den 30 april 2014

(så ser det ut)

i ängen landar

stenar

de har plogat himlaåkrar

vida

vida

i ängen landar

stenar

för så ser det ut

fåglar komna ur sunnanvinden

notus händer

ängsgräset

lockar in till vila

kärret med vasshöga

inväntar dessas

ankomst

grodor kväker

i prinsvind

skogen andas lä

i det vitsippsföljen

väver klarhet

*

(kork)

djupt

andas hon

in

sätter korken på

i flaskan med

det

ogenomsiktliga

glaset

hon ser ut

in ser ni ej

hon ställer flaskan

där

damm

kan bygga glasberg

hon lyssnar i kärlek

till stegen

runt om

det är

bäst

så

*

(ängsvagga)

fågel

i äng

vaggar gräsets nedtrampade stig

kornen är många

till

tistlar

till revor

höken svävar lågt

in över

fågel i äng

är hans andra vinge

jorden är ett ägg i bidan

*

(violeldsljus)

purpurhavets djup

är skymnings

komna

hon vandrar i sandens

rosengårdar

bär vit

kaftan

tankarna är lindade

i himmelsblå turban

hon rör vid purpurhavets djup

varvid

aftonblomman

tänder

stjärnornas nattvandring

*

(stenhjärta)

här

sitter jag

med alla stenarna

i min famn

så vackra ansikten

snöleoparderna har skiftat spår

ögonsmaragder gav havs anemoner

valarna är uppstigna för att du tydligare

skall höra sången

och havet doftar valarnas hud

och regnet

vårregnet sköljer mina drömhänder

fyller bägare

av lav

hon flyter

uppströms

ur kärrens tuvgräshänder

länge har hon lyssnat

ur västandalens ådror

hört

lyssnare

du tror väl inte

kärret

är sänke

hon har rett ut tovorna

de skymda

lyft undulater

in i skogshimlar

nu sitter hon

med stenar i famn

spinnandenystan

smeker av dem

mosstrandade täckelser

stannar i

en

rörelse

kunde jag

med mina tårar

beröra ditt stenhjärta

hand smeker

kind

det har du gjort

så länge jag kan minnas

han stiger klarnad fram

här

sitter jag

med alla stenarna

i min famn

så vackra ansikten

eldsflammor

dansar ur regn

*

(stengäss)

stenarna 

de 
tunga 


en gång klättrade uppför bergsrygg 
stigarna lagda 
i sjuende 
blad 



tolv kvinnor bar lågor i händer 
den trettonde andas 
mod 



stenarna nådde 
utsikten 
sattes 
i ringen av 

skogsstjärnor 
vita 



lotusar 
burna 
av 

hon vilken vandrar i vinden 



stenarna 
de 
tunga 

har vilat längre än barken minns 


och vad gör det 
vad gör det 

ler 
minnesbärare 




sakta har gässen 
vaggat 
närmre 
kanten 



i varje sten finns ett ansikte 
en rispa 
där de 
nekat 
sig 

liv 



nu 
rullar stenarna utför 

lätta 
lätta 

lättade flyger gässen 


cirkeln är 



helad 


hon vilken vandrar i vinden 
susar 

kärnorna spirar 
körsbärsträden blommar nu 

kyssta av fjärilsljus 

*

(”)

sätt pennan till bladet

skriv den droppe vilken fallaer in i dig

det är den rena tonen

*

(”)

det finns stillhet det finns oro

stillheten är alltid närvarande i dig

våga träda in i ditt öga

*

(”)

blomman släpper bladen näri doften manar dem

lyfta slöjan vilken täcker gryningsbörden

*

(”)

fåglar flyger med luften

fiskar simmar med vatten

egentligen är människan den enda vilken vandrar emot

mot

*

(”)

tonen vilken rör vid kinden är ren

lyfter ädelstenar klara

den 29 april 2014

(fjällsång)

sången

rinner nedför fjället

given ur hjärtats röst

lyfter kölden ur bröst

händer kupas

runt bäckens strömmar

han bjuder fjällets rena toner

ur handskålar

björkarnas väna följen

andas skimmerblad

bär klädnader av vitt in i tonandesvart

snöleoparden

spinner väven

*

(älskar)

jag älskar

därmed är jag

allt annat är illusion

*

(läskandepapper)

hon häller sand

till läskandepapper

strupsången

stiger moln

vrider sig

ur

bojor

sol häller

stadgefäste

hennes armar är skurna

våder

ärmen är ett nät

håller skenhjordar i lugn

jag måste ordna

de skarpa kanterna

låt ej mina blad

skära

fingerblad

*

(vaser trenne)

trenne vaser

blåtonande

håller gyllenslinga

orchide

skapad i bergsljuvas toner

granitskiva

är lotusars sjöhavda

månstenar utbredda

fyller natt

*

(tundra)

tundran är

avklädd

permafrost vakar

i stigande solångor

disfolk svävar

stillro

strör medhavda pärlor

hon andades dem

ur ögonkärlek

de kallar in regn

regnfolk vattnar

ur silverhänder

hon viskar gryning in i blottad hud

*

(”)

räds ej de ord du känner igen

kanske skrevs de av en annan hand en hjärthand

alla händer är fränder

dessa ord är hjärtoblater

smälter på tungans stillade uttal

så gör vinterisarna

och vildblomstren återkommer i samma gestalt

skepnad

kanske ej exakt i samma på samma plats

det levande ögat är ej kopiator

*

(”)

ett är skrivet

i begynnelsen var ordet

i begynnelsen skapades ordet

ser du denna gryta

ett ångande vatten

ur ångan stiger gestalter

därför säger vi

doften är det högsta

kärlekens mognad

*

(”)

jag älskar

därmed är jag

allt annat är illusion

*

(”)

jag hatar

därmed är jag

hatet kväver livet

kärleken läker hatet

så säger jag

du älskar

därmed är du

allt annat är illusion

*

(”)

ånga är icke ånger

den 28 april 2014

(rosenaplar)

vita sväva de

in i skimranderosa

grenar sträckta

in i solhav

träden

träden i fruktlunden

bärlunden

grenar sträckta in i månhav

sju rosenaplar

bildar

ringen av

fjärilsro

rötterna andas

jordvärme

till stammarnas

barkmantlar

kärnskalen

spirar nu

*

(boken)

boken

är de blad

trädet

skänker

en kärleksgåva

inbunden med

silkestrådar

pärmarna är livshuden

boken är skriven

med tecken ur hav

*

(täckelyft)

marken

lyfter täcket

lapptäcket sömmat

vid vintereldens

gnistdanser

sköldpaddsmor

gav mönstrens

inriktning

äggen är lagda i

kiselsand

*

(ängsklockor)

fjällen bär

ängsklockor

bjällror

hon bar runt vrister bara

näri hon svepte

kryddofter

inunder baldakiners böljande segel

*

(drömspår)

hon sitter vid stranden

målar

med slutna ögon

drömspår

havsbrisen

rör vid

suddar ut bilden hon gjort

hon öppnar ögonen

ser en fjäder falla

mjukt i havet

så lätt väger det gjorda

i det kärlek

verkligen är

örnen landar i hennes hand

det finns en tyngd

vilken ej är tyngd

du kan flyga

med en fjäder

det kan du

ändå behöver du

helhetsskruden

fri

*

(”)

de gjorda fantasierna

de tillverkade

stöpta i form

skymmer livsfantasiernas skapandelåga

och flamman är icke hetare än dina händer kan bära

*

(”)

löften är vackra

giv dem ej för att få behålla det du ej kan hålla

så många ickehållna löften gråter

i öknarnas stränder

strandlinjer

*

(”)

livet behöver ej bestå av stora svepande rörelser gester

det kan bestå av låt oss säga

ett minimalistiskt korn

att du lever detta korn

skänker livet liv ur detta nu

lyckokorn

*

(”)

förädla stammen i den ödelagda tempelgården

stick detta strå in i marken

där rosenbården lämnat kvar rötterna

se källan sippra fram ur denna rotstam

*

(”)

släpp dina gjorda bilder

och dessa gjorda är tillverkade

tillåt bilderna flyga in i elden

se gryningen nalkas ur glödbäddens pulserande andning

lyssna

varsamt

*

(”)

språkförbistringen ger fritt utrymme till tolkningssläggorna

i smedjan är släggan ett redskap till järnsmidande

låt det smidda  svärdet

språket ljuda rent

klangerna är ordbilden

svärdet är ditt förklarande ljus

detta svärd är i din hand

avvägt för språkets renhet

(”)

det finns en tyngd

vilken ej är tyngd

*

(”)

du kan flyga

med en fjäder

det kan du

ändå behöver du

helhetsskruden

den 27 april 2014

(och hur)

och hur skall jag kunna älska mig själv

när dessa ögon

bränner

hål

upprepande

upprepande

på dessa försök

försöker se ögonen

viska

du är älskad barnet vårt

ögonen flyter liksom bort in i vrån

genom att så sker förpassas jag in i den vrån;

kanske där i vrån hör jag ögonen viska

och där i vrån sitter jag så placerad

för kanske jag där i vrån

om jag följde deras blick

kanske barnet kvinnan skulle

höra

ögonen viska

i vrån blev jag kvar

bojad

slutligen av mig själv

alltid detta, denna brännande upplevelse

detta skri vilket tystades

älska mig

låt mig

uppleva

detta

så illa har jag gjort mig själv därigenom möten

hur skall jag kunna skrubba bort älska mig

nej

jag kan inte

ångra

mina vandrade stigar

de är lagda

huden är ökensandens

pergamentsblad

djupblå tatueringar vända inåt

stundtals i hennafärgade toner utåt

det är det där med alla brända segel

de brutna masterna

alla mina vrakdelar jag ser

*

(sandklättring)

sanden klättrar

lägger mjuka dyningar

spåren

beduinerna skänkt

är

pergamentsblad

ökenrosor

änglarosor

så

lindrade de

öknarnas brinnande längtan

beduiner vattnade

öknen

med

sina hjärttårar

sältan steg in i

nektarpärlor

brunnar steg fram

vattensmycken

o a s e r

sanden bjuder mjuka dynor

se

stjärnan tändas i öster

släckt var den ej

hon följer dessas vandring

*

(så sade hon)

den man vilken älskar

verkligen älskar

uppvaktar

utan rädsla för att bli avvisad

uppvaktar

varsamlyssnande

icke påträngande

stannar i av visad till dig

inväntar bejakelseträdets andning

och detta uppvaktar är en väktargärning

hon avvisar ej

meningsbörden

den kvinna vilken älskar

svarar ur

rosentemplets stämma

*

(just detta)

älskade

just detta

att ej viska

älskade

är det svåraste

så många

årsringar lagda

den delen är ej den vackra tomheten

giv mig styrka

se

helheten

*

(skrubbar)

jag skrubbar mig

med glödande sand

mitt hopp är

att bli

av glas

tydlig

*

(vilarstilla)

hon vilar stilla

gången i

skogslä

inväntar regnens kommande

närhet

fötterna är svedda

är bara

händerna är

brända

är bara

valven är broar siarbroar mellan

där här när

händerna är räcken

stödjandegester

öppnade är de

slutna drömmarna

rädslan är en brusten knopp

skalen seglar vida

i bäckens åder

tjärnen

omfamnar

hängiven

andas hon

meningens källa

stigen ur bergsgrunds oblatsblad

*

(”)

det lästa är inte alltid det lästa

det talade är inte alltid det talade

(”)

allt har en ton

så är allt den vackraste av symfonier

samstämd

*

(”)

den flämtande lågan stiger

i upplevandet av hjärttonens rena stämma

*

(”)

det enda behov som finns av hemligheter

är givandet av glädjegåvor

*

(”)

tankekorn är frön

vänta tills skalet spricker

*

(”)

den vilken älskar

uppvaktar utan rädsla för avvisande