(vaja
vaja)
vaja
vaja
granvingar
i skogen
skogen
vilken
omfamnar
berget
med de
djupblå
midnattsögonen
vaja
vaja
grantoppar
vari
ugglor vakar
i
nattstilla
väcker
bäcken
bäcken
vilken rinner
utför
bergets sida
bergssida
vaja
vaja
bär
silverne bjällra
vallare
öppnar
strupens sånger
trumman
ljuder
hjärta
av
hans smekande
inlyssnan
*
(tack)
tack
ropade
vinden
hon
sade
rör
vid min hud
det
var den gången
näri
liljorna
bjöd
vandrarna
riddarna
källans
vatten
stigen
ur sten
ur
kalken
med
vilken hon vakde
prästinnan
av
de
sju vita
seglen
hon
band
de
röda banden
hon
säger
hela
min huds
revor
vinden
ropar
tack
med
den stämma
endast
meningen
kan
höra
*
(minns)
du
den gången
näri
du strömmade nedför
trappan
rullande
stenar
den
gången
våra
ögon
möttes
jag
läste skiljandet
redan
innan
du
gav det i gåva
naken
ställer jag mig i vinden
suddar
ut
fingrarna
vilka
brände huden
i
oförståelse
*
(tröskelsteg)
du
steg över tröskeln
till
mitt slutna
drömöga
jag
tillät dig
kände
ej draget
i
den stund du steg in
lyssnade
till
din
stämma
hörde
endast
sagogrynen klinga
när
dörren slog igen
så
hårt
upplevde
jag dragets
fulla
styrka
eftersmaken
är
sköljd
ärren
får
jag bära
i
kärlek
i
min hud
så
kan jag trösta
de
gråtandes
fingerblad
i
insikt
av
ärrens
brännande skov
*
(silverstrålande)
silverstrålande
andas
nattmarker
i
gnistrande kaskader
speglas
stjärnhymner
tonar
in
i
de slutnas
brunnar
väcker
själens svarslåga
hon
ler
silverstrålande
smeker
barnens
sömnlugn
*
(glasboll)
hon
kupar
händerna
runt
bollen av glas
av
is
kristall
du
vackra
viska
ditt inre
i
mina ögon
mjuka
dun
tystdun
bäddar
in hennes fotblad
hon
möter
ren
klarhet
*
(snöfjärilar)
hör
dessa
snöfjärilars
stämmor
tysta
viskar
snöfjärilar
stjärnvägar
endast
i
din egen tystnad
hör
du
det
ren
tystnad
är
*
(husklättring)
husen
klättrar
klättrar
ur
havet
uppför
berget
vitkalkade
är väggarna
blå
är
fönstrens ramar
dörrarna
står i inbjudan
(”)
se
smulorna på marken
fåglarna
pickar ej dina utlagda stighem
se
kiselstenarna
de
lyser upp dina mörka stunder
förkasta
icke tecknen
*
(”)
leran
vet att krukmakaren vet
därför
formar leran sig efter hans händer
därför
följer de varandra
*
(”)
med
pansarmoln
murades
ögonen igen
använd
dina mjuak penslar
till
frigörelse
se
din hud glöda
in
i skimrande skönhet
*
(”)
stranden
slukar ej dina spår
det
är din ovarsel vilken slukar dig
*
(”)
lägg
ej detta utanför dig
det
du säger är olyckan
du
är den vilken klär dig
*
(”)
skär
ej av fransarna på mattan
blinka
se
synen av färden
knyt
vackra rosenknutar
*
(”)
din
tanke om
kan
icke leda din vandring
hjärtat
vet vägen
*
(”)
bädda
dina drömmar i rena kläder
knyt
ej skärpet hårt runt din midja
låt
det lösa vandra in i det lösta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar