnens
färder
sköljda är
ögonen
i bäckens källa
hon följer herdens toner
näri han målar
drömmen in i klarnande
(tak)
djupblå
tonande
andas taken
kajorna vakar
i parkens träd
dammen
är en djupgrön spegel
stenkartor
är lagda runt
vassen viskar
in i havet
vingar höres landa
i ringen av näckrosor
gryningen nalkas
lommen
svarar
i östansegels hamn
(klarnadsjö)
den
klarnade sjön
täcks av en skugga
hon är
strandkvinnan
vilken bär
smärtregnen i sina händer
brunnen
är
sinad
sorgen
vaggar hennes hud
locken
är spräckta
till brunnen
yxan slog hårt
i skarprättarens grepp
silverbladet
hon håller i handen
glider lätt
genom
sjön
färgas röd
somnad
är hon
(utslagen)
utslagen är
själen
bädden
är lagd
där i pinjelunden
andningen
hävs
ej
bröstet
vilar i hennes knäppta händer
rödbröstad vinge
vakar
hököga
svävar
vind
hon vandrar i vildblomstrens äng
in
i bergens
indigo
hon är indigofjärilsbruden
höken
lyfter ängen
sågen i glidande rörelse
gnagde allt för hårt
varet
spred sig
själen hennes är
utslagen
i gryningen
steg jag upp ur gräshand
lade mig stilla
på en gren
i midtima
susade jag
skälvde jag
i den lätta brisen
jag är bladet vilket krupit
in i grenen
livet
kom att smärta mig
alltför mycket
(rosenvallmo)
stenrosor
synes
växa
i sandens
väktarhänder
dofter
sänds
in i bergens blå
kammar
bergrosor
talar
i vinden
med
blå
bergsvallmo
hon är somnad nu
(brustnablad)
brustna
är mina blad
boken
släpper
sina stjärnor
fyra
viskar skalen
den femte
vadar
över floden
löven bäddar in
hennes frusna hud
skuggorna dansar
vänder ansikten in i solvända
vitas
vitnas
skrider
i långa lanternagirlander
vävande
i bokarnas sal
bladen mina
är brustna
jag kan ej minnas
näri det skedde
hon följer herdens toner
molnen
säckväven dras samman
silvermasken
smälter
in i
hennes ådror
tonerna
drar
bort
(krupet in)
i gryningen
steg jag upp ur gräshand
lade mig stilla
på en gren
i midtima
susade jag
skälvde jag
i den lätta brisen
jag är bladet vilket krupit
in i grenen
livet
kom att smärta mig
alltför mycket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar